Trots att en Switch Lite och en 2DS ligger på nattbordet så är det inte så ofta de används. Jag har en TV i sovrummet, och spelar mest på den. Men ibland bjuder både väder och stämning in till lite mys under min Mario-filt, och det känns perfekt att spela lite bärbart. Professor Layton-serien har alltid legat mig varmt om hjärtat, så jag fortsatte lite med den igår. Det är väldigt stämningsfullt att låta det vara mörkt i rummet, höra regnet ivrigt piska mot rutan och spela något lite "enklare." 

Ibland köper jag spel till Switch bara för att de ser bra ut att spela i bärbart läge. Avskalade upplevelser som inte behöver den stora skärmen, som ofta gör sig bättre av att upplevas där på den lilla. 

Jag samlar ju också på bärbara konsoler, förutom samlingen på bilden har jag några stycken jag använder. Det är inte så ofta de dras igång, men det händer. Om jag blir sugen på något speciellt eller vill prova något jag aldrig kört. Jag minns hur Game Boy under täcket, på bilresor och tråkiga tillställningar räddades av de svartvita pixlarna. Hur något så litet kunde bjuda på något så storartat. Och så är det ju fortfarande. Trots att man hoppas från fantastiskt snygga Forbidden West på Playstation 5 till Layton på 2DS så blir ju inte upplevelsen tråkigare. Annorlunda, absolut. Det storslagna försvinner. Men man får något närmare, något som passar perfekt de dagar solen tar semester. 

Jag minns hur jag när jag flyttade till Oslo och festade lite för mycket det första året, hur jag kunde ta med min DS Lite ut i någon park för att bekämpa bakfyllan. Ligga på gräset och njuta av att vara utomhus men ändå spela. Det är en fantastisk kombination, och efter att ha slitit hela våren med att göra ordning min balkong kan jag sitta därute, få lire sol men ändå spela TV-spel. 

Det är helt fantastiskt.

Att jag oftast föredrar att spela mina spel på Switch/Series X/Playstation 5 är roll största delen för att min rygg ställer till det. Jag kan helt enkelt inte sitta så länge vid min PC som jag önskar. Jag har den visserligen inkopplad även till min TV i vardagsrummet så om ryggen är för död för att sitta i stolen, ja då brukar soffan fungera helt okej. Det handlar dock inte om några timslånga pass där, max någon timme, två om jag har en riktigt bra dag. Men när jag nu blev sugen på att köpa Season: A Letter to the Future så försökte jag tänka lite annorlunda. Det är ett spel jag haft lust på ett tag, och efter att ha sett att spelet kostade 299 på Playstation 5, men bara 179 kronor på Steam, så föll valet på det senare. Dels har jag stränga order från min fysioterapeut att sitta en timme i soffan/datorstolen per dag för att öva, dels är det alltid fint att spara pengar.

Detta fick mig att filosofera kring det här med samma spel på olika format. Fysiskt som digitalt. Hur prislappen kan skilja, och hur vi då gör vårat val. Som sagt är mitt första val nästan alltid min setup i sovrummet, och jag väljer ofta konsol framför PC. Vidare där blir det oftast Series X. Jag tucker mer om kontrollen, jag gillar faktiskt achievements. Men om ett spel är väldigt mycket billigare till PlayStation 5, ja då köper jag ju det såklart till det. Om det dessutom är ett spel som passar bra att spela handhållet, ofta indie-lir, ja då blir det ju såklart till Switch. Det kändes fint nu att också ta med PC i detta. Att tänka att jag dels sparade 130 kronor, och att jag dels kan förena det med att sitta i soffan, träna upp ryggen. Jag tror denna insikt förhoppningsvis får mig att göra mer sådana val just för PC, så kan jag komma upp ur sängen mer, och ut i vardagsrummet - som oftast känns som en del av mitt hem jag använder alldeles för lite eftersom jag är så begränsad till just sovrummet.

Jag ska se till att klara spelet under veckan med, och skriva lite tankar om det!

Jag har alltid tyckt att design är det viktigaste rent visuellt. Jag tycker exempelvis att Tears of the Kingdom är fantastiskt vackert, just för att Nintendo lyckats med designen. För mig finns det flera sidor av det visuella, där den tekniska biten såklart också spelar stor roll. Och det har slagit mig nu, flera gånger, medan jag spelar Burning Shores DLC, hur fantastiskt snyggt detta är. Jag var givetvis imponerad redan under huvudspelet Forbidden West, men nu har ju tid gått, nya upplevelser har spelats, men ändå tycker jag nog att Horizon-spelen, rent tekniskt, är bland det snyggaste som finns i om spel. 

Jag tog en tur på vattnet, jag flög i luften, jag sprang genom en grotta, genom en skog. Allting är så välgjort, från minsta detalj till helhetsupplevelsen. Som sagt, bland det snyggaste jag varit med om i spelväg. Och man börjar ju drömma, hur hade ett Zelda med denna tekniska nivån, men med Nintendos design kunna se ut? Kan de två världarna mötas. Och: hur går man vidare från detta? Jag inser ju att man givetvis kan fila ännu mer. Bätre framerate, längre draw distance, mindre popups. Det finns definitivt massor med områden där denna tekniska kvalitet kan nå ännu högre höjder. 

Och för att knyta an till rubriken; för mig blir faktiskt detta bättre just för att det är så snyggt. Det är väl det ytligaste man kan skriva, men så är det. Horizon blir ett bättre och roligare spel mycket på grund av att det är så fantastiskt att vistas i en sådan snygg värld. 

Detta gäller givetvis många spel. Jag tycker Rockstar visade samma med Red Dead Redemption 2. Spelet blev verkligen bättre av att det var så otroligt snyggt. Så, grafiken lyfter verkligen upplevelsen för mig och jag är ändå inte så kräsen gällande detta. Men det är ändå roligt att fascineras och häpnas över de fantastiska vyerna man bjuds på. 

Petter har knåpat ihop en artikel om det alltid så aktuella Cyberpunk 2077 (fast kanske inte på det vis utvecklarna önskade) och det jag mest tar med mig därifrån är just det där, rätt ut sagt, usla uttalanden kring att det skulle vara "coolt att hata Cyberpunk" som PR-chefen vräker ur sig. Istället för att stå för sitt misstag så ja, skyller man på någon annan. Jag skrev ett inlägg kring det här med buggar för ett tag sedan, och det kommer ju vara något som alltid är ett hett ämne.

Även om jag håller med det som Petter skriver, och jag nämns ju också angående det där med Jedi Survivor som jag fick en del kritik kring för att jag inte nämnde de tekniska aspekterna så vill jag ändå vrida lite på myntet, det är bra med nyans.

Ja, jag är nog personligen ganska överseende med buggar. Jag har upplevt Witcher 3, Skyrim, Fallout och till viss del även Cyberpunk 2077 utan att direkt vara påverkad av dom. Handlar detta om att jag är dålig på att granska det? Förmodligen. Handlar det om att jag inte låter buggarna förstöra min upplevelse? Garanterat. Men jag tror också att man angående buggar ska förstå att olika spelare såklart råkar ut för olika sådana. Tre kompisar kunde inte ens komma vidare i Cyberpunk 2077 på grund av en spelförstörande bugg. Denna råkade garanterat flertalet spelare ut för, dock inte jag. Detsamma gäller Jedi Survivor som enligt många var riktigt uselt rent tekniskt. Jag tyckte ju inte det. Det fanns faktiskt ingenting i min genomspelning som förstöre upplevelsen, eller som jag märkte, förutom något taskig bilduppdatering. Jag tror samtliga faktorer jag nämner ovan spelade in; Jag är dålig på att märka, min upplevelse är underhållande ändå OCH jag jag råkade säkerligen inte utför samma eller så mycket buggar som vissa andra.

Jag tror helt enkelt att det existerat ett viss mått av subjektivitet när det gäller sådant här, och jag tror att eftersom man som spelare råkar ut för olika grader av det, så finns det ett omfång där. Med det sagt så existerar det ju i alldeles för stor grad inom spel, vilket givetvis är uselt.

Sådärja, då var de två första recensionerna uppe. Jag har fått den stora äran att recensera ett headset samt en switch/mixer/DAC. Det har varit riktigt skoj att prova och skriva om något annat än spel, och jag är givetvis glad att jag fick förtroendet.

Recensionerna är uppe under fliken hårdvara oooooooch det kommer en text till redan imorgon. 

Recension av Headset och av SwitchMix.