För lite mer än ett år sedan var det Zelda: Tears of the Kingdom som var mitt mest efterlängtade spel, och varje gång jag avslutar ett sådant där episkt äventyr är jag alltid lite rädd för att jag inte ska få samma känsla igen. Jag vet ju att det inte stämmer, för nya äventyr anländer ju i stadig takt och förtrollar mig på nytt. Nu är det inte många veckor kvar innan Cloud och gängets fortsatta äventyr äntligen anländer, och jag sitter för närvarande och kikar på en video om spelet. Det slår mig hur storslaget och visuellt fantastiskt detta verkligen ser ut, och jag räknar egentligen bara ner dagarna nu innan jag får spela detta. 

Orginalet är ett av mina favoritspel någonsin, och även om detta på många vis är en nytolkning och mer känns som ett nytt spel än något annat så är det ju fortfarande karaktärer och platser man besökt förut. Så, bara några enstaka veckor kvar innan ett spel kommer ta över hela mitt liv, igen, och jag längtar så otroligt mycket. 

Ser du fram emot detta?

Då var min senaste recension uppe, det rullar på bra det här med att skriva texter - och efter att ha genomlidit Silent Hill: The Short Message var det väldigt skoj att få spela något riktigt underhållande. Konceptet med att sitta vid ett vaktbås kanske låter lite repetativt och ja, det blev det stundtals men samtidigt så dök det upp så mycket härliga karaktärer och humorn var otroligt träffsäker. Det är på många vis ett simpelt litet äventyr, men väl värt att spana in så jag tycker verkligen du ska införskaffa det till valfritt format och charmas av allt det har att erbjuda! 

Varje gång det pratas Lego på redaktionen så lyser Petters ögon upp, han älskar det. Han älskar engagemanget som jag och Marcus bidrar med när vi engagerat snackar om de små plastbitarna. En gång satte jag och Marcus oss på golvet med en sådan där hink med massa blandade bitar, och chefredaktör Petter-Lego-biten (som han ibland kallas) kunde inte hålla sig utan satt snart där i vår gemytliga ring. Marcus föreslog att vi skulle bygga en bil av något slag, vilket Petter ju älskar så de började bygga tillsammans. Det var en fröjd att se två vuxna män ha roligt, finna livsglädjen igen. 

Jag själv satt tyst och funderade, för Lego har ju presenterat fem nya Star Wars-byggsatser, något vi skrev en nyhet om imorses. Egentligen hade jag väl velat köpa hem alla fem av dom, men det där med platsbrist är ju alltid ett problem när man pratar om Lego. De tar ju upp sin plats i hyllorna och man kan ju inte få in obegränsat med Billy hur man än försöker. Så, det får bli R2-D2 och Millenium Falcon till att börja med, så får vi se ifall Tantive IV också landar i hyllan efter att de är byggda, det beror helt på hur mycket utrymme det finns efter att min favorit-droid och Han Solos skepp hamnat där.

Jag lovar såklart att återkomma med tankar kring dessa när jag byggt färdigt tillsammans med dina bilder! 

... Ingen höjdare, nej. Jag spelade genom det och skrev texten omedelbart därefter och den finns att läsa här. Och visst - det är gratis, ett kort sådant och ska givetvis bedömas lite efter de premisserna, men jag ville samtidigt vara ärlig med min upplevelse med det och jag hade inte särskilt roligt alls med det helt enkelt. Snyggt är det dock, väldigt snyggt stundtals med en bra känsla för detaljer och det tekniska var på en bra nivå. Jag gillade också ljuddesignen och att spelet behandlar ett otroligt viktigt ämne är värt att hylla. Jag har själv blivit ordentligt mobbad och tror att många lider av samma problem som huvudpersonen gör, i någon grad. 

Men bakom det viktiga ämnet vilade då en upplevelse som inte kändes medryckande alls. Så det föll platt. Tyvärr. 

Då var recensionen uppe! Jag ska ärligt säga att det var lite av ett "måste" de sista timmarna av speltiden, men jag är ändå glad att jag fick recensera det. Mest för att det var en rolig text att skriva, men också för att det på något vis är intressant att granska ett spel som detta. För, jag hade ju inte köpt det, själv. Det är väl lite lyxen med detta att skriva för Gamereactor att vi får chansen att spela och skriva om spel vi annars inte hade spelat. Så, även om Suicide Squad var medelmåttigt så var det inte uselt. Det gick liksom att spela även om det i sina stunder då kändes som att man fick lida sig genom vissa partier. 

Det som är mest synd här, och som jag skriver i recensionen men vill utveckla lite till (recensionen är över 12.000 tecken så någonstans måste man dra gränsen, om man inte heter Majsan och skriver ingresser av samma längd förstås...) är att spelet till stora delar känns som borttappad potential. För, spelet fungerar. Metropolis är en stor stad men den är så trist, uppdragsdesignen är repetativ och grafiken känns lite daterad till stora delar. En del puts här hade gjort så mycket. En del spel är liksom allt det är, det går inte att göra så mycket mer av dom men i detta fallet är det så tydligt att Rocksteady hade kunnat ge det lite mer kärlek. Jag har inte så mycket emot Live Service-grejen, att man måste vara online hela tiden (även om det är begränsande och dumt) och att flyga eller svinga sig fram är riktigt roligt. Men spelet i sig blir lite av ett typexempel på när något har en stabil grund men man lyckas inte bygga något på den. Det är synd, och jag önskar att det som fanns kändes roligare och bättre, helt enkelt. Jag stod och velade en del med mycket, i sina bästa stunder tänkte jag "Ja, men detta är nog en sexa, ändå." Sedan stängde jag av spelet, tog en paus, insåg att jag behövde spela lite till för att skriva en bra recension och suckade lite av tanken, startade och tyckte det var rätt dåligt, en fyra i betyg var nära och så blev det rätt naturligt att då hamna där emellan. 

Jag tror säkerligen att man kan ha roligt med detta, att det för vissa är hjärndöd underhållning som fungerar. Men för mig som spelar så mycket spel, där tiden helst ägnas åt något som är riktigt, riktigt bra så känns Suicide Squad mest som något medelmåttigt, vilket ju på vår betygsskala representeras av en siffra.

Så, det fick bli den och samtidigt som jag är lite förvånad över att betyget ändå kanske hamnade högre än jag på förhand trodde, så är jag än mer besviken över att man inte tog tillvara på potentialen, hur svår den än kan vara satt finns där i all sin medelmåttighet.