Idag hade det Early Access-release och jag har betat av några timmar. Det är mycket att lära sig och upptäcka och jag kommer viga stora delar av helgen till detta. Det känns som ett väldigt omfattande spel på många plan, som blandar crafting med survival och Pokemon-liknande "fånga monster"-koncept i en enorm öppen värld. Jag kommer ta min tid, men hoppas kunna leverera en djupgående text tidigt nästa vecka för det kommer som sagt bli många, många timmar om dagen nu framöver.

Så får vi se vad jag tycker sedan när jag känner att jag tillbringat nog med tid för att ge spelet ett omdömme. 

Att spel idag fylls till brädden av funktioner, enorma världar och i mångt och mycket ganska avancerade spelmekaniker är givetvis inget nytt eller svårt för oss som "hängt med". Varenda spel vi spelar gör att sådant där sitter i ryggraden, men för ovana spelare kan säkerligen sådant där vara lite skrämmande. Jag ska inte påstå att det nya Prince of Persia är helt avskalat från sådant, här finns fortfarande uppgraderingar, amuletter, olika typer av stridstekniker, specialförmågor och skärmarna fylls av strider och plattformspussel. Jag tror mer det är hur spelets presentation är som är det jag syftar på, främst. För det ser ganska avskalat ut både gällande design och gränssnitt.

Och jag gillar det, för det är enkelt att plocka upp och slå ihjäl lite tid med. Jag behöver inte gå in i menyer och se till att min karaktär har den bästa rustningen och att jag samlat på mig massa föremål för att ha en chans. Allt jag behöver ha är lite extra koncentration under spelets bossar, läsa av deras attackmönster, undvika och parera vid rätt ögonblick. Det är mycket som är rätt simpelt här, utan att vara i närheten av trist. Tvärtom känns det välkommet på många vis och även om det har en Metroidvania-design är inte den så avancerad heller. 

Lägg därtill fina miljöer och att kontrollen sitter som ett smäck så har vi här en angenäm spelupplevelse. 

Har du startat prinsens nya äventyr eller ska du?

Att kika på folk som spelar är egentligen inte min grej alls, jag är också relativt ointresserad av speedruns. Men, det finns framförallt två skäl till att Games Done Quick (GDQ) är mitt favorit-event.

Det första är att det är så underbart när nördar går ihop för att engagera sig. Det är något med det där som bara känns så otroligt bra. Det andra är att cancer är bland det värsta som finns (jag brukar vidhålla att det är det enda beviset jag behöver gör att gud inte finns) och allting man kan göra för att bekämpa den skiten, det är värdefullt på så många vis. Ingen ska behöva råka ut för den hemskheten och om man gör det ska det finnas forskning och läkarvård så man blir frisk.

Så, detta fantastiska speedrun-event är såklart inte den enda lösningen som behövs. Men det är en del. Tjugofyra timmar om dagen i en vecka och så samlas det ihop flera miljoner dollar som skänks i syfte för att motverka cancer. Helt otroligt bra på alla vis. Så, även om du nu kanske inte bryr dig särskilt mycket om speedruns eller att kika på folk som spelar, gå ändå in på Twitch och kika en stund för bara det är ju ett sätt att bidra.

Och om du har råd? Ja, då donerar du såklart en slant. Det bör alla göra. Kika här. 

Visst, visst. Jag förstår. Alla är vi olika kräsna, vi föredrar olika genrer och tittar på specifika spel och blir exalterade eller rynkar på näsan. Jag tror mycket av detta hänger ihop med tiden vi har att disponera också, alla har inte så många timmar per vecka att spela och därmed måste man välja lite mer ömsint. Om tiden är dyrbar så vill man ju spela spel som man på förhand är rätt säker på att man kommer att uppskatta. Har man mer tid kan man chansa lite mer, liksom. 

För egen del ser precis allting intressant ut. Vi har publicerat två listor (del ett och del två) över vilka spel vi anser vara hetast av det som skall ha release under detta året. Och jag vill spela allt. Varenda ett. Testa alla. Ge alla en chans. Kommer jag tycka allt är bra? Förmodligen inte. Men jag har alltid haft lite det där resonemanget att man ju måste prova för att veta. Så, för mig är i stort sett alla spelår lovande, spännande och gör mig pepp.

Så även detta i allra högsta grad! 

När jag förra veckan tog de första staplande stegen utomhus efter att ha legat däckad i Covid gjorde jag en liten träningsbana i snön som samlats på gräsmattan utanför. Jag kunde bara gå några enstaka steg innan jag fick sätta mig ned, flämtades, och när jag väl kom in så kändes det som att jag skulle svimma. Idag gick det bättre, betydligt bättre. Jag gick dubbelt så långt och tog bara en liten kort paus, men kämpade på och just det där att pulsa fram i snö är bra på flera vis. Dels blir det lite jobbigare, vilket bara är nyttigt men framförallt får jag också träna min usla balans. Trycket på nerverna i ryggraden ger nedsatt rörlighet och balans i vänsterbenet och att nu få stödja sig, finna fotfäste och ta sig framåt i snön känns faktiskt ganska roligt.

Idag är det också en strålande dag med blå himmel, sol och hela fyra plusgrader och det var skönt att komma ut och få lite frisk luft. En bra start på denna dagen av träning, där den jobbigaste biten nu är avklarad och nu tränar vi vidare inomus.