Svenska
Jag följde bara kejsarens order

Jag följde bara kejsarens order

This post is tagged as: Moral och etik, Komplexitet, Handling och självreflektion

Min egna självbild i spel är sällan den av marscherande soldater som tar livet av alla. Död, bränder och lidande är inte den jag är som person även i rollspel. Ändå är det precis det som många upplevelser gör mig till som person. Vi lyder utan tvekan och genomför de mest grymma av handlingar. Jag har länge uppmärksammat dualiteten i hjälte-komplexet som formar grunden för våra upplevelser i denna fantastiska hobby. Synen är inte alltid vacker när man återbesöker en del titlar med den insikten. 

Du har själv förmodar jag uppmärksammat problematiken mellan dialog och handling i spel. Det finns ofta en ludonarrativ disonnans mellan att rädda via dialog och att sedan förgöra halva städer genom handling. Jag spelade lite Mass Effect: Legendary Edition häromdagen och var på väg att ta mig igenom Shadow Broker expansionspaketet. Spelserien är rätt tondöv ibland men i den avslutande striden mot en annan Spectre fick jag mig ändå en tankeställare. Du har dragit ett spår av olja och bensin genom halva galaxen och tänt eld för att i nästa klaga på valen denna karaktär gjort.

Precis som i Mass effect mötte jag ett liknande dilemma i det fenomenala Spec Ops: The Line. Scenen när din underordnade protesterar och du ändå bombar ett läger med vit fosfor. Jag tror få spelare ens reflekterade över krigsbrottet och akten i sig innan de civila brända kropparna började synas. Det som gjorde den här reflektionen spelet ville få oss att begrunda så genialisk var hur pass mediokert och normalt agerandet i sig i spel är. Vi begrundar eller tvekar inte ens. 

Men vi lydde bara order, vi följer enbart spelens direktiv. Ofta ger oss dessa upplevelser inga val då utvecklarna bestämmer våra uppdrag, men även när de väl gör det kan vi begå de mest avskyvärda av handlingar utan reflektion. Spel kan vara otroligt roande och givande upplevelser men ju mer jag reflekterar över de moraliska och etiska konsekvenserna av våra ageranden, desto mer förstår jag vilka monster vi ibland är från ett annat perspektiv än karaktärerna vi styr.      

Flera scener i olika produkter skulle kunna ses från en civil eller annan karaktär och få oss att bli skurken i äventyret. Det är ingenting jag nödvändigtvis ser som fel eller att vi spelare ska skämmas för utan det beror på designen och ofta en konsekvens av hur ungt mediet är. Idag är utvecklare riktigt bra på att skriva fantastiska berättelser med otroligt bra animationer och röstskådespel. Ett exempel där denna krock finns är Far Cry som ofta har en ludonarrativ dissonans. Last of Us: Part II försökte däremot få oss som styr karaktärena att känna något när vi kastar en molotov på en annan människa.

Ändå är nästan all media strukturerad på ett sådant sätt att vi lyder utan reflektion, en kejsare som dikterar våra handlingar. Pekar han dit marcherar vi dit. Även i öppna sandlådespel finns det oproblematiserande design att stjäla/mörda/ta livet av eller kriga om resurser. Det finns såklart undantag men vår hobby domineras av marcherande stöveltramp, bomber och vapen. Vi dödar utan att fundera var vi än pekas åt för håll. Det är intressant att fundera på vem spelet formar oss till. 

I verkligheten håller inte försvaret att jag bara lydde order men i spelvärlden finns det goda argument för det. Det är underhållning som designats utan att något händer på riktigt. Dina handlingar får därför inga reella konsekvenser på människor i verkligheten. Däremot finns det ett vakum här jag vill utforska. Det finns ingen tvekan om att vi behöver repetera handlingar i våra upplevelser. Samtidigt undrar jag varför ska det nästan alltid vara att döda och förstöra. Det finns goda förklaringar till det. 

Utan repetition sjunker längden avsevärt och priset blir för högt i utvecklingskostnader om allt innehåll är unikt. Däremot finns det ett tomrum anser jag som fler utvecklare än i nuläget kan utforska i actiongenren. Vem är jag som håller i handkontrollen. En kommandosoldat som dödar allt och alla på order. En diplomat eller kanske någon annat. Jag blir nästan alltid än idag en Stormtrooper som följer kejsarens order. Även om kejsaren bär civila kläder och pratar varmt om att du räddar världen. 

Rollspelen och en del andra genrer har redan etablerat det här med karaktärsutveckling och alternativa lösningar. Även andra genrer låter dig lösa problem på fler än ett sätt och ändå klara av uppdragets parametrar. Detta ser jag fortfarand ett behov av inom actiongenren. Att spelmässigt förändra upplägget så pass att det matchar narrativet. Jag vill betona att även i rollspelen finns det ofta en brist på självinsikt, reflekterande och konsekvenser av handlingar som får oss att fundera. 

Vi behöver fler upplevelser som låter oss väga alternativen och ta fler meningsfulla beslut tack vare djupare insikter. Känna mer över hur vi agerar och betona våra vals konsekvenser. Handlingar som också bjuder in till djupare funderingar. Detta skulle bidra till mer komplexa upplevelser som på allvar kan börja matcha djupet i litteratur och film. Vi behöver minska tondövheten och dubbelmoralen i våra handlingar utan att konstant rättfärdiga det ena men inte det andra.

Jag anser att det är fullt möjligt att få mig som spelare att börja tänka på vad jag faktiskt gör och inte bara att jag utför det som beodras. Att spelloopen isig åsamkar mig tankeställare och insikter. Idag marscherar jag fortsatt vidare som en Stormtrooper i alldeles för många upplevelser, som kunde varit något mer. Jag vill ha mer och låta mig faktiskt få känna något över besluten jag tar. Att inte bara förminskas till en känslokall avatar av förstörelse och förintelse som aldrig ens får fundera på vem jag är. 

Vad tror du att spel behöver för att komma djupare i etiska och moraliska frågeställningar spelmässigt?

Mass Effect är fortfarande briljant

Mass Effect är fortfarande briljant

This post is tagged as: Mass Effect

Jag har skrivit om serien många gånger förut, men efter att ha recenserat nyutgåvan med kollegan Måns är jag fast igen. Det bästa med paketet är att den första titeln fått sig en redig uppgradering både visuellt men också spelmekaniskt. Det ser bättre ut och fungerar som ett mer modernt spel i vissa avseenden. En del av klumpigheten finns såklart kvar men det är ändå en ljuvlig resa från början till slut. Det som står sig bäst är såklart världarna, alla karaktärer och musiken. Den här känslan av att utforska det okända är det bara ettan och Andromeda som förmedlar såhär bra. Jag tycker också såklart betydligt bättre om Saren och Geth än Cebererus och Collectors som fiender vilket gör det första äventyret till en favorit än idag.

Det är det en större fröjd att ta sig igenom äventyret som har många år på nacken idag. Makon, vapensvajet, springa och hissarna är alla saker som är bättre. En så enkel sak som att hälsopaketen går snabbare att återanvända efter varje bruk hjälper striderna enormt mycket. Mindre tid går att att vara i menyer, laddningsscener eller att ta sig till ställen. Det här var ett problem då detta ledde till en långsammare upplevelse än det behövde vara. Det enda minuset är antagonistens modell. De låter inte Saren förvandlas över resans gång utan hans sista utseende syns från början vilket stör berättarmässigt. Trilogin är en solklar 10/10 och något alla bör uppleva.

Vad vill du se i den nyligen utannonserade Mass Effect uppföljaren?

Rom byggdes inte på en dag

Rom byggdes inte på en dag

This post is tagged as: Total War: Rome Remastered, Total War

Jag har suttit i flera dagar och klämt och spelat Total War: Rome Remastered och det är en märklig produkt att betygsätta. För er som läst min tidigare artikel om hur mitt spelande utvecklades så var originalet från 2004 en viktig titel. Ett spel som satte ribban för strategispel och samtidigt hade en stor påverkan på intressen. Därför var det med blandad förtjusning jag tog på mig uppdraget att recensera spelet.

Låt mig börja med argumentet att för veteraner som älskar denna upplevelse finns det såklart ingen orsak att inte testa detta. För nya spelare däremot finns det verkligen lite att hämta här. Spelet klassificeras som en remaster men introducerar en del spelmekaniska förändringar och en ny enhet. Som jag skriver i min recension är nästan alla till det bättre. Däremot kommer en del eventuellt vilja stänga av vissa förändringar. Det är tack och lov möjligt. Däremot uppskattar jag hur mycket små detaljer kan hjälpa en såhär gammal produkt att fungera betydligt bättre spelmekaniskt.

När nostalgin väl släppt sitt tag inser jag hur mycket tiden sprungit om denna titel. Datorn är stendum och jag spelar nästan hellre Rome 2 och Attila idag, med hänseende till tidsperioden de utspelar sig under. Samtidigt går det inte att bortse från den unika och trevliga atmosfären som finns att uppleva här. Musiken är fenomenal och alla små ljudeffekter får minnena att komma tillbaka. Minnen om enklare tider och mindre bekymmer. Det är där mitt största beröm ligger, det här är verkligen en nostalgitripp som på gott och ont synliggör alla sprickor som jag 2004 inte kunde se.

Jag vet vad jag ska göra under denna helg, den kommer att spenderas med detta spektakel. Rom byggdes inte på en dag, men om man är snabb kan man säkert bygga det på två. Oavsett om man gillar inslagen som handelsmännen från Medieval 2 eller den nya balanseringen av enheter. Finns det ett mervärde här. Även om den artificiella intelligensen är stendum är det fortfarande rätt trevligt att njuta av musiken och minnas alla roliga stunder från förr med detta. Det är ett bra paket för den redan frälste och en svår rekommendation att göra till alla andra.

Tänker du köpa Total War: Rome Remastered?

När konsolexklusiviteterna försvinner

När konsolexklusiviteterna försvinner

This post is tagged as: Konsolexklusiviteter

Ett ämne som intresserat mig ett par år är exklusiviteternas existens. En positiv trend är att det i viss mån börjar försvinna ur spelvärlden. Problematiken för oss som använder olika plattformar i denna industri har varit att ta del av allt. Jag har själv märkt av tendenser de senaste åren till att det börjar förändras. För att ge några exempel så har de senaste åren gett oss; Persona 4, Kingdom Hearts, Horizon: Zero Dawn och snart Days Gone på andra system än Playstation. Microsoft släpper allt till PC numera trots en ovilja historiskt att göra så.

Är det dit vi är på väg, till en tid då alla dessa fantastiska upplevelser vi årligen tar del av kan spelas på en enda plattform? Jonas Mäki har skrivit ett par bloggar om ämnet och jag delar hans åsikt. Exklusiviteter är här för att stanna, men vi kan urskilja att allt fler produktioner kommer till fler format efter en viss tid. Oftast handlar det om ett år. Det är lite det som jag också hoppas på i framtiden. Oavsett om ett fåtal produktioner som God of War och Last of Us stannar hos Playstation. Det finns en känsla hos mig som säger att konsolexklusiviteterna kan vara på väg att minska, på ett sätt som varit svår att föreställa sig för 10 år sedan.

Skulle du vilja avnjuta alla dina köp på en enda plattform, och vad tror du konsekvenserna på industrin blir?

Age of Empires är i en ny guldålder

Age of Empires är i en ny guldålder

This post is tagged as: Age of Empires

Efter att sett en uppvisning idag från Microsoft om Age of Empires är jag helt övertygad om ett par saker. Det första är att Age of Empires aldrig mått såhär bra med remakes, expansioner till de äldre spelen och ett fjärde spel på väg. Det andra jag märkt är hur svårt det är att inte bli helt uppslukad av musiken. När de visade den kommande fjärde delen och spelade temalåten anpassad till varje civilisation blev jag nästan fnittrig av glädje. Det tredje är att det inte är särskilt långt kvar till att vi får spela nästa spel i serien.

Jag blev lite besviken på en del animationer och hur pass stora pilarna såg ut. Jag saknade också lite blodeffekter men i övrigt ser Relics spel mycket lovande ut. Jag gillar att vi nu kan bygga stora murar som vi kan bestiga med bågskyttar. Att jag som fiende också kan bygga torn och klättra fiendens murar är en stor bonus. Det finns flera andra nyheter som verkar lovande här. Samtidigt har de verkligen varit försiktiga med att inte ändra för mycket. Samma stil av spel där du avancerar genom tidsåldrarna och bygger borgar är kvar. Munkarna såg ännu mäktigare ut i denna del med masskonverteringar av enheter inom en större yta.

För mig som älskar strategispel är detta precis det jag vill se. Mer av det goda och framförallt ett försök att hålla rts genren vid liv. Även om jag inte spelar så mycket av den längre ser jag en vikt av att hålla kvar den. Idag är det egentligen väldigt få namnstarka serier kvar i genren som får nya spel. Därför var det lite synd att vi inte fick någon information om Age of Mythology: Definitive Edition. Jag har alltid gillar denna del något mer än den historiska motsvarigheten tack vare asymmetrin de har i spelen. Ett koncept de lånade från Starcraft som fungerade väldigt väl.

Förutom lite nyheter om Age of Empires 4, ett par expansioner till de tidigare Definitive Edition titlarna så fick vi inte så mycket mera nyheter. Det är fortfarande lite oklart när Age of Empires 4 släpps även om en beta är på väg. Det är också lite oklart om Age of Mythology får en remaster som de andra spelen fått. Jag är däremot otroligt förväntansfull över detta och kan inte vara gladare över hur populärt en annan rts serie än Starcraft är i modern tid. Förhoppningsvis kan detta motivera EA att få ut ett nytt C&C i framtiden som ett Red Alert eller ett Generals 2.

Ser du fram emot Age of Empires 4?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy