X4: Foundation är ett kriminellt underskattat rymdspel. Musiken för deras nästa DLC låter väldigt bra på förhand. Du kan lyssna på en preview här. Alexei Zakharov som gjort musiken i serien i många år lyckades på ett bra sätt få spelaren att känna sig liten i en stor outforskad galax. Jag tycker att han lyckas bra även här. Har du aldrig spelat X-serien  kan jag varmt rekommendera den om du uppskattar simulering, lite högre inlärningskurva på spel, bygga upp företag och älskar att utforska rymden. 

Det börjar bli väldigt tydligt att skett ett skifte i hur narrativ i strategispel berättas. Blizzard är förmodligen mest kända med sina realtidsstrategispel för att fängsla spelarna med välskrivna berättelser. Ända sedan begynnelsen när de tidiga prototyperna till genren började etablera sig fanns det ändå en tanke med att säga något. Jag tycker att det finns två tydliga sätt som utvecklare berättar historier på det framväxande spelarstyrda och det förutbestämda. Det jag börjat se är att utvecklare börjat spara mer och mer på även den sistnämnda. Exempelvis har både Total War och Company of Heroes 3 bytt ut mellansekvenser mot 2D-konst som jag detaljerade i min recension. 

Det är förmodligen en kostnadsfråga men det påverkar upplevelsen. Jag tänkte visa ett exempel från Total War Warhammer trilogin som över tid bytt ut sina rörliga videos mot konst. I denna första video nedan finns det ett intro till Greenskins i Total War: Warhammer. Denna video är en illustration på att vi gått från rörliga videos till stillbilder. Jag har nödvändigtvis inte något emot konst men jag upplever att det underminerar narrativet något. Kommer du ihåg när spelens mellansekvenser alltid såg bättre ut än spelen du spelade. Introt till Lich King expansionen till World of Warcraft ger sken av något mycket mer tilltalande än grundspelet. Det är nästan omvänt idag när det spelmässiga är häftigare än mellansekvenserna. Company of Heroes 3 var lite pinsamt i den bemärkelsen. Berättelsen är konst som inte upplevs ritad under tidsperioden där det spelmässiga vida överglänser narrativets presentation. 

https://youtu.be/eoSQh2CEPl0

I video två och tre gick Creative Assembly över till att bara uttnyttja konst för sina introduktionsvideor. De gör ett någorlunda bra jobb och konsten är fin. Samtidigt går det inte att jämföra med titlarnas tre meny trailer med CGI. Även om den här debatten är gammal, ska mellansekvenserna göras med spelmotorn eller med vassare teknologi, så att det inte riktigt representerar det spelmässiga. Jag gillade Creative Assembly som tidigare använde sin spelmotor för att inte skapa ett så stort glapp mellan båda. Efter att sett fler och fler använda konst och fått tid att jämföra tycker jag att den moderna aproachen är mindre effektiv att förmedla något på. Om spelen är i realtid skär det sig även ytterliggare när berättandet görs med bildbyten som en "slideshow".    

https://youtu.be/mvQliqqt1ok

Jag gillar både Total War Warhammer-trilogin och Company of Heroes 3 men detta tror jag behöver en justering i framtiden. Jag menar inte heller att alla strategispel ska ha superdyra sekvenser som Microsoft eller Blizzard använder sig av. Däremot tycker jag att välgjorda mellansekvenser är mer engagerande och tilltalande. Dessutom tycker jag inte att stillbilder i den formen de används i strategispel är lika bra på att förmedla känslor, tankar eller något annat. Vissa av er som läser bloggen kanske inte tycker berättelse i strategi är särskilt viktigt men jag älskar spelvärldar som får blomma ut, förklaras, utforskas och på olika vis synliggöras mellan varven. 

Än idag håller Warcraft III och Frozen Throne hög kvalitet. Även Starcraft och varför inte ta första Company of Heroes. Detta spel hade också inslag av bilder i sina mellansekvenser men varvade dyrt kampanj intro med mellansekvenser där vi fick komma närmare soldaterna. Ibland fick vi se inslag av bilder. Där kartorna gav en bra överblick väckte videosekvenserna upp världen till liv. Vi fick se och höra karaktärerna när vi intog ett åskådarperspektiv för en stund. För utvecklarens del i detta fall Relic Entertainment kunde man på bra sätt förmedla soldaternas tankar, rädsla och panik eller liknande. Detta har utvecklarna idag svårt att förmedla med enbart stillbilder med konst. Jag tycker inte att spelen ska vara så pass mycket mer filmiska och se bättre ut än mellansekvenserna, som regel. Jag vill se fler högbudgetutvecklare ta i lite mer i strategivärlden. Jag älskar kampanjer och att få se mer av deras världar också. Vi är inte där ännu där vi  inte får påkostade CGI-intron till spelen. Är nästa steg att intron som det fantastiska till Age of Mythology i framtiden enbart kommer bestå av fotokollage. 

En av mina favoriter när det kommer till integrationen av mellansekvenser är de moderna Xcom-titlarna från Firaxis Games. Det spelmässiga och sekvenserna smälte samman på ett sätt som var magiskt. Sen kunde kvaliteten på dessa vara olika. När jag spelade Xcom: Enemy Uknown tänkte jag aldrig på att jag såg på en sekvens och ville skippa för att spela. De var så sömnlöst ihopsydda att det blev en helhet. Har utvecklarna blivit sämre på att skriva narrativ? Nej det tycker jag inte. Snarare tycker jag att presentationen av sagda berättelser gått till det sämre. En annan metod som vi ofta ser i mer grandiosa strategiupplevelser är det framväxande narrativet får mer plats. Då behövs inte mellansekvenser alls. Berättelserna formas och skapas under din session. Det finns givetvis fler sätt att titta på detta men jag är lite besviken att även stora utvecklare har svårt att implementera sådant vi tagit för givet tidigare. Fotokollage är inget kvalitativt skifte det är en besparingsåtgärd. Om vi ska fortsätta betala premiumpriser måste också produkterna stå för den kvalitetsnivån. Jag har inget mot att spelen visar konst och snygga målningar mellan varven, eller i laddningsekvenser. Jag vill däremot se mer rörlig bild igen.

Det började inte sådär fruktansvärt bra för min helikopter i Twin Cobra. Jag blev sprängd, nerskjuten, manglad, förföljd av raketer och allmänt pulveriserad. Inte bara en gång utan alldeles för många gånger. Samma mönster återupprepade sig även i de andra titlarna jag spelade. Var jag ett rymdskepp i Outzone eller Zero Wing blev jag totalt bortsprängd ut i kosmos. Mega bomberna som ges spelaren i alla fyra hjälpte inte alltid. När jag spelade Outzone blev marken nästan röd av allt mitt blod, människokroppen mår inte bra av att bli decimerad av plasma. Arkadspel som dessa handlar om memorisering och reflexer, tyvärr spelade jag nästan alla dessa för över 20 år sedan sist. Minnet var inte hjälpligt denna gång. Därför fick jag börja från början och träna mina färdigheter. 

Innan återkommer till min tid med titlarna finns det några saker som berör alla. Det första är att det finns ett enklare spelläge för den som behöver. Du kan även bjuda in en kompis att spela med dig. Det är hjälpsamt om man aldrig spelat dessa förut eller inte hänger med i tempot. Det finns även ett smart sätt att sakta ner tiden och spola tiden. Båda funktionerna kan användas för att vara hjälpsamma i spelandet eller om man vill utmana sig själv. Det finns även snygga "leaderboards" och det märks att utvecklarna jobbat hårt med att få bort nästan allt input lagg som ofta är en biprodukt av emuleringar. Du kan även spara dina framsteg i alla titlarna vilket är en finfin uppgradering. Det är ett gäng klassiska och något polerade "Shoot 'Em Up" som jag tänker bedömma.

Outzone

Den svåraste av bunten ursprugligen från 1990. Du intar rollen som en försvarare av mänskligheten med en stort avancerat vapen på axeln. Ditt uppdrag? Förgör alla fiender i din väg och titeln skojar inte med mängden. Det som är lite unikt med denna är att du kan röra dig på ett sätt som låter dig skjuta i sneda vinklar. Du kan även gå åt dessa håll till vilket ibland har lett till min död. Det är betydligt lättare att skaffa sig en uppgradering så att du bara rör dig i sidled. Med ett bra soundtrack, bättre upplöst grafik så har det varit ett nöje att dö i detta minst femhundra gånger. Det är nostalgiskt och lite spännande att försöka pussla samman en bra sprint. Man också spela med en vän vilket var roande. Det finns inget som säger vänskap lika mycket som att uppleva paniken och stressen med nära. Bossarna var helt klart roligare att bli dödade av med vänner.

Mellan alla fyra upplevelser ansåg jag ändå att detta var svårast men också roligast i flerspelarläget. När jag spelade originalet hade vi inte heller alla extrastöd, det uppskattas numera rätt mycket. Det hjälper en också att analysera sitt spel bättre. I den här scenen går allt åt skogen, då kan jag sakta ner skärmen och analysera alla hundratals skott, rutter genom detta och försöka hitta en bättre strategi. Orkar man inte detta kan såklart också aktivera ett läge där du har oändligt med liv och inte behöver starta om från start om dessa tar slut. Det finns däremot en glädje i att ta sig till slutet som det var tänkt ursprugligen, hur svårt det än är. Spelade du Outzone när det begav sig är detta en fin liten hyllning till originalet. Det har blivit respektfullt paketerat och i princip orört förutom livskvalitetsuppgraderingar. Jag gillar inte rörelsesystemet som försvårar onödigt. Däremot är det kort, intensivt och gör sig bäst med en vän. Mitt betyg: 6/10

Truxton

En av mina favoriter i paketet var rymdäventyret Truxton. Du är ett rymdskepp som du ser ovanifrån. Du kan röra dig uppåt bakåt och i sidled. Kartan rör sig också uppåt. Truxton upplevde jag som medelsvårt av dessa fyra titlar. Det ligger ganska bra svårighetsmässigt och överrumplar dig inte hela tiden. Däremot så möts du av mycket beskjutning. Precis som med Outzone går allt ut på att undvika fiendens eld och förinta fienden i drivor. Mellan varven möts du av bossar. Jag spelade aldrig detta när det begav sig. Det lanserades 1988 på Sega Mega Drive ett antal år innan jag föddes. Det var lite skoj att hitta ett arkadspel från den tiden som jag faktiskt gillade i efterhand utan nostalgi. 

Den återkommande sorgen är däremot massvis med dödsfall. Det märks tydligt när man jämför spelddesign med mer moderna upplevelser att arkadspelen var designade med detta i åtanke. Därför är det heller mindre betydelsefullt. De är korta, du kan memorisera där du dog och testa nya strategier. Det som gör Truxton lite bättre är att jag finner det mer lättläsligt än exempelvis Twin Cobra. Du ser hela tiden vad som är fiender, vad som skjuter på dig och skotten är tydligt telegraferade. Det finns en viss kontrast mellan nivåerna och allt som skjuter på dig färgmässigt vilket underlättar. Jag gillar också den kreativa designen på världen och fienderna. Även Truxton ser skarpare och bättre ut i denna nyversion tack vare mer högupplöst stöd. Mitt betyg: 8/10

Twin Cobra

Av allt i denna utgåva är detta ett spel jag haft en ganska ilsken relation med sen slutet på 90-talet. Kyukyoku Tiger som det kallas i Japan släpptes 1987 för arkadhallarna. Du intar rollen som en ensam attackhelikopter som skickas in över fiendens territorium. Precis som med Truxton ser du helikoptern ovanifrån, du kan röra dig i sidled, upp och även neråt. En aspekt av detta som sticker ut är att du faktiskt kan spara bonuspoäng. När spränger hela nationers styrkor kan du samla på dig guldstjärnor. Om du lyckas besegra bossarna kommer du stöta på ett hangarfartyg vilket du kan landa på och tjäna in dessa bonuspoäng till din slutliga poäng. Jag minns det än idag hur jag kämpade med denna titel. Jag hade nöjet att spela detta i arkadhallar för en sådär 20 år sedan. Jag ska vara lite kontroversiell, jag gillade uppföljaren mer än originalet. Speciellt plus utgåvan av tvåan som jag tyckte åtgärdade brister jag upplevde med denna titel.

Termen "Bullet Hell" gör sig rättvisa här. Skärmen är totalt smockfull av skott som kommer din väg. Vissa fiender kan även cirkulera dig och skjuta i ryggen vilket är distraherande. Några försöker aktivt köra in i dig. Jag vet att datorn gör det med flit. Visuellt är det lite brunt och jag tycker att fienderna smälter in ibland med miljön. Twin Cobra upplevde jag som det svåraste av bunten. Det är inte nödvändigtvis dåligt men det syns tydligt att det fanns rum för förbättringar. Samtidigt är detta en hyllning inte en remake av originalet. Jag har dött så pass många gånger att det hade varit smartare att skicka en armada av attackhelikoptrar på en gång. Det här med att skicka in en helikopter åt gången är en tveksam strategi speciellt när jag flyger. En annan svaghet förutom min skicklighet är repetitionen i fiender och bossar. Det blir lite väl många stridsvagnsbossar. Det är i slutändan en fin nyversion med många livskvalitativa förbättringar. Jag blev däremot inte nyfrälst i denna titel som jag ogillade redan för 24 år sedan. Mitt betyg: 5/10

Zero Wing

Det är svårt att gå fel med rymden. Zero Wing är en annan klassiker på menyn. Ursprugligen släppt 1989 var detta en arkadtitel. Jag spelade detta första gången under 1990-talet på Sega Mega Drive. Det som gör att Zero Wing sticker ut lite från kollegorna i denna samling är att det fungerar som en "Side Scroller". Tänk dig äldre Super Mario fast utan gulliga svampar, gröna rör och extra liv. Föreställ dig snarare en ensam pilot ute i världsrymden som ska massmörda utomjordiska hot styrda av en cyborg kallad CATS. Om du nu tänker på fluffiga katter är det rimligt men en felaktig referensram. Jag gillar Zero Wing för sin design. Konstnärerna bakom konsten gjordet ett fint jobb att skapa något eget och unikt med hur fienderna ser ut. Även om jag gillar Truxton lite mer, kan du hitta den mest spännande världsdesignen här. 

Håller Zero Wing idag var min första retoriska fråga. Svaret på det beror på spelaren. Gillar man fortfarande lite äldre spel är det inget fel med detta. Jag gillar att återvända till äldre upplevelser oavsett genre och jag fann en välkomponerad arkadtitel. Tempot är ganska långsamt i denna actiontitel Ditt mål är att bygga en enorm vägg av plasmaskott mot inkommande fiender. Även om fienderna rör sig snabbt gör inte skärmen det. Det finns lite mer andrum i detta än hos andra jag testat i utgåvan. Min upplevelse var att detta var något lättare än övriga. Det är ingenting negativt då alla titlarna är svåra, inklusive detta. Zero Wing håller än idag om man kan förlåta det åldriga upplägget. Det finns nöje att hämta om du gillar att jaga poäng, snygg konst, bra bossar och uppskattar genren. Mitt betyg: 7/10   

Det är inte riktigt i klass med något som Resident Evil 2 när det kommer till ny grafik. Däremot syns det tydligt att utvecklarna putsat nästan överallt. Det ser snyggare ut, spelar bättre och känns något snabbare än Gamecube versionen. Intro menyn och dess tema ger mig fortfarande gåshud. Metroid Prime är lite arkeolog möter biolog och action hjälte. Du letar genom uråldriga ruiner efter utrustning och annat, du dokumenterar all flora och fauna samt dödar nästan all farlig sådan. 

Jag gillar också att vi nu kan få lite olika alternativ för narrativ. Det finns tre alternativ, den utan matchar den amerikanska, den med lite matchar den europeiska och den med full liknar den japanska. Det rör sig inte om många rader röstskådespel men det gör skillnad. Jag valde att spela med full då jag alltid kört orginalet i den europeiska utgåvan. Jag gillar såhär efterhand att stänga av det helt. Det finns en ambiens, en atmosfär som är svårslagen. Som spelare känns det som att man följer med rakt in i hjälmen på protagonisten. Lite tack vare sitt smarta användargränssnitts design. 

Helhetsmässigt är Metroid Prime ett exempel på ett äventyr som var långt före sin tid. Det är fortfarande riktigt bra, det ser och låter fantastiskt ut än idag. Jag gillar också att Nintendo krängt in lite extra saker som soundtracket och lite konst i extra menyn. Även om det finns en ny svårighetsgrad ansåg jag aldrig att det var så pass svårt att jag själv skulle spela den (men bra att det finns möjligheter). Tack vare att du nu kan använda styrspaken att sikta i alla riktningar blir det enklare än det någonsin varit att styra. På Gamecube var du tvungen att hålla nere en knapp för att sikta fritt. Jag har inte mycket illa att säga om detta, jag är rätt nöjd med remastern. Hoppas tvåan och trean får samma behandling även om sannolikheten är liten.  

Vad tycker du om remastern?

Bokstavligen talat! Jag har spenderat ett antal timmar med att besöka Hogwarts och jag är djupt imponerad över hur de realiserat världen. PC-versionen har däremot tekniska besvär som drar ner upplevelsen. Lagg och lite annat som framförallt syns med Ray Tracing påslaget. Jag tycker också att karaktärerna lider lite av den där typiska livlösheten vi ser ibland med rollspel. Annars är det väldigt roande att gå vilse i skolan, upptäcka hemliga vägar och se mer av den än i filmerna. 

Att få ett såhär kvalitativt spel baserat på varumärket, hade jag när jag var liten och läste första boken bara kunnat drömma om. Det är däremot inte perfekt, men det finns inget annat spel med varumärket, som håller en suck mot detta. Jag trodde att det skulle kunna ha blivit årets stora besvikelse men utvecklarna har trots liten erfarenhet med genren överträffat många av mina förväntningar. Jag tycker att det var smart att basera äventyret långt innan händelserna i böckerna och filmerna. Det gör att de fått stor frihet med berättelsen, karaktärerna och annat. Det syns verkligen och känns nytt, trots att det utspelar sig före böckerna. Jag kommer under min ledighet nästa vecka att fortsätta utforska Hogwarts, för detta är riktigt bra.

Vad tycker du om Hogwarts Legacy?