Jag har hunnit spela flera timmar av det här intressanta spelet. Johan delade ut en 6:a och ansåg att det inte riktigt var den där tian som resten av världen delade ut i drivor. Jag håller inte med någon av dessa betyg i sammanhanget. Deathloop är som du säkert redan listat ut ett pussel fångat i en tidsloop. Pusslet går ut på att du gör detektivarbete för att lyckas få alla målen samlade under dagens fyra tillstånd, morgon, förmniddag, eftermiddag och kväll. Kruxet är att du behöver information för att kunna slå ut alla mål under dessa fyra tidsperioder innan allt startas om från början. 

Till din hjälp har du en uppsättning verktyg som påminner om Dishonored 2. Vapen, olika förmågor och uppgraderingar som hjälper dig. Personligen tycker jag att detta är betydligt roligare då nämnda titel straffade dig om du dödade för mycket. Inget ont mot nämnda serie som jag också älskar. Nivåerna ser ut som ostar med hål i och lämpar sig väl att smyga runt i för att hitta hemligheter. Jag gillar detta med hur tid och information används för att du som spelare ska kunna knäcka koden och lösa pusslet. Det finns alltid många sätt att ta sig in i byggnader och klara av dina mål. 

Det ser lite daterat ut och spelar klumpigt för ett actionspel i förstaperson från år 2021, men det är väldigt fint inramat. Detaljerna, den här tidsperioden och konsten är riktigt bra. Det är science fiction möter 60-talet och jag gillar det. Utöver det har du också ett invasionsläge som i Dark Souls vilket jag avskyr men det går att stänga av. Invasionerna är sällan roliga och det finns redan fuskare. Jag gillar spel som vill att jag tänker, planerar lite i förväg innan jag löser ett problem. Därför var Deathloop perfekt att spela under veckan. Jag är inte besviken utan tvärtom väldigt nöjd, men det är inte något mästerverk heller. 

Berättelsen är tyvärr lite för utspridd i anteckningar och noter för min del. Du får väldigt sällan lära dig mycket om du inte läser varenda anteckning. Det är lite synd för karaktärerna när de pratar är intressanta. Detta medföljer att man inte bryr sig lika mycket i de olika karaktärerna. Rent berättarmässigt tycker jag att spelet misslyckas ta tillvara på sina välskrivna karaktärer. Det hade varit bättre om vi fått lite mer information direkt istället för att nästan enbart förlita oss på anteckningarna. Du kan missa väldigt mycket av narrativet om du inte letar efter dessa. Samtidigt är det letandet och pusslandet som är i fokus. 

Tekniskt påminner versionen jag spelat på PC om utvecklarnas tidigare alster. De har ofta varit lite undermåliga på formatet. Dishonored 2 behövde mycket patchande. Jag har haft flera krascher vilket startar om dig från början av en tidsperiod igen. Lite lagg och annat har även det stört upplevelsen i striderna. Sådant kan vara väldigt beroende av hårdvara men det verkar vara ett utbrett problem idagsläget. Att få starta om konstant för sådant är irriterande trots ett bra spel. 

Jag behöver berömma utvecklarna för att de försökt göra platserna du besöker unika beroende på tidsperiod. Om du är på en karta vid en tidspunkt är det snöstorm. Jag älskar detaljer som dessa, de tillför mycket till upplevelsern. Om du befinner dig på en annan plats på natten är det en stor fest som inte sker annars. Detta gör att det är roligt att gå igenom kartorna ett par gånger vid olika tider på dygnet för att se hur de förändras och hitta nya anteckningar som kan hjälpa dig. 

Deathloop är inte ett spel jag skulle kalla för ett mästerverk men det är heller inte bara ok. Snarare är spelet ett spännande och smart tidspussel förklätt till en mördarsimulator. Det har en snygg estetik, välskrivna karaktärer som kriminellt underanvänds och en bra spelloop. Trots tekniska brister, gammal grafik, ett invasionsläge som stör snarare än tillför, klumpig kontroll och en berättelse som brister i utförande är det ändå belönande. Om jag fick sätta ett betyg hade jag satt 8/10 på detta äventyr. Det är som betygstrappan säger ett mycket bra spel, inte fantastiskt eller ett mästerverk.  

Två saker i mitt spelande slog mig när jag funderade lite på mediet. Långa Early Access perioder är sällan dåligt för slutprodukten. Ta ett fantastiskt spel som Everspace 2 eller Baldurs Gate 3. Båda skapas av passionerade utvecklare som lyssnar på sina spelare. Samtidigt kan jag ibland bli trött på det om jag spelar mycket när det är ofärdigt. Det skadar min upplevelse när det lanseras officiellt. För att lösa detta har jag försökt minimera min tid i dessa upplevelser för att njuta mer av den färdiga produkten. Det är en av orsakerna bakom att jag enbart har 16 timmar i Baldurs Gate 3. 

Det andra som slog mig när jag nu tagit mig igenom huvudserien av Yakuza spelen och njuter av Like a Dragon är korkade protagonister. Jag har skrivit om det förr och jag tänker ibland på detta. Ichiban är en charmig protagonist som också är rolig som karaktär men så pass korkad att jag får huvudvärk ibland. Det är inte klokt hur korkad karaktären är i berättelsen. Det vanligaste dilemmat för mig är ofta vetenskap. Området behandlas sällan högre än mellanstadiet eller högstadiet och de förklarar saker inom området på den nivån. Jag kan inte ens svara på hur många rollspel där en karaktär säger något jag förstår men jag måste svara att personen ska prata engelska. 

Jag stör mig något enormt på protagonister som fattar dumma beslut. Trots information och andra förutsättningar till att fatta ett bättre sådant i situationen. Jag har sympati och förståelse att alla inte hänger med i vissa saker och man kan inte ta för givet att alla kan allt. Däremot vill jag ha mer val, jag vill kunna möta forskare i spel med motargument och ge förslag. Du har säkert stött på den klassiska: "hjälp forskaren med ett problem" i något rollspel. Vi får ibland ge förslag och forskaren blir helt överraskad åt vårt förslag trots att även hen beklagar vår stenåldershjärna. 

Det finns ett vakuum i spelvärlden för smartare protagonister speciellt i titlar där vi får välja karaktär. Det är inte ens ovanligt att karaktärer med hög intelligens i rollspel blir dumförklarade regelbundet eller sedda som icke kunniga. Sen vill jag också se lite mer egon och rivaler inom detta område. Varför kan vi inte få krocka huvuden med en professor eller något i ett spännande område i världen. Även om det är en bristvara så finns det såklart titlar som försöker. En vetenskaplig grund får gärna också arbetas in i spelets universum. Jag vill inte tvingas välja "please speak english" en gång till. Låt oss få se lite ekvationer, matematik, fysikaliska samband eller kemiska processer.  

Yakuza har varit synonymt med två saker för mig. En av dessa är organiserad brottslighet och den andra är spelen med samma namn till Playstation. Under min uppväxt fanns inte serien på min radar då jag föredrog andra plattformar. Däremot för något år sedan så beslöt jag mig för att köpa Yakuza 0 på Steam. Inledningsvis fastnade jag inte för det och lade det på hyllan. Det skulle dröja ett antal månader innan jag tog mig an det och blev fast i spelet. För den  här serien är otroligt svår att lägga ner när man väl börjat.

Yakuza 0 är en bisarr titel i många avseenden, det finns frågetecken om allt samtidigt som det underhåller. Ta bara en sån sak som att protagonisten inte dödar. Vilket är nobelt men det är svårt att ta det på allvar när man spelar igenom titlarna. Trots det så rycks man med i galenskaperna och allt runtom. Ett bevis på det är att jag tagit mig igenom Yakuza 0, Kiwami, Kiwami 2, 3 och spelar för närvarande det fjärde spelet på ett par månader. 

Min tanke är att när jag tagit mig igenom hela serien, så ska jag skriva en artikel om mina intryck. För många av er läsare har garanterat spelat serien allt eftersom att nya spel kommit ut. Min Yakuza-resa är snarare lite omvänd. Många av er som började med det första spelet hade inte den fenomenala prologen som sätter händelserna och karaktärerna i en bättre kontext. Även om de exempelvis i den prologen skapar en mer intressant Goro Majima innan han låtsas vara galen. Jag hade tack vare den titeln en mycket bättre förståelse över vem som var vem när jag tog mig an Kiwami. 

På ett sätt är jag lite glad över att få spela en så komplett serie från start till mål, utan att behöva vänta. Yakuza 0 och framförallt Kiwami 2 var fantastiskt bra spel på många sätt. Även om jag såklart också sett brister. Det var lite traggligt att spela trean som skulle behöva Kiwami behandlingen. Där har fyran klarat sig bättre än trean tack vare vassare grafik och andra förbättringar. Jag ser fram emot femman som av vissa ses som den bästa titeln i denna följetong. Med det sagt hoppas jag kunna skriva en artikel om min tid med spelen efter att jag tagit mig igenom hela serien. I den vill jag också redogöra varför jag anser att Goro Majima hade varit en bättre spelarstyrd protagonist genom serien än Kazuma Kiryu som är ganska annonym karaktärmässigt. 

Har du spelat Yakuza och om så vilken är din favoritkaraktär och titel?

Det är en fröjd att det inte är långt kvar innan trilogin avslutas. Jag har spelat DLC- paketet The Silence & The Fury och kan meddela att det är väl värt din tid. De har transformerat en av de svagaste spelbara faktionerna sedan det första spelet till en makalöst roande i tvåan. Förutom alla nya inslag som enheter och annat kan vi nu också spela dessa i Vortex kampanjen.  

Jag har länge hoppats på att både Warriors of Chaos och Beastmen skulle få en renovation och uppgradering. De var två av de första faktionerna utöver de fyra originella. Mycket har hänt sedan dess och Creative Assembly har lärt sig mycket om hur man designar och skapar roande spelmekanik. Det är efter att ha spelat två kampanjer med det nya paketet jag inser hur pass mycket det lärt sig. 

Borta är tråkiga mekaniska inslag som är löst sammanhängande och kvar är spelmekanik som är ihopkopplat till ett enda nät som alla påverkar varandra. När du reser en Heard Stone och sedan ska rasera alla städer i din omgivning byggs artens mytologi ihop med spelbarhet. Nya enheter och resurser som fås genom förstörelse fångar detta perfekt. För att inte tala om det nya teknologi trädet som kräver att du utför speciella saker under striderna skapar en mycket mer enhetlig och kompetent spelbar faktion. 

Det har även löst en brist jag irriterat mig på länge och det är att du kan rekrytera alla andra legendariska ledare. När CA bestämde sig för att splittra arternas legendariska ledare i olika faktioner behövde du använda diplomati för att få dessa under dina vingar. Det var ofta problematiskt, ibland hade ledarna dött eller så ville de inte. Nu även i Vortex kampanjen där du spelar som Taurox kan du rekrytera de andra tre.

Det spelar bättre, känns bättre i striderna och jag är helt nöjd med alla nya inslag. Den andra biten av detta paket var en ny hjälte för Lizardmen. Han bjuder på teleporterande runt kartan inte olikt Wood Elves Sisters of Twilight. Istället för att teleportera dig till olika träd kan du nu snabbt transportera dig till gamla ruiner. Detta fungerar väldigt väl även om jag inte tyckte att det var nödvändigt med en till legendarisk ledare för ödlearten.

Förutom detta så introducerades en del nyheter via en gratispatch. Det gäller allt från att datorn avgör striderna automatiskt och du ser resultatet exakt till småförbättringar. Taurox en stor tjur som förgör allt i sin väg är en fenomenal avslutning på andra delen i det enskilt bästa Warhammer spelet på marknaden. Med lite tur så kommer den avslutande delen vara ännu bättre och binda ihop allt på ett bra sätt. Jag ser särskilt fram emot den kombinerade kartan där allt innehåll i första och andra spelet med allt DLC inkluderas i en enda megakampanj med spel tre.  

Det finns inget Total War som kommit närmare en asymmetrisk och varierande kampanj som detta. Tusen timmar senare och jag känner mig inte nöjd. Det finns få andra upplevelser därute som kan matcha briljansen här i strategigenren. Om du inte spelat det första eller det andra spelet kan jag rekommendera det andra som en inkörsport. Om du gillar det kan det vara värt att köpa första spelet för fyra nya spelbara lag. DLC paketet däremot är väl värt dina pengar om du äger basspelet. 

Spelar du Total War: Warhammer II Silence & The Fury och vad tycker du om det?

Jag har hunnit spela ett antal timmar av den tidiga pre-alfa versionen som släpptes nyligen. Relic har beslutat att använda en form av Early Access för feedback. Jag kan säga på en gång att spelet är i ett tidigt skeende. Allt från band på stridsvagnarna som inte rör sig till ljud som försvinner. Däremot tänker jag mig detta som en prototyp och ett designkoncept över vad som väntar oss. Av det jag spelat att dömma är jag mer än positiv. 

Låt mig börja med att säga att Nordafrika och Italien är fantastiskt att få ta del av. Jag har genom åren tröttnat rätt rejält över att se samma konfliktområden med USA i fokus. Nu är det idag oklart om Italien får vara med som en egen spelbar faktion då kampanjen startar sent under kriget när Tyskland occkuperat landet. Jag hoppas att de släpper en Nordafrikansk expansion där vi får följa Italienska soldater tidigare under kriget. Lite som en throwback till expansionen för det första spelet i serien där vi fick följa ett tyskt motoriserat förband kallat Kampfgruppe Lehr. En kampanj som var riktigt bra. 

Det som jag gillar med trean just nu är blandningen mellan en omgångsbaserad kampanjkarta och strider i realtid. Du behöver inte strida alla strider heller på kampanjkartan. Istället kan du bygga enheter som krigar automatiskt mot fiendetrupper. Detta minskar ett problem som strategispel med detta upplägg annars får, lite för många repetetiva skärmytslingar på rad. Uppdragsdesignen är också bra med god variation på uppdragen. Jag gillar också de tidsbaserade sekundära uppdragen som tvingar dig ut på kartan för att lyckas. Det behövs ibland även om huvuduppdragen inte är tidsbaserade.

Inte nog med att striderna är roliga och spelar som de i första spelet med fokus på infanteri. Både striderna och kampanjkartan är väldigt sammankopplade och påverkar varandra. Det finns tydliga belöningar för att vinna strider och jag känner hela tiden att jag rör mig frammåt. Jag har också kommit fram till att det taktiska pausläget borde stanna kvar i Relics spel. Det är inte en serie känd för sitt snabba tempo. Men med hjälp av detta kan du bibehålla fokuset på de vackra striderna, istället för att hoppa runt på kartan. Jag kände att jag hade mycket mer kontroll i enspelarläget där datorn inte har samma problem med att ge order till allt samtidigt. Att kunna pausa, ge order till enheter på kartan, gå till basen och köa upp lite produktion är otroligt värdefullt. Det leder till att jag kan göra mer meningsfulla beslut även när det är som allra stressigast utan att tappa kontrollen.

Det är lite för tidigt att skälla ut brister men en sak jag ogillade är AI. Datorn behöver bli lite mer aktiv och fatta bättre beslut på kampanjkartan. Nu är det möjligt att den slutgiltiga AI motståndaren inte är inbakad än men det märkets under min session att den inte alltid vet vad den ska göra. För att summera mina tankar är jag glad över denna riktning. Ardeness Assault i tvåan var fantastiskt och jag gillar när ens skärmytslingar har kontext vilket detta system erbjuder. Det ser också ut att ha en tillräckligt god komplexitet med flygenheter, båtar, fordon, infanteri och lite annat. 

Jag vill också ge lite beröm för animationsarbetet. När man trycker på att infanteriet ska rensa ur en byggnad ser det otroligt läckert ut. Det är lite det jag tror vi saknade i tvåan. Att komma närmare konflikten, höra soldaterna och se kriget på ett sätt andra spel i genren sällan bemödar sig till. Jag kan inte skryta med att vara tävlingsinriktad inom realtidsstrategispel men jag älskar att spela titlarna. Därför är det så otroligt kul att få se en fantastisk serie komma tillbaka med ett vinnande koncept. Jag tror stenhårt på att detta kan bli minst lika bra som det första spelet.  

Ser du fram emot Company of Heroes 3?