Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Moderna "stealth"- spel del 2/2

Moderna "stealth"- spel del 2/2

Skrivet av Patrikseve den 18 september 2018 kl 14:39

Den avslutande delen i denna bloggserie kommer att användas för att ge ytterligare fem rekommendationer för den smygspelsintresserade. Utöver ett antal spekulationer om framtiden för spel som överväldigande fokuserar på smygande och att hålla ljudnivån dämpad. Den förra bloggen i serien går att hitta här och min definition av stealth spel förblir densamma för att förenkla urvalet. Jag väljer också att fortsätta göra ett selektivt urval inom ramen för 2010-2018 då moderna stealth spel är i fokus för bloggen.

Rekommendation VI
Den sjätte rekommendationen är en relativt ny serie inom genren som fått två spel den senaste släpptes 2017. I dagsläget rekommenderar jag den som är intresserad av att direkt gå på del två. Det finns ett rollspel knutet till serien också men det är främst smygspelen som jag tycker håller något av värde och det är Styx: Shards of Darkness</u> (Styx är också ett namn i grekisk mytologi på en flod där döda färjades över mot betalning) som utvecklades av Cyanide. Vad som gör Styx lite speciellt i mina ögon är hur det varvar en ganska mörk inramning med komedi och humor. Spelet bjuder på en väldigt generisk fantasy miljö som inte tar sig på förs stort allvar. Du intar rollen som Styx som är en goblin och ditt mål är att utföra diverse uppdrag mot guld och annat. Styx är främst en tjuv men också lönnmördare vid behov däremot kan du som sagt inte bara döda hur du vill då Styx inte kan strida särskilt väl. Uppföljaren till föregångaren Styx: Master of Shadows från 2014 förbättrar spelet i alla avseenden. Det första spelet var mer en prototyp som hade otaliga brister, i uppföljaren kvarstår ett antal sådana men överlag är det del två du bör börja med. Smygandet har huvudrollen och tillsammans med humorn så är det en mycket kompetent modern smygtitel som lämpar sig bäst mot de som är lite vana med stealth spel.

Rekommendation VII
En sådan här lista gör sig inte så bra utan en av mina favoritspelserier och det är Hitman av IO Interactive. Det finns två spel inom ramen för den här listan och det är Hitman: Aboslution från 2012 och den nya från 2016 Hitman: Season One. Den förstnämnda är nästan inte värdig sitt namn i min mening då jag personligen ansåg att det är det svagaste spelet i serien trots mycket gedigna produktionsvärden. Istället är det säsong ett av det nya spelet i serien som ursprungligen släpptes i ett episodformat men nu går att köpa som ett helt packet. Säsong två kommer att släppas om någon månad och för den säsongen har det skippat episodformatet, men eftersom att jag inte spelat säsong två så vore det orimligt att ha med den på listan istället är det säsong ett som får en rekommendation. Nästan hela essensen av vad Hitman är destillerades till nästintill perfektion i den här titeln.

Varje nivå var byggt som en vertikal Schweizerost ost med otaliga infiltrationsmöjligheter, kostymer, verktyg och miljöinteraktioner för att slutföra uppdragen. Som namnet antyder kretsar Hitman om lönnmord och det här har nästan alltid varit en serie som är enkel att ta sig igenom men svår att bemästra. På det viset påminner Hitman något om Japanska spel där att klara en nivå bara är en del av upplevelsen utan där omspelningsvärdet är högt och att nå så höga poäng som möjligt är en betydande del av upplevelsen. Nivåerna är otroligt dynamiska med ett liv av sitt eget där karaktärer rör sig runt, samtalar och spelvärldarna känns relativt levande. Spellägen som Contracts mode vilket ersätter story uppdragen med ett community designerat mål och krav gör att spelet kan spelas under en mycket lång tid.

En aktiv utvecklare som uppdaterar spelet regelbundet med nya nivåer uppdrag och förändrade nivåer gör att spelet alltid har något att erbjuda. Styrkan i Hitmans nyaste del är att det alltid finns något att göra, låsa upp eller klara av utöver nytt kontinuerligt innehåll från communityn eller utvecklaren. Jag anser att spelet har sina brister men är man intresserad i spel där Stealth, smygande och pussellösningar där dina planer kommer samman och leder till lyckade uppdrag är detta väl värt din tid. Det är viktigt att påpeka dock spelet bygger ganska mycket på en form av gating design som annars ses i rollspel fast i detta fall istället att du tar dig förbi sektioner av miljön genom olika lösningar exempelvis nya uniformer, hemliga vägar eller liknande och sedan använder vad du har eller kan komma på i miljön för att klara av uppdragen. Som följd kan det upplevas som ett spel där man sparar och laddar mycket vilket inte är fel i sammanhanget och kanske mer åt ett pusselspel vilket är medvetet.

Rekommendation VII
Den åttonde rekommendationen är en liten indie titel vid namn Mark of the Ninja som är ett 2d spel utvecklat av Klei Entertainment och släpptes 2012. Jag anser att det här spelet har en plats på listan som följd av hur otroligt svårt det är att designa ett 2d spel med fokus på smygande och lyckas väl. Traditionellt har sidoscrollande spel varit låsta till vissa nisher av strategispel som artilleri genren eller action spel av olika slag och framförallt idag fightingspel. I Mark of the Ninja intar du rollen som en du gissade rätt Ninja och tar dig igenom miljöerna med de verktyg du har till förfogande. Det ser ut och fungerar lite likt ett pusselspel där du löser varje vakt eller situation på ett speciellt sätt. Jag fann denna titel som en mycket positiv överasskning som följd av hur väl den är förankrad i sitt perspektiv vilket är väldigt sällsynt inom smygspel. Spel där stealth är nyckeln är förvisso kanske mer sällsynt inom racing genren men bara att få spela ett kompetent 2d side scrollande stealth spel är väl värt det och det är väl värt din tid då spelet är väldigt bra.

Rekommendation VIII
Denna titel är svår för mig att uppskatta men jag anser ändå att det är ett spel värdigt en rekommendation bland Tom Clancy spelen i modern tid och jag ska förklara varför så är fallet. Jag föredrog alltid denna serie över Metal Gear serien och det första spelet står sig som en odödlig klassiker i mina ögon. Splinter Cell: Conviction som kom ut 2010 och är det femte spelet i serien var i mina ögon seriens svarta får och den svagaste delen i serien speciellt med arvet av tredje delen i serien som anses vara en odödlig klassiker, spelet erbjöd en mycket kort fyra till fem timmar upplevelse där action och hastighet hade bytt ut metodik och smygande vilket blev centralt för kritiken mot spelet.

Tom Clancy's Splinter Cell: Blacklist kom ut 2013 utvecklat av Ubisoft Toronto är således min rekommendation och var ett försök att åtgärda kritiken från Conviction och för det mesta var det ett spel som riktade tillbaka serien till sin mer smygbaserade form. Däremot fanns fortfarande action aspekterna kvar och jag upplevde även att Black list behandlade smygande, att inte döda till höger och vänster liksom metodik som sekundärt. Den bästa approachen i mitt tycke för denna del var att varva skjutande med smygande vilket spelet kategoriserade som en egen spelstil av tre möjliga. Du får poäng och placeras i en av dessa kategorier efter varje uppdrag, skjuter du mycket hamnar du i en kategori, blandar du smygande och dödligt med icke dödligt våld i en och smyger du förbi utan att bli upptäckt och döda hamnar du i en kategori.

Spelet hade också bytt ut Michael Ironside som tidigare gjort rösten för Sam Fisher mot en yngre skådespelare och det fick ungefär samma effekt som när de bytte ut röstskådisen för Snake i Metal Gear till en ny i Metal Gear V: Phantom Pain. Det är svårt om man följt med länge i en serie att uppskatta ett sådant byte. Men liksom denna kritik kan låta väldigt negativ är spelet inte dåligt. Tvärtom så är berättelsen intressant, spelets erbjuder liksom conviction på ett av de bästa cover mekanikerna i spelvärlden och har en otrolig mobilitet och koppla det samman med vertikalitet och du erbjuds en mycket gedigen frihet i hur du förflyttar dig i miljön. Blacklist är inte perfekt men det är ett mycket kompetent spel med intressanta skådeplatser och bra spelmekanik inom smygargenren och spelet försöker erbjuda något åt fans av actionspel och smygarspel i ett vilket gör att det lämpar sig väl för både nya och lite mer erfarna spelare i genren. Även om det är ett känsligt spel för mig sett till hur länge jag spelat serien (första spelet i serien kom ut 2002) så tycker jag ändå att det står sig som ett bra spel i genren med vissa reservationer och en del brister.

Rekommendation X
Den sista rekommendationen tillkom som följd av en diskussion med en medlem i den förra bloggen som nämnde ett spel jag hade glömt av när jag satte mig ner och gjorde listan. Först tänkte jag att det kanske inte borde komma med men sen ångrade jag mig då spelet är otroligt välgjort. Ett som jag spenderat en hel del timmar tillsammans med. Eftersom att jag inte har något enskilt exempel inom just Xcom esque omgångsbaserade taktiska typen av smygspel tänkte jag att det kunde passa bra då spelet i sig är bra. Om man inte gillar designen eller stilen alternativt vill ha något mer liknande Xcom finns också Phantom Doctrine som är nysläppt men ett spel jag inte provat än.

Spelet som jag istället väljer att lyfta fram är Invisible, Inc. av Klei Entertainment samma utvecklare vars spel också kom med på listan nämligen Mark of the Ninja.Du intar rollen som en operatör som får i uppgift att sköta en form av spionbyrå som kommer under attack. Spelet lånar element från rogue light titlar och X-Com d.v.s. det är ett indiespel och ingår i strategigenren inom den omgångsbaserade taktiska subgenren. Nivåerna är randomiserade och kärnan i upplevelsen är inte att döda utan att infiltrera och exempelvis stjäla hemligheter eller på andra sätt driva espionage. Spelet är däremot inte enkelt utan det tar sin tid att bemästra och är riktat till den typen av spelare som gärna tar tid på sig att tänka igenom nästa drag för att bemästra en nivå i ett spel. Jag ser det som lite av en modern klassiker inom ramen för smygspel och hoppas på en eventuell uppföljare i framtiden.

Framtiden för smygspel
Detta år har vi fått ett par stycken redan Phantom Doctrine är ett exempel och kommande Hitman: Season 2 är ett annat. För de som är stealth fantaster ser jag inget problem genren är vid liv och fortsätter att erbjuda kvalitativa upplevelser år efter år. Vi har inte riktigt än hamnat i den situationen som Skräckgenren befann sig i ett tag inom ramen för förra generationen eller rymdsimulatorgenren som bokstavligen dog i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet men återkom först efter 2010 i ny form tack vare indie utvecklare och tidigare AAA utvecklare som sparkat liv i den igen. Så för stealthspel och smygarspel överlag ser framtiden fortsatt positiv ut även för de stora stealth spelserierna.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Moderna "stealth"- spel del 1/2

Moderna "stealth"- spel del 1/2

Skrivet av Patrikseve den 17 september 2018 kl 12:10

Jag såg en fråga om just detta i brevlådan och tänkte att det kunde finnas lite utrymme att skriva en blogg om detta. Smygspel och strategi tillhör mina favoriter i spelsammanhang, och vad berör smygande så är det något jag också gärna anammar i spel som inte i strikt benämning låter fokus vila på den aspekten. Idag kan nämnas att många moderna AAA spel tillåter en dos av smygande även om de varvar detta med action och andra element. Även tidigare mer smygbaserade spel har frångått kärnan något för att tillåta en mer action orienterad approach till olika situationer som kan uppstå. Låt mig därför lista några moderna titlar som jag uppskattat inom smygargenren. För att göra det enkelt så vill jag blicka tillbaka ungefär 8 år d.v.s. mellan tidsperioden 2010-2018 och lyfta några av mina favoriter i genren.

Innan jag beskriver spelen behöver jag definiera vad jag menar med smygspel eller stealth spel och vad som ingår och vad jag väljer bort. Detta då spelvärlden gått mer och mer ifrån mer renodlade typer av spel och idag blandar genrer friskt, även nyare spel vars föregångare varit mer renodlade smygspel. Viktigt att beakta är att smygspel aldrig helt står isolerade som en egen genre utan snarare är en del av en annan, det går att se smygspel inom allt från strategi, action, rollspel, pussel och skräck. Genren avser spel där smygandet är kärnan av upplevelsen. I denna subgenre av någon större genre är spelvärlden, designen av nivåerna och de olika spelmekaniska inslagen byggde runtom själva smygandet eller infiltrationen. För att ge ett konkret exempel kan man kika på Metal Gear Solid V: Phantom Pain och Far Cry 5 där tungvikten på smygande ses i Metal Gear och tungvikten mot action ses i Far Cry även om de tillåter varandras styrkor också att ta plats spelmekaniskt.

Metal Gear Solid V: Phantom Pain och Far Cry 5 tillåter olika angreppssätt på ett problem däremot är de designade mer mot sin arkitektyp genre sett helhetsmässigt beroende på titel. Båda dessa titlar belyser också svårigheten med genrer i dagens spelvärld då genrer överlappar varandra inom ramen för spelets spelmekaniska inslag och design. Jag vill ändå påstå att exempelvis Metal Gear V: Phantom Pain är ett smygspel och Farcry 5 ett actionspel i grunden. Flera av exemplen kommer däremot att vara mer renodlade smygspel medans andra något svårare att helt precisera. Flera av spelen på listan rör sig i flera genrer samtidigt vilket gör begreppet svåranvänd men mitt fokus är ändå att belysa spel där tungvikten är på själva smygandet i modern tid som jag uppskattat.

Rekommendation I
Först ut är Dishonored 2 som är ett smygspel utvecklat av Arkane Studios och släpptes 2016. Båda spelen i serien är väl värda att spelas och ryms inom tidsperioden 2010-2018 då första spelet kom ut 2012. Min egna inställning till serien är att del 1 visade oss en ny värld som var interaktiv, vertikal och otroligt väl designad. Tvåan tog nästa kliv och förbättrade nästan alla inslag av föregångaren. Spelvärlden kändes mer levande och själva smygandet mer belönande. Att uppföljaren också gav oss valet att spela som en av två olika protagonister skapade ett återspelningsvärde som jag uppskattade. Att använda krafter som teleportering, hitta gömda vägar och där varje spelvärld var designad som en scweizisk ost erbjöd otaliga tillvägagångssätt att infiltrera de olika nivåerna. Serien är kanske den starkaste nya moderna smygserien idag och väl värd att kolla in.

Rekommendation II
Nästa titel som jag vill lyfta är en kontroversiell titel och lite av en bortglömd sådan. Det är Thief utvecklat av Edios Montreal som släpptes 2014 och vida ansedd som en av de stora besvikelserna detta årtionde. Det är viktigt att beakta att Thief som spelserie är en kultförklarad spelserie där Thief: The Dark Project som släpptes 1998 och Thief II: The Metal Age som släpptes 2000 och del 3 Thief: Deadly Shadows som släpptes 2004 varit genrebildande i flera avseenden. Om man frångår de stora som Splinter Cell och Metal Gear så har Thief som spelserie påverkat genren i stort och varit en otroligt viktig spelserie för genren. Här misslyckades Thief 2014 att återskapa magin för många spelare, det hjälpte inte att spelet var buggigt vid släpp och inte innoverade.

Så varför skulle jag ha med detta på denna lista? Jo därför att Thief från 2014 är välspelande, spännande, atmosfäriskt och bra designat i vissa avseenden. Mellan bristerna finns ändå ett spel som inte handlar om att döda eller hacka utan om att stjäla värdesaker. Det bryter mot de mer technothriller esque spelen som vi ofta matas med. Jag fann spelet underhållande, med en viss form av vertikalitet och något av de bästa svårighetssystem som skapats. Spelet gav spelaren full frihet att designa sin egen svårighet, sätta begränsningar på dig själv eller ge dig bättre förutsättningar som du ville och de önskar jag att fler spel gör. Spelmekaniskt är smygandet i centrum, hamnar du i strid dör du oftast om du inte flyr då vakterna är starkare och den mörka Victorianska designen med gotiska och industriella/steampunk inslag var en mycket gedigen inramning. Berättelsen i sig är kanske inte spelets styrka däremot som ett smygspel som inte lyckats bygga vidare på sina föregångare och vara genrebildande tycker jag att det lyckades tillräckligt väl för en rekommendation då jag ändå gillade spelet skarpt.

Rekommendation III
Min tredje rekommendation faller på Shadow Tactics: Blade of The Shogun släpptes 2016 och utvecklades av Mimimi Productions. Denna titel påminde mig om varför jag älskade Commandos serien och är designat som ett smygspel och ett pusselspel i ett. Rent officiellt ingår det i genren real-time tactics vilket är en subgenre inom strategispel. Många smygspel kan argumenteras för att de är pussel i grunden som successivt löses med hjälp av spelmekaniken, föremål och världsdesignen till förfogande. Kanske finns det ingen annan titel på denna lista som exemplifierar detta mer än denna. Spelet sätter ingen större tidspress på dig som spelare men du kontrollerar ett antal karaktärer i isometriskt perspektiv, ditt mål är att ta dig genom nivåerna med hjälp av deras färdigheter. Det låter enklare än det är och istället får vi en mycket utmanande indie titel som tar vid i Edoperiodens japan (Ca 1600-1900-tal). Det är stealth avskalat till sin kärna och vill du åt en mer avskalad smygupplevelse som får ta sin tid och låter tänkandet vara på framkant för att ta sig vidare är detta en solklar rekommendation.

Rekommendation IV
Jag är själv lite osäker på om denna titel är rätt i sammanhanget men jag anser ändå att om man gillar smygande och vill krydda upp det lite kanske denna rekommendation passar. Alien: Isolation är ett skräckspel som helt är designat runt stealth. Du bygger föremål för distraktion, du har vapen för att mota bort hotet tillfälligt på bekostnad av att du avslöjar vad du är, om du blir upptäckt dör du oftast då monstret i sig är snabbt livsfarligt och dödligt. Spelet står sig som en av mina favoritspel inom skräckgenren och på min topp 10 över bästa spel genom alla tider som följd av hur väl den tog ett grepp om Alien licensen och visade att det går att göra annat än actionspel av varumärket. Det hjälpte också att Creative Assembly som utvecklade spelet gjort en av de mest ambitiösa och fenomenala återskapningarna av ett filmuniversum i spelväg någonsin. Det ser ut som den första och i viss mån andra filmen ner inpå detaljerna. Spelet lånar grundvisionen från den första filmen och sätter monstret i fokus och dig på menyn. Jag är tveksam till att det kanske går att rymma på denna lista men jag tror att smygfantaster som vill ha något lite annat i sin vanliga dos smygspel kan få ut mycket här. Är man ett fan av filmerna framförallt första som mig så är detta givet att kika närmare på. Spelet har sina brister, det är lite längre än traditionella skräckupplevelser och vissa partier av spelet är inte lika bra som andra.

Rekommendation V
Jag nämnde titeln inledningsvis och jag vill skriva om ingen annan än en av giganterna inom Smygenren nämligen Metal Gear Solid V: Phantom Pain utvecklat av Kojima Productions och släpptes 2015. Vida ansedd som ett väldigt bra spel men också liksom Thief som en av de stora besvikelserna detta årtionde av flera orsaker. Det mesta är sagt om denna titel men jag anser ändå att i sin kärna så erbjuder spelet en av de bästa om inte de bästa infiltrations upplevelserna i spelväg just nu. Till skillnad från en hel del av exempelvis Ubisofts smygar spel så arbetar inte uppdragsdesignen emot friheten och det öppna spelläget där du bestämmer över hur, var och när. Dels så reagerar fienderna på din taktik och anpassar sig över tid, och dels så känns allting rätt. Ai:n är inte alltid den smartaste liksom i spel ovan däremot så anser jag att spelet kommer samman spelmekaniskt, designmässigt på ett sätt som få andra smygspel när man infiltrerar baser.

Du tål lite mer stryk än i en del andra titlar på listan vid upptäckt men du har också mycket större frihet i hur du tacklar situationer vilket till stor del beror på dess hybridisering med open world genren. Jag må också köpa kritiken mot spelet, avsaknad av slut och att det av flera orsaker inte lever upp till sina föregångare som liksom för Thief är genrebildande för stealth spel. Däremot spelar jag det än med lite moddar och det står sig som ett fenomenalt spel spelmekaniskt med stort återspelningsvärde, spelet var i sin design byggt för detta. Det har sina tydliga brister som följd av framstressad repetitiv andra hälft, påtvingat online läge som man dock kan undvika med lite work arounds och ett narrativ som inte alltid lyckas engagera men överlag så gillar jag att bygga upp sin egna bas, ha ett förråd av utrustning att välja mellan och styra, vad, när var och hur du gör något i spelet.

I nästa del så tänker jag kika på 5 till moderna smygspel inom tidsramen 2010-2018 som jag kan rekommendera en av dessa är något "hårlös".

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Racing och isometriska rollspel präglar min speltid just nu

Racing och isometriska rollspel präglar min speltid just nu

Skrivet av Patrikseve den 13 september 2018 kl 18:37

Den sista tiden har jag spelat en del Pillars of Eternity II (Kanonspel och Divinity Original Sin: 2 Definite Edition vars uppgradering kom ut ganska nyligen. I grunden var det en större uppgradering av basspelet ungefär som Witcher spelen fick med sin "Enchanced Edition". Ett toppen lir om man orkar spela en 60-140h lite mer utmanande men ändå riktigt välgjord titel med Co-op möjligheter. Utvecklarna har verkligen lyckats med att skapa en klassiker inom genren. Det andra spelet jag suttit med idag så sett är Forza Horizon 4 demot som lovar gott. Demot hintar lite om att basproblemen med del 3 inte är helt eliminerade, lite mycket laddningstider och en del lite för långa. Däremot så upplever jag menyerna som en förbättring framförallt på PC. Jag är såld på hur miljöerna och även hur bilarna beter sig förändras med säsongerna som också förändras i spelet. En fenomenal och organisk förändring som kopplas till vilken årstid det är i vår omgivning i verkligheten om det fungerar som jag förstått det. Tävlingsmomenten som erbjöds i demot var roliga men ingenting nytt, jag är dock glad över att vi slapp traggla oss igenom drifting sekvenser i demot, den aspekten av bilspel är ungefär lika roligt som att stryka kläder.

Jag har även hunnit spela en hel del Monster Hunter vilket är en genre jag annars inte brukar ta del av. Framförallt då serien tidigare inte fanns på PC. Däremot gillade jag World och hoppas att vi får se fler spel av den typen på PC. Jag är inte helt såld på min-maxande och grindingen kanske får mig att sluta innan 50h men samtidigt är världen otroligt spännande, karaktärerna intressanta och alla små filmsekvenser roande. Jag gillar också att stridssystemet har ett spelmekaniskt djup trots en illusion av ytlighet när man först börjar. Det har utöver det en tendens av att inte berätta allt utan låta spelaren upptäcka olika spelmekaniska inslag och annat själv. Även om spelet primärt är multiplayer orienterat gillar jag enspelar komponenten. Vid sidan av Monster Hunter World spelar jag också Two Point: Hospital som är Theme Hospital i en nytappning. Jag gillar inte den grafiska designen alls den har en liten unity blandat med Chicken Run stil som jag inte är helt såld på. Däremot är spelets humor och spelmekanik avslappnande, icke krävande svårighetsgrad och kommer till sin rätta med lite sparsamt spelande då och då.

Jag vill också slå ett slag för Hands of Fate 2 som uppdaterats på sistonde lite i skymundan spel som den stora uppdatering No Mans Sky fick. För den som inte vet så är Hands of Fate ett story drivet kortspel för en spelare som påminner lite om ett rollspel med kort. Du får en pjäs som vandrar genom en spelvärld, varje kort är en händelse vilket orsakar olika konsekvenser. Du kan samla på dig ny utrustning och handskas kontinuerligt med spelets valuta som är mat (ger dig hälsa och konsumeras för varje steg på spelbrädet, utan mat förlorar du hälsa för varje steg) och pengar (köpa utrustning eller hantera olika händelser) för att ta dig igenom varje scenario. Spelet idag är i ett riktigt bra skick och röstskådespelaren som för spelet framåt genom att kommentera spelet är fenomenal som i sin föregångare. Jag hoppas att Warhammer: Inqusition som jag avinstallerat uppdateras med tiden också ett spel som jag gav ca 8 timmar men som aldrig glänste som följd av repetition och buggar. Densamma kan sägas om Battletech som snart får en expansion vilken jag ser fram emot.

Även om jag missar Battlefield V och Call of Duty Black Ops 4: Så ser jag just nu otroligt mycket fram emot att själv få spela Shadow of the Tomb Raider imorgon, Frozen Synapse 2 lite senare (tänker spela det mot julen istället för idag då det släpps) och Forza Horizon 4 nästa månad.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Avalanche Studios borde göra Mercenaries 3

Avalanche Studios borde göra Mercenaries 3

Vi vet att Just Cause 4 kommer att släppas snart och vi vet att de även samarbetar med Id inför Rage 2. En spelserie som är smärtsamt bortglömd idag är Mercenaries serien som var lite av en over the top ja Just Cause esque upplevelse. Båda serierna har såklart skillnader men i grunden handlade båda spelen om massiv förstörelse och att få en hel sandlåda för sig själv där man kunde göra vad man ville. Jag tycker att konceptet för serien fortfarande skulle fungera i en modern kontext.

För den som inte vet något om serien så började den 2005 med titeln Mercenaries: Playground of Destruction på Playstation 2 och Xbox. Spelet blev en hit bland både kritiker och konsumenter. Uppföljaren Mercenaries 2: World in Flames släpptes 2008 och erbjöd mer av samma spelmekaniska inslag som sin föregångare. I spelen intar du rollen som en legosoldat som sedan utför uppdrag för pengar. Pengarna kan användas till att köpa fordon, vapen och allt däremellan. Ju mer pengar desto mer utrustning, men både vapen och fordon kan såklart "lånas" av fienderna i spelet.

Serien erbjöd också ett för sin tid hyfsat faktionssystem med olika faktioner som strider med eller mot varandra och där mitt i mellan är du som spelare en en del av det hela och gör uppdrag för olika faktioner. Din relation med varje faktion påverkades också beroende på dina handlingar. Detta är något som vi annars ser lite mer av i rollspel men som även fanns i en tredjepersons actiontitel som denna. Uppföljaren utökade systemet något och erbjöd mer komplexitet och nya inslag överlag för serien.

Det var minst två försök att skapa en uppföljare men det lades ner, Pandemic Studios även kända för Star Wars: Battlefront 1, 2 (de gamla spelen), Destroy All Humans!, The Saboteur och Full Spectrum Warrior för att ge ett par exempel stängdes som bekant ner 2009 under EA. Några av serierna har levt vidare även efter detta Battlefront serien togs över av Dice och Battlezone II: Combat Commander fick en remaster 2018. Även om jag hellre sett en uppföljare av the Saboteur utvecklad hos någon av Ubisofts studios så tror jag Mercenaries 3 med Frostbite motorn hade varit perfekt för serien. Jag är lite osäker på hur väl Avalance egna spelmotor hanterar förstörelse av hus, byggnader och miljön även om den såklart är fenomenal på öppna spelvärldar. Möjligen kanske den är bättre för detta spel.

Spelet hade antagligen behövt vara en reboot av något slag men bibehållit samma kärna av spelmekaniska inslag. Där spelseriens olika moment varvas med en openworld miljö. Jag är övertygad om att Avalance hade kunnat göra spelserien rättvisa som följd av hur kompetenta det är på den typ av speldesign som spelserien ändå bygger på. Den delar många likheter med just Just Cause vilket skulle förenkla det hela. Avalance har visat med Mad Max och vad som på förhand visats av Rage 2 att de också kan skapa bra fordons sekvenser, de är ganska risiga i Just Cause serien. Istället för en änterhake som tar över fordons rollen i deras Just Cause så hade fordonen varit av större roll i denna titel tillsammans med olika vapen. Där behöver det också bygga ett bättre system än vad de har i JC serien som ofta är lite risig och för simpel i min mening.

Det har också en möjlighet att jobba lite med tonen på spelet för att sätta en egen prägel på spelserien och skilja den åt lite mer gentemot just Just Cause utan att frångå spelseriens ursprung. Det behövs nog för att spelet skulle kunna stå på egna ben och fungera år 2018 för dagens spelmarknad. Spelet borde definitivt erbjuda single player men i min mening lämpar sig denna spelserie även bra för Co-op online. Spelet behöver inte vara en AAA produktion utan det skulle kunna vara en AA produktion som kan testa marknaden om det finns ett sug efter en uppföljare i den här spelserien och potentiellt ändå fungera bra. Jag skulle dock vilja se serien igen precis som med Full Spectrum Warrior och The Saboteur.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Assassins Creed: Odyssey bör skippa levelsystemet

Assassins Creed: Odyssey bör skippa levelsystemet

Jag var en av de som tyckte att Origins var en bra nystart för en serie. Även spelet i princip fungerade likartat som förr så var Origins annorlunda och ett bra spel på flera punkter. En punkt som utvecklats och fått ett ansikte är progressionssystemen i serien. Origins valde att ge dig ett klassiskt level system där du rankade upp, valde perks ungefär som i deras Far Cry spel därtill uppgraderades även utrustning. Detta sistnämnda var för mig förödande sett till spelmekanik och hur spelet fungerade.

Istället för att bjuda på något nyskapande för serien genom att tillämpa rpg element fick vi saker som bulletspoonge fiender vilket skadade stealth aspekten i serien än mer och en artificiell svårighetskurva. För den som spelat spelet så vet ni att inget spel i serien är särskilt svårt och inte heller denna del, istället skapade man artificiell svårighet genom att levla vissa karaktärer högre. Detta innebar mindre skada och annat som på ett ganska litet sätt kopplas ihop med deras utrustning. Två fiender med samma rustningar är olika starka och detta stör inlevelse och annan speldesign.

Förutom det faktum att behöva levla varje svärd, rustning individuellt (tråkigt arbete som inte känns integrerat i den historiska världen man byggt upp (gamifierad spelmekanik)) så anser jag att serien skulle må bra av att göra sig av med level system helt och hållet. Förmågor som du kan låsa upp kan finnas kvar, men koppla det till berättelsen och karaktärer som kan träna din karaktär istället i gengäld för tjänster, pengar och annat. För tillbaka att du kan lönmörda alla fiender med en attack men bygg svårigheten omkring den spelmekaniken istället för att artificiellt sätta höglevlade karaktärer som kräver grind för att besegra.

Fokuset bör alltid finnas på spelarens kapacitet att navigera, och använda sin utrustning istället för att vara rätt level. Istället kanske spelet skulle kunna inkorporera träningsarenor och möjligheter att förfina sin skicklighet genom att göra utmaningar och träna i spelvärlden. Låt spelarens egna skicklighet växa naturligt som en följd av att denna spelar och möter svårare och svårare utmaningar designade inte med ett levelsystem i åtanke utan spelarens egna färdigheter. Det för att skapa mer dynamiska och organisk speldesign som fungerar bättre i realistiska spelvärldar.

Jag hade gärna sett att man tog bort hälsomätare och inkorporerade en ordentlig skademodell som gjorde det möjligt att avläsa hur skadad en fiende var i strid genom att observera fienden. Med tanke på hur duktiga Ubisoft ändå är vad gäller Ui och väva in instruktioner i miljöer så tror jag att det skulle kunna leda den typen av utveckling. Det finns självklart en risk att bättre spelare kommer att ta sig genom spelet fortare men det kommer förmodligen ha roligare med spelet också om det här tröttsamma mekaniska och artificiella spelmekaniska inslagen togs bort.

Med det sagt tycker jag rollspelsgenren är en bra genre att hämta inspiration från men inte alltid och speciellt inte de absolut minst bra delarna som sedan tolkas in i en annan genre. Även om jag nu vet som följd av läckor att Odyssey det nya spelet i Grekland bevarar Origins levelsystem så hade jag hellre sett att de gjorde sig av med det och hämtade spelmekaniska inslag från spel som Thief och möjligen Dishonored istället (även om det tyvärr inte är troligt att det frångår det här systemet på ett tag).

Jag reserverar mig dock för att spelmekanik kan ha förändrats. Det kan finnas ett förbättrat sätt att levla sin utrustning i det nya spelet men på förhand ser det ändå ut att behålla alla de aspekter som jag kritiserar i någon form. Den här serien har alltid haft en ganska grav dissonans mellan å ena sidan sitt tema på lönnmördare och å andra sidan sin svårighet att arbeta med stealth, smygande och lönnmördande.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus