LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annons
logo hd live | Killsquad
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
När en Directors Cut avsevärt förbättrar filmen (1)

När en Directors Cut avsevärt förbättrar filmen (1)

Skrivet av PatrYk den 13 juli 2019 kl 16:33

Bokstavstrogna Homeros Illiaden-dyrkare och allmänna filmkritiker avfärdade denna Wolfgang Peterson monsterepos till Hollywoodproduktion som pesten. Detta trots att Troja var och är än underbar berättelse om krig, svek, kärlek och klassiska hjältar. Directors Cut:en, som är 30 minuter extra kött på bena, boostar verkligen nytt liv i karaktärerna som ibland kändes något slätstrukna och endimensionella. Game of Thrones-producenten (medförfattaren) och numera klåparen David Benioff visade redan tidigt att han var mer intresserad av pompösa karaktärsskildringar och uråldriga maktdispyter över inslag av fantastisk natur som gudamakter. Detta gör Troja till mindre av en adaption och mer en fritolkning av Homeros annars rätt teologiberikade berättelse. Samtidigt valideras såklart gudarna och deras existens ofta av karaktärerna i filmen, "håna inte gudarna", "Apollo är våra fienders ledare" osv. men några storartade "gudomliga ingripande" är det rätt snålt med. Achilles må kanske vara välsignad, eller så är han bara en jäkel till krigare, Benioff och regissören Peterson låter det vara osagt och gör egentligen bara upplevelsen bättre för det. Ett klassiskt berättarknep som låter tittaren avgöra själv vad som försiggår bakom kulissens ridå. Brad Pitt och co. tungrullar och spottar ordvalser av klassiska proportioner "You sack of wine! och emellanåt garvar jag läppen av mig till all tjorvigt dialogspel men blir samtidigt ändå investerad i konflikterna och motiven. Achilles besatthet av utverka "stordåd" åt en nation han egentligen knappast kunde bry sig mindre om är fascinerande.    

Actionscenerna är rena smörgåsbordet. Strategiska (verkligen Benioff som skrev?), pampiga, välkoreograferade, ocensurerade, o-romantiserade och brutala - speciellt den längre versionen. I ena stund dräper Achilles horder av trojaner som om han bokstavligen föddes med svärd och spjut till hands, i nästa får vi massiva infanteristyrkor våldsamt kollidera samman som två monstersvågor i en oceanstorm. Men det är duellen mellan Achilles och Hector som fortfarande hör till mina favorituppgörelser någonsin, urläckert koreograferad och originell. Den enda egentliga nackdelen med Directors Cut:en är att nån stolle ersatte musiken i en del nyckelscener och irriterande nog hör ovannämnda uppgörelsen till det främsta av dessa snedsteg. Man valde alltså att byta ut den ursprungliga handtrumman (perfekt) till en väsentligt mer traditionell filmmusikslinga som eskalerar i takt med fajten och så även telegraferar slutet som annars kommer plötsligt och oförväntat. Strunt. Förutom musiken dock är denna Directors Cut en alldeles utmärkt, utmärkt film som jag ofta kikar på hemma.

Days Gone, bättre än recensioner skvallrar om...

Days Gone, bättre än recensioner skvallrar om...

Skrivet av PatrYk den 7 juli 2019 kl 01:04

Åtminstone recensioner skrivna av människor som verkar ha spelat ungefär 10-15h, upptäckt ca. 35% av kartan, bevittnat en hord eller två, meckat lite med bågen och köpt sina första vapen. För att sedan ge sitt slutgiltiga omdöme. Läs bara Aftonbladets "recension". Sen finns det dessa som verkar ha tagit del av det mesta Days Gone har att erbjuda och ogillat det ändå - som FZ:as recensent, vilket naturligtvis är helt okej och just FZ hade en förklaring till det lägre betyget som var saklig, förståelig och välskriven. Men här skulle jag vilja hävda att merparten av individer som faktiskt spelat (och klarat) Days Gone tycker nog ändå att det varit ytterst välinvesterade timmar man fått ägna åt spelets många överlevnadsaktiviteter. Åtminstone någorlunda bra investerade då. Det tar visserligen tid innan det tar sig, men det tar sig också rejält. Innan det klickar fullständigt så att säga. Innan upplevelsen marineras från ett okej actionspel till ett riktigt bra sådant, med en handling och en huvudrollsinnehavare som initialt känns föga involverande för att under senare timmar övergå- och komma att omvandlas till något betydligt, betydligt mer.

Det är såklart både jättetråkigt och lite underligt störande att Days Gone-utvecklarna valde att inleda äventyret så slentrianmässigt och identitetslöst för att sedan få fröet att långsamt växa till ett fint, ståtligt körsbärsträd. Många lär inte hålla ut så länge. Faktum kvarstår dock att i sina senare timmar är det så medryckande, involverande och spännande som The Last Of Us någonsin har varit men med anekdoten att världen här känns bättre realiserad, mer grundlagd och att den stora faran med dem infekterade tillåts bli mer belyst än i Naughty Dogs fantastiska zombiespel. Karaktäriseringarna är klart svagare, Deek och co. når aldrig upp till samma dimensioner som Joel och Eli i deras resa, inte ens nära. Däremot är det roligare som Deek att baseball-dänga ihjäl anstormande infekterade. För att inte nämna, ta ann spelets större horder med 60 cal. maskingevär, napalmbomber och bara springa undan för kung och fosterland. Här snackar vi nerv och rå, instinktiv intensitet.

Days Gone har nu också uppdaterats och finkammats i omgångar och är en klart bättre produkt än när det släpptes (och recenserades) för några månader sedan trots att en del frustrerande skavanker återstår att finslipa. Det är i slutändan ett spel som förtjänar din tid.

Batman (89) ser otrolig ut i UHD

Batman (89) ser otrolig ut i UHD

Skrivet av PatrYk den 17 juni 2019 kl 12:58

Och låter faktiskt ännu bättre i ett purfärskt, brett, och extremt dynamiskt Atmos-spår som tillsammans med Danny Elfmans otroliga kontribution på musikfronten, som nu spelar på alla cylindrar, bringar nytt luft till den här gamla filmen på ett sätt som allmänheten måste ha upplevt för snart 30 år sen på den stora duken. Inte längre komprimerat, rent. Det är ett otroligt omsorgsfullt arbete med ljudet vi talar här. Något kontroversiellt har man gått in och petat på och regelrätt ersatt gamla ljudfiler (pistolskott och maskingevärsmatter i synnerhet), vilket tydligen har fått en del att rynka på näsan i missnöje, men om jag ska vara ärlig så är det inget som stör mig överhuvudtaget alls. Implementeringen av de nya pistolljuden har gjorts betydligt bättre här, med ett pang som faktiskt låter bra, än exempelvis i den remastrade The Terminator där vi verkligen snackar ett hafsjobb. Batmans vrålåk saknar kanske lite tryck i sin jetmotor, som jag vill återkalla fanns i den gamla versionen, men det är också precis ganska allt. Den där klassiska åkturen genom skogen under den dimmiga natten (du vet vilken jag talar om, annars skäms för fan!), är rysningsframkallande. Ledmotivet eskalerar, Batman trycker ner gaspedalen och mitt nackhår står i givakt. Det är brutalt.

Men tillbaka till bilden en stund då. Det är restaurerat, det är uppiffat, det är fantastisk detaljrikedom som råder. Färgkompositionen och dynamiken mellan ljus och skugga regerar så att det smakar på läpparna. Det är såhär man vill att gamla filmer (alla filmer, för den delen) ska se ut i Ultra-bild. Precis som på ljudfronten har man pillat på lite saker, framförallt beträffande färgpaletten som känns mer nyanserad men det är enbart relativt harmlösa justeringar och alltså ingenting man behöver få hjärtsvikt av. Varmare ton, skarpare ytor och en helt sinnessjuk svärta. Skuggorna i Gotham har aldrig sett så... gothiska ut.

Filmen har jag gått från att tycka om i min barndom, till att totalt avfärda helt som äldre (till förmån av Nolans något trognare representation), till att återigen uppskatta sedan några år tillbaka. Batman har en egen stil i händerna på Burton, och en del saker gör han faktiskt bättre än Nolan. Faktiskt.

Jag är inte helt såld på omslaget man valde till fodralet, även om det gradvist växer på mig. Annars är det här en filminvestering jag gott kan rekommendera till alla som uppskattar se film, ordentligt. Och även om jag inte gillar Batman Returns särskilt så överväger jag faktiskt ett inköp om nu resultatet är så här mumsigt.

Topher Grace och hans Star Wars-hyllning

Topher Grace och hans Star Wars-hyllning

Skrivet av PatrYk den 28 februari 2019 kl 23:37

Det finns magi i redigeringsarbetet. Konst kan skapas av i stort sett vad som helst. Gränsen mellan något utomordentligt bra och gräsligt uselt kan vara hårfin. Star Wars från 1977 till exempel, var ett projekt som i stort sett räddades i klipprummet av George Lucas dåvarande maka och handfull andra. Redigering kan mycket riktigt vara den mest avgörande faktorn för en film tillsammans med manuset. Samma kan egentligen appliceras på musikvideos, nyheter och trailers. Youtubers har nu på senare år skapat fantastiska videos där man har redigerat gamla filmer till några minuters konstverk, inte minst den magnifika Star Wars Poetry-videon som bara på två minuter fick mig att fälla tårar. En sån video kan onekligen ge upphov till känslor av slängkraftigt, obehindrat affektionsvärde - om den spelar sina kort rätt.

Nu har Topher snickrat ihop ett 5 minuter långt (superambitiöst) klipp, ett kärleksbrev till alla oss som älskar Star Wars underbara rymdvärld - den ultimata rymdoperan - som inkluderar alla hittills släppta episoder samt Rogue One/Solo-filmerna. En video som skickar rysningar längst hela kroppen av ren känslosamhet. Det blir kanske inte riktigt samma råbarkade känslostorm som infann sig genom Star Wars Poetry-videon och en del scener känns något märkligt inklippta, speciellt dessa från Solo-filmen, men det finns många fina ögonblick här och när fokuset ligger på original-trilogin och dess material (framförallt), är det verkligen svårt att inte bli känslosam.


https://www.youtube.com/watch?v=TJbYJMdmqpM

Resident Evil 2 1-Shot demot

Resident Evil 2 1-Shot demot

Skrivet av PatrYk den 12 januari 2019 kl 15:15

Speldemos är en alltmer sällsynt företeelse som idag kan mer eller mindre sammanställas till ett handfull släpp per år och något som man rent av kan missa helt om man inte är tillräckligt uppmärksam av sig. Lyckligtvis har japanerna borta på Capcom återupptagit den uråldriga traditionen av speldemos för åtminstone två av deras kommande spel och under 30 minuter (eller mer, beroende på hur många konton du har på ditt spelrigg), har man återigen fått chansen att vägleda polisaspiranten Leon genom en inte alltför övergiven polisstation.

Originalet till gamla PSX har man spelat många gånger i sina yngre år och även om jag håller både Code Veronica och Resident Evil 4 högre än det gamla pixelmoset i Raccoon City, råder det inget tvivel om att spelet var ett av spelseriens allra bästa.

Att få återbekanta sig i miljöerna på det där kusliga polishuset med nya ögon, avsevärt mer intimt och närapå allt, ger genast en känsla av skräckblandad förtjusning. Utvecklarna har lyckats oerhört väl med att replikara och hylla delar av ursprungspelet medans mycket känns både nytt och outforskat. Det är som en suddig mardröm i fornminnet, en där du alltså nu återigen ges förstahands inträde till. Denna gång känns skräckatmosfären genast mer närgången och påtaglig, som att den flåsar dig i nacken så fort du överger ett förhållandevist tryggt och ljust utrymme och möts då istället av en mörk, avlång korridor, endast beväpnad med ficklampa och pistol som överlevnadsverktyg. Det griper genast tag om en, känslan av ovisshet och rädsla. Stundtals nästan outhärdligt så. Speciellt om det spelas under rätt omständigheter i ett totalt nedsläkt rum och med lagom höguppskruvat ljud, där du kan höra en sticknål falla av bordet på andra sidan av hushelvetet, och något bakom dig börjar sakta hasa sig fram, då kommer Resident Evil 2 verkligen till sin rätta.

Konfrontationer med de döda är givetvis något som kommer att drabba spelaren och det tog ungefär 2 minuter och 48 sekunder innan en väldigt hungrig poliszombie slog in dörren där mitt icke ont-anande arsle hade sig och beundrade väggdetaljerna. Skrek till som en dåre, började skjuta som en vilde och fick ner besökaren efter att ha tömt ett helt magasin. Till mitt försvar... - så har jag inget att komma med, egentligen, spelet fick mig ordentligt och panikkänslorna tog över fullständigt. Det kändes faktiskt helt underbart att bli rädd i ett spel igen.
Vapenkänslan är finfin trots ett något fjösigt pistolljud. Zombies har ett oerhört skrämmande beteendemönster som verkligen sätter en i nerv- och orostillstånd, speciellt när döingarna klumpar ihop sig och tränger in en i hörnan. Kört. Grafiken är något mjukare än väntat (spelar på Xbox One X), men tydligen renderas kalaset bara i det återhållsamma men fullt respektabla 2880x1620p. Detta ska tydligen kunna pumpas upp till renodlad 4K om man nu istället väljer att springa runt i 30fps - vilket jag troligtvis kommer att göra på min första genomspelning, bara för att ta till så mycket av den fina detaljrikedomen som bara möjligt. Resident Evil 2 är snyggt, väldigt snyggt.

Vill inte gå in på mer av spelsessionen med risk för att spoila för mycket men kan bara avslöja lite lätt att den återstående tiden bestod av ständig kamp på liv och död, och där det på allvar kändes som att regelrätt riktig survival horror äntligen hittat tillbaka nu. Survival horror alltså, något som alltför länge lyst med sin frånvaro nu. Dead Space (1) var suveränt när det begav sig, likaså Alien Isolation. Evil Within-spelen skrämde dock inte. Outcast-spelen engagerade inte. Resident Evil 7 kändes som ett steg i rätt riktning, men något fattades. Resident Evil 2 Remake däremot, det känns som rena rama Konungens Återkomst. Väntan till 25:e blev genast bara ännu mer olidlig.