Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Resident Evil 2 1-Shot demot

Resident Evil 2 1-Shot demot

Skrivet av PatrYk den 12 januari 2019 kl 15:15

Speldemos är en alltmer sällsynt företeelse som idag kan mer eller mindre sammanställas till ett handfull släpp per år och något som man rent av kan missa helt om man inte är tillräckligt uppmärksam av sig. Lyckligtvis har japanerna borta på Capcom återupptagit den uråldriga traditionen av speldemos för åtminstone två av deras kommande spel och under 30 minuter (eller mer, beroende på hur många konton du har på ditt spelrigg), har man återigen fått chansen att vägleda polisaspiranten Leon genom en inte alltför övergiven polisstation.

Originalet till gamla PSX har man spelat många gånger i sina yngre år och även om jag håller både Code Veronica och Resident Evil 4 högre än det gamla pixelmoset i Raccoon City, råder det inget tvivel om att spelet var ett av spelseriens allra bästa.

Att få återbekanta sig i miljöerna på det där kusliga polishuset med nya ögon, avsevärt mer intimt och närapå allt, ger genast en känsla av skräckblandad förtjusning. Utvecklarna har lyckats oerhört väl med att replikara och hylla delar av ursprungspelet medans mycket känns både nytt och outforskat. Det är som en suddig mardröm i fornminnet, en där du alltså nu återigen ges förstahands inträde till. Denna gång känns skräckatmosfären genast mer närgången och påtaglig, som att den flåsar dig i nacken så fort du överger ett förhållandevist tryggt och ljust utrymme och möts då istället av en mörk, avlång korridor, endast beväpnad med ficklampa och pistol som överlevnadsverktyg. Det griper genast tag om en, känslan av ovisshet och rädsla. Stundtals nästan outhärdligt så. Speciellt om det spelas under rätt omständigheter i ett totalt nedsläkt rum och med lagom höguppskruvat ljud, där du kan höra en sticknål falla av bordet på andra sidan av hushelvetet, och något bakom dig börjar sakta hasa sig fram, då kommer Resident Evil 2 verkligen till sin rätta.

Konfrontationer med de döda är givetvis något som kommer att drabba spelaren och det tog ungefär 2 minuter och 48 sekunder innan en väldigt hungrig poliszombie slog in dörren där mitt icke ont-anande arsle hade sig och beundrade väggdetaljerna. Skrek till som en dåre, började skjuta som en vilde och fick ner besökaren efter att ha tömt ett helt magasin. Till mitt försvar... - så har jag inget att komma med, egentligen, spelet fick mig ordentligt och panikkänslorna tog över fullständigt. Det kändes faktiskt helt underbart att bli rädd i ett spel igen.
Vapenkänslan är finfin trots ett något fjösigt pistolljud. Zombies har ett oerhört skrämmande beteendemönster som verkligen sätter en i nerv- och orostillstånd, speciellt när döingarna klumpar ihop sig och tränger in en i hörnan. Kört. Grafiken är något mjukare än väntat (spelar på Xbox One X), men tydligen renderas kalaset bara i det återhållsamma men fullt respektabla 2880x1620p. Detta ska tydligen kunna pumpas upp till renodlad 4K om man nu istället väljer att springa runt i 30fps - vilket jag troligtvis kommer att göra på min första genomspelning, bara för att ta till så mycket av den fina detaljrikedomen som bara möjligt. Resident Evil 2 är snyggt, väldigt snyggt.

Vill inte gå in på mer av spelsessionen med risk för att spoila för mycket men kan bara avslöja lite lätt att den återstående tiden bestod av ständig kamp på liv och död, och där det på allvar kändes som att regelrätt riktig survival horror äntligen hittat tillbaka nu. Survival horror alltså, något som alltför länge lyst med sin frånvaro nu. Dead Space (1) var suveränt när det begav sig, likaså Alien Isolation. Evil Within-spelen skrämde dock inte. Outcast-spelen engagerade inte. Resident Evil 7 kändes som ett steg i rätt riktning, men något fattades. Resident Evil 2 Remake däremot, det känns som rena rama Konungens Återkomst. Väntan till 25:e blev genast bara ännu mer olidlig.

Facebook
TwitterReddit
Overlord levererade inte

Overlord levererade inte

Skrivet av PatrYk den 9 november 2018 kl 23:27

Kanske den tredje gången man nu blir gruvligt besviken på en film, i rad. Igår såg jag Hold the Dark på Netflix och den var fruktansvärd. Den var direkt hemsk, kanske den mest pretentiösa dyngan jag sett på senare år där en stirrig Alexander Skarsgård irrade omkring Alaska i jakt på ett manus, men eftertexterna hann ifatt denne innan han lyckades.
Men det var ändå Netflix det. Bio kostar numera ordentlig kosing, och således smärtar desto mer när upplevelsen inte blir det man väntat sig. För här hade jag nämligen förväntningar.

Overlord-trailern lovade gott redan från början. Spänning, skräck och roligheter. Filmen som sådan levererade inget av det. Spännande blev det aldrig, konceptet togs aldrig till vara på, intrigen saknade udden, och särskilt rolig var den aldrig heller. Lama hoppa-till-scener som avlöste varandra i omgångar. Endimensionella karaktärer som man knappt kunde bry sig mindre om, fanns det också gott om. Hoppades starkt på en ny From Dusk till Dawn, fick istället en seg hopkok av klyschor, torftiga karaktärer, och ett smärtsamt lovande koncept som aldrig riktigt gick någonvart.

Wyatt Russell kändes oerhört torr i en av huvudrollerna, och mycket av den stjärnglans som gjorde hans pappa till åttiotalets hårdaste skäggman - verkar sonen helt ha gott miste om. Men fyyy fäckk så lik han är farsgubben sin, det var väl nog det kusligaste i hela filmen ärligt talat. Inga av de övriga imponerade på skådespelarfronten heller men så fanns det väl inget vettigt skrivet på pappret att hugga tänderna i, så förståeligt.
Överlag så saknades den där Rodriguez/Tarantino-touchen. En hungrig pre-90's John Carpanter hade förvandlat det här till något som med all förmodan hade gått till filmhistorien, och det med en bråkdel av budgeten. Men fan, skulle nöja mig med Stephan Summers bakom kameran också, som ändå bjöd på den kriminellt underskattade actionpärlan, Deep Rising. Overlord saknar den typen av regi, helt. Och någon riktig atmosfär byggs därmed aldrig heller upp.

Snygg som satan var den åtminstone, bortsett några datoreffekter som gjorde lite inhopp här och var och gav lite ovälkomna The Thing 2011-vibbar. Början med fallskärmshoppen var också rafflande. Ljudbilden, ljudet överlag, var bland det bästa jag har hört och höjde helt klart upp filmen ett extra snäpp. Bitvis underhållande mot slutet, när helvetet äntligen brakar loss, men även hopplöst slätstruket och förutsägbart hela vägen.

Ger ett slutbetyg på 5/10 och hoppas nu istället starkt på Halloween 2018 som jag negligerade till förmån att se den här. Se om norska Död Snö istället.

Facebook
TwitterReddit
Kort gameplay-snutt från RDR2

Kort gameplay-snutt från RDR2

Skrivet av PatrYk den 22 oktober 2018 kl 07:01

Taget ur någons spelsession, kan man för första gången se Arthur skjuta ner ett par olycksbådande cowboys med lite läcker pistolaction - och det ser naturligtvis oerhört bra ut. Revolvrarna smattrar läckert och westernestetiken känns perverst bra återgiven.
Och jag kan säga att jag direkt blev sugen på ännu ett nytt Max Payne signerat av Rockstar-truppen. Men innan det, Arthur Morgan och jag ska naturligtvis skjuta oss genom kampanjen både en och tjugo gånger.


Klippet: https://youtu.be/dAEDVFdlXko

Bara knappa dagar kvar nu!

Facebook
TwitterReddit
Halloween (2018) ser ju inte så pjåkig ut

Halloween (2018) ser ju inte så pjåkig ut

Skrivet av PatrYk den 9 september 2018 kl 16:20

Nu när sommaren börjar närma sig slutskedet och vi dras in under höstmörket, vad finns det då egentligen bättre att sysselsätta fritiden med (utom tv-spel då, givetvis) än se skräckfilm på senkvällen?

Vem kunde egentligen tro att vi skulle få ytterligare en Halloween-film att gotta oss i, med ingen mindre än skrikdrottningen numero uno Jamie Lee Curtis tillbaka i huvudrollen igen dessutom? Trots lite mindre än 40 gångna år, och otaliga filmuppföljare till det, är detta alltså en fortsättning på 1978-filmen enbart och hur den där hemska natten slutade, och som alltså totalt ignorerar filmerna som följde. Vi får en liten omskrivning i historien här, så att säga. Lori och Michael exempelvis, är inte längre syskon. Seriemördaren besitter inga övernaturliga självläkarkonster. Mordbrotten som ägde plats kan räknas på en hand, och förövaren själv åkte dit kort efter flykten från den där gräsmattan på trädgården. Viktigast, ingen koppling till att Busta Rhymes en gång karate-hoppsparkade Michael Myers i trynet och ut genom ett fönster..

Nej, här har vi briljante David Gordon Green, skaparen och producenten till genomgeniala Vice Principels, som har tagit på sig manteln att axla detta ambitiösa filmprojekt, och jag skulle ljuga åt det grövsta om jag påstod att det inte ser förvånansvärt bra ut. Förvånansvärt bra. För medens ett dussintal helt menlösa uppföljare (Rob Zombies filmer ska vi inte ens nämna i sammanhanget) fullständigt missade poängen och totalt gick miste om den subtila (ruggiga) skräcken som återfanns i originalet, till förmån av blod och splatter och... mera blod, verkar Gordon Green här istället återgå till Carpenters effektiva återhållsamhet, successiva spänningsbildning samt den där svårt eftersträvade, regelrätta skräcken. Med andra ord; det som Carpenters film en gång satte på kartan och definerade, tycks Gordon Green vilja återskapa här.

Till det får vi ett svinsnyggt foto som speglar det i originalet, om än inte lika snyggt. En ålderssliten Lee Curtis som verkar för en gångs skull ta sin genombrottsroll på allvar igen, hurra. Och, inte minst, en ambition till att faktiskt vilja göra mer än bara ännu en utbyttbar slasher i genren. Mer atmosfär, mindre blodspill. Mer mörka vrår, mindre taffata flykter-undan-mördaren. Mer psykologisk skräck, mindre hoppa-till-effekter, och så vidare, typ.

Ett handfull positiva recensioner har nu hittat sig upp på nätet och trots att den senaste trailern stinker rätt så fränt, och är något man gott kan skippa att se, så verkar själva filmen leverera hårt.

Facebook
TwitterReddit

Cobra Kai (Karate Kid) första två avsnitt ute på Youtube, gratis

Skrivet av PatrYk den 3 maj 2018 kl 12:32

Har själv inte hunnit se än men vet mig verkligen älska första filmen från 84' och har faktiskt tyckt att det nya, skiftade perspektivet (ur karatemobbaren Johnnys synvinkel), där han fortfarande är kraftigt traumatiserad över den där finalförlusten då Daniel-san tog hem vinsten med världens fulaste spark, har på förhand sett obönhörligen kul ut. Charmigt självmedvetet, doppat i lite härlig nostalgi och framför allt ganska roligt då.

Tyvärr måste man prenumerera på Youtube Red för att se hela historien men om du, likt mig, hyser kärlek för det glada 80-talet och smygnjuter till när pyjamasklädda, vuxna män skriker "aa-yyiaa" och sparkar stelt mot varandra - så är det bara att slå sig ner och se hur det börjar.

Avsnitt 1: https://www.youtube.com/watch?v=_rB36UGoP4Y&t=159s

Avsnitt 2: https://www.youtube.com/watch?v=1Aoc-cd9eYs

Facebook
TwitterReddit