Eller ja, det där är en osanning det. För jag har ägt närmare 20 bilar sedan jag tog körkort (bilar är mycket riktigt livet det) men fokuserar här på de japanska prestandakärrorna som kommit och gått under årens lopp. Detta eftersom ett par frågat mig om det under det senaste året och för att motormaterialet i denna blogg varit halvskralt på slutet (och det går ju såklart inte). Here goes nathink!
Honda Civic Type-R (2003)
Det bisarra med detta köp är att jag beställde en helt ny Honda enbart tack vare en enda recension. Det är sant! Brittiska Car® delade ut maxpott (vilket på den tiden aldrig skedde om bilen inte var röd, tillverkad i Maranello och pryddes av ett gul/svart fullblod på huven) till Hondas nya super-Civic och efter att ha läst den texten fyra gånger traskade jag ned till Östersunds Honda-handlare (Alanders Bil) och beställde den. Det tog åtta månader innan den hade tillverkats och dök upp och jag minns den där dagen mycket väl. Ful som stryk (av av världens fulaste bilar, skulle jag säga) men fantastiskt rolig. Stenhård i chassit, lätt, rapp, varvvilligt lekfull och proppad av dynamik. Type-R:n huserade en fenomenal front-diff och en underbar växellåda och jag älskade den innerligt under de tre år som jag ägde den.
Nissan 350Z GT (2005)
Need for Speed: Underground hade på riktigt gjort mig till en riktig JDM-torsk (även om jag fick upp ögonen för GT86, 200SX, Supra och Skyline redan 1997 tack vare en importerad Japan-version av Gran Turismo) och jag bestämde mig redan 2005 för att införskaffa en 350Z. Det tog lite mer än ett år dock innan jag slog till på en tyskimporterad 05:a med 1400 mil på mätaren. Bra bil, tänkte jag säga, men det vore väl att ta i, för egen del. Jag gillade hur den såg ut och lade massor av pengar på Top Secrets bodykit-grejor, HKS-avgassystem, plenum från Stillen, insug samt fälgar från G-Games. men att köra bilen var aldrig roligt på det sätt som jag hade hoppats på. Z:at var bökigt trögstyrd i låga hastigheter, sikten var kraftigt begränsad och när man väl tappade fästet i bakdäcken kom sladden som en pisksnärt med lite för klen förvarning. Ingen bil för mig, tyvärr.
Mitsubishi Lancer Evolution IX (2007)
När jag köpte min första rallykälke hade jag sneglat på Evos och Sti:s i flera år redan och jag valde en Mitsubishi framför en Subaru endast på grund av utseendet. Jag köpte den snudd-på ny av en Östersundare som behövde pengarna till en badrumsrenovering och då hade den gått 1890 mil. Mycket rolig bil med ett fantastiskt chassi och en otrolig centraldiff även om den underdimensionerade motorn och den överdimensionerade turbon skapade en del trubbel. Brände turbon (helt) en gång och grenröret en annan gång, allt gick dock på Mitsubishis svenska avgasgarantier, lyckligtvis. Att smiska runt med Eva 9:an på hårt packad snöunderlag eller på nysnö, var och förblir några av de mest minnesvärt tokroliga stunderna jag haft i en bil, någonsin. Stötigt hård, var den dock. Väldigt hård i chassit.
Nissan GT-R (2010)
År 2011 köpte jag min första GT-R och detta efter att ha obsessat hårt över bilen som då krossade allt annat som rullade på väg, oavsett klass, tillverkare eller pris. Jag minns mycket väl hur olidligt sugen jag blev när Nissan utannonserade den (2007) och gjorde så tillsammans med producenten för Gran Turismo (Kazunori Yamauchi) eftersom Polyphony hade designat själva gränssnittet i den nya GTR-datorn som sitter i kärran. Jag sparade som en gnu under tre år och köpte till slut en 2011:a som hade gått 2200 mil av ett pokerproffs i Uppsala. Det var och förblir en fantastisk bil. Så balanserad, så funktionell, så olidligt kvick. Denna var helt original sånär som på luftbox, helsystem (för avgaserna) samt mjukvara och lämnade lite drygt 530 kusar, vilket var mer än tillräckligt. Faktum är att min och min bästa kompis Davids jungfrutur i denna mästerliga kärra (Östersund-Åre) står sig som en av mina favoritturer i en bil någonsin. Det enda negativa jag har att säga om GT-R:n är väl att den var bökigt slamrig och bångstyrig i låga hastigheten, allra helst inne i stan. Nissan Sverige skinnade mig ordentligt för alla "obligatoriska servicar" också. Det där, med de priser de håller, är renodlat lurendrejeri det.
Subaru WRX STi (2009)
Medan jag ägde den vita GT-R:n köpte jag även en bättre begagnad STi med hiskeliga 15 000 mil på mätaren. Det var inget särskilt bra skick på denna, såklart. En del bulor och repor i lacken samt ett par sprickor i stolar och inredning. Men skoj hade jag. maken till otroligt lättkörd kärra (på gränsen) går ej att hitta och på snö var denna verkligen fullständigt magnifikt underhållande. Chassit var dock helt sinnessjukt styvt och den var lite för minkigt trång för mina behov.
Nissan GT-R (2009)
Det tog exakt tre veckor efter att jag sålt min vita GT-R innan jag hade börjat längta tillbaka till förarplatsen inuti Nissans superbilsslaktare och i samma veva dök det upp ett nästan färdigt byggprojekt där det redan hade stoppats i massor av pengar under huven. Proffsbyggd motor, racingväxellåda, förstärkt koppling... Detta var bilen som jag hade drömt om och jag slog till exakt tre minuter efter att annonsen postats på Blocket. Tre dagar senare satt jag på tåget ned till Ystad (av alla ställen). denna bil äger jag fortfarande (tre år nu) och har absolut inga planer på att gör mig av med. För den är en det av mig, idag. Hur larvigt det än må låta. Med hjälp av David Grahn och Fredrik Olofsson har jag byggt färdigt den med allt vad de sista motoroptimeringarna, bromsar, Öhlins-chassi och mängder av passande styling heter. Nu är halva karossen gjord av prepeg-kolfiber, fälgarna av magnesium och inredningen delvis ersatt av grejor från amerikanska DCTMS. Denna GT-R är bänkad på 754 hästkrafter på hjulen (över 840 i motorn) och i och med detta är den betydligt farligare än den vita originalbilen som hade en splittrad personlighet vilket gjorde den extremt användbar och praktisk. Den här bilen, Silvergrisen, är en asfaltsslaktare av rang och på kuppen rätt läskig att köra om inte Cup Sport 2-sulorna är ordentligt varma. Det jag inte gillar med denna bil är den smått katastrofala ljudvolymen inuti kupén och att den skrämmer mig på regelbunden basis. Det jag älskar är hur den ser ut (magiskt clean och rå, enligt mig), hur den låter, att den gör 0-100 km/h på 2,6 sekunder samt att den på regelbunden basis skrämmer vette ur mig.
Subaru WRX STi (2016)
Denna bil köpte jag tre dagar innan julafton under fjolåret (god jul Petter, liksom) och den hade då gått 1714 mil. Jag har kört en bit över 1000 mil (!) sedan dess vilket gör den till den bil kan ägt som jag använt flitigast, någonsin. Orsaken till detta är mycket enkelt. Det stavas "briljans". För detta är den överlägset bästa bil kan ägt, alla kategorier. Den är rymlig, superpraktisk, blir varm snabbare än alla bilar jag någonsin ägt under vinterhalvåret och jag sitter bättre i Recaro-förarstolen än i allt annat jag testat. Den är dessutom superkvick (330 kusar i en så pass lätt bil är verkligen allt som behövs), Boxer-motorn har en ljuvlig karaktär och allhjulsdriften via Pro Drives mittdiff är här ren och skär kärlek. Det går att åka ilsnabbt med denna, på snö och is, med konstant kontroll och jag skulle vilja kalla växellådan för min favorit - också. Of all time. Jag anser idag, dessutom, att den är vrålsnygga även fast jag minns att jag inte var särskilt förtjust när den först visades upp. Att Subaru nu lagt ned tillverkningen av denna magiska bil är direkt skamligt, för den är som sagt briljant.
Vilken är den bästa bilen du ägt?
