Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Adventslucka två öppnad!

Adventslucka två öppnad!

Skrivet av Petter den 9 december 2018 kl 15:31

Nu mosar vi på! Ny lucka öppnad som innehåller dubbelt så många luckor som årets första adventsomgång. Tio tävlingar med priser för över 15 papp där du bland annat kan kamma hem fem hela lådor (med 15 påsar i varje) chips. Det torde räcka hela vägen till når det, enligt våra uträkningar. Åtminstone om man heter Kent. Nu tävlar vi! Och ja, gojul.

I adventslucka två kan du nu vinna följande:
• Två stycken SSD-diskar från Adata
• Soul Calibur VI (PS4) samt en samlarfigur
• Plantronics Rig 400 Atmos-headset
• Playstation Classic
• Pokémon: Let's Go Pikachu
• Netgear AC2300 Nighthawk
• Razer Hammerhead USB-C
• Game of Thrones: Limited Edition (säsong 1-7)
• Cooler Master MH751
• Fem lådor (!) chips från Estrella

Klicka här för att komma till Gamereactors tävlingsavdelning

Facebook
TwitterReddit

Stor & Stark: Grunderna

Skrivet av Petter den 8 december 2018 kl 15:47

Eftersom jag redan berättat om hur min ryggskada uppkom, hur det tedde sig alla de år som ledde fram till min steloperation och eftersom jag även avhandlat smärta och hur det tär på en och såklart gör ordentlig styrketräning extremt utmanande, tänkte jag gå in på de grunder som jag inledde med när jag för tio månader sedan beslutade mig för att det inte fanns någon återvändo, längre. Som jag skrev om var det i mångt och mycket min kompis David som var avgörande här för det var han, elitmotionär och Vasalopps-häst, som han är - som valde att lägga sin skidåkning/löpning på hyllan för att lotsa mig genom de grunder jag behövde på gymmet för att eventuellt kunna ta mig till nivå två, om vi nu ska nyttja speltermer.

Mina första tre månader på gymmet gick ut på att jag under två kvällar per vecka arbetade igenom kroppen med ett antal övningar som jag dels fått av min sjukgymnast men även från David. till en början koncentrerade jag mig på en slags fortsättning på den bålträning som jag pysslat med i försiktig, lätt/liten skala under min rehabperiod och då främst på plankan, armhävningar (som jag till en början tvingades göra på knäna och då max 6-7 stycken (pinsamt, men så var det) och min favoritövning för att jobba igenom bålen och magmusklerna: Medicinbollsröjet. Jag kör denna fortfarande fast med en 14-kilosboll (börja på tre kilo) och det går ut på att stå bredbent (axelbredd) med lätt böjda ben (för att på så sätt frigöra benen) och greppa medicinbollens handtag (om det nu finns sådana) med händerna och föra bollen från sida till sida medan man fixerar överkroppen och står blixt stilla. Det handlar som så mycket annan core-träning givetvis om at försöka sätta torson i rörelse medan man arbetar med core-musklerna för att hålla den stilla. Från sida till sida nedifrån och upp för att sedan "rita" en åtta i luften, var min procedur. Cirka tre minuter åt gången med lika mycket vila mellan omgångarna. Fem set.

Jag gjorde vid det här laget också ganska mycket hip-thrusters från liggande position för att stärka mina rumpmuskler som är en förbisedd del ländryggen och dess välmående. Jag varierade dessa övningar med benböj mot vägg med en pilatesboll mellan ryggen och väggen (utan vikt) samt bänkpress med endast stången som vikt. Ungefär så såg mina inledande tre månader ut och sakta men säkert började jag komma in i tänket om att i framtiden kanske kunna börja isolera muskler och muskelgrupper och lyfta tungt för första gången på 15 år.

Men givetvis kom bakslagen. Jag testade en torsdag i november förra året en (endaste liten) pull-up (med assistans) och min rygg sade nej, direkt. Nope! jag blev liggande i fyra dagar och hade så pass mycket extrasmärta under en veckan som följde att jag missade tre träningsdagar. Men ja, på:t igen efter det såklart i lugn takt. Makande långsamt och lätt. Vilket för en impulsiv dåre som undertecknad varit det värsta tålamodstestet jag utsatt mig för under hela mitt liv. Ofta ville jag bara ta varenda liten lätt tantövning och kasta ut skiten genom gymfönstret. Skrika okontrollerat i flera minuter och sedan marklyfta sönder hela jävvla ländryggshelvetet tills skruvar och plattor bara sprutade. Så kändes det, ofta. men tack vare David kunde jag hålla i, truga på. Bita ihop. Hans uppmuntran, råd, tips, peppningar och kroniskt superpositiv attityd hjälpte mig något enormt. Annars hade detta aldrig gått. Aldrig. För ingen känner mig så väl som han. Som min bästa vän. Han visste såklart att steget över den där tuffa tröskeln var en tufft, men att jag sedan skulle fastna, bli superdedikerat fanatisk och snabbt sätta upp flertalet delmål för att hela tiden bli bättre. Bli starkare.

Och det var precis så det blev.

Stor & Stark (1): Starten
Stor & Stark (2): Smärta

Stor & Stark: Grunderna

Ett före-kort som skvallrar om hur benigt slapp och otränad jag var under mina värsta skade-år. Ingen särskilt smickrande vinkel eller pose, heller, men denna bloggserie handlar ju om att bekänna, visa upp, släppa in och vara så ärlig som jag bara kan.

Facebook
TwitterReddit
UFC 231: Holloway vs Ortega

UFC 231: Holloway vs Ortega

Skrivet av Petter den 8 december 2018 kl 15:06

UFC 231: Holloway vs Ortega! Inatt smäller det, branog-åh! Pay-per-view-galan som går av stapeln inatt är stekhet och matchkortet är ett av de bättre på senare tid vilket naturligtvis innebär att denna gamla fightingfanatiska farbror har tippat lite på hur jag tror att det kommer att sluta. Jag hoppas att du gör detsamma i form av en kommentar. Here goes nathink!

Max Holloway vs Brian Ortega
Ortega har sett ruskigt bra ut i sina senaste tre fighter och hans mastodont-knock på Edgar var ryslig. Man Holloway är på en egen nivå, han. Den karln är 21% bättre än varenda rackare i UFC:s 145 pounds-klass och mot Ortega kommer han att bevisa detta ännu en gång. Jag tippar Max på enhälligt domslut efter att ha "skolat" Brian med överlägsen boxning.

Valentina Shevchenko vs Joanna Jędrzejczyk
Jag gillade Joanna som tusan där ett tag. Hennes attityd och inställning var underhållande inför fighterna och hennes fenomenala boxning var ännu bättre när det väl vankades fight. Men på senare tid känns hon bara enformig, tjatig. Jag tror dessutom inte att hon kan klå ryssen denna gång. Valentina vinner på knock i andra och norpar bältet.

Alex Oliveira vs Gunnar Nelson
Nelson har inte sett såhär rippad och pigg ut sedan... Någonsin. Vilket innebär att jag tippar vinst för islänningen, på submission. I första.

Jimi Manuwa vs Thiago Santos
Santos slår hårt. Är tekniskt skicklig och uthållig. Vilket gör att jag borde tippa på brassen men jag tror på Jimi denna gång. Han ser hungrig och arg ut och inatt knockar han Thiago.

Claudia Gadelha vs Nina Ansaroff
Nina har suberb kickboxning. Superb! Klart bättre än Claudia. Men Gadelha (som är urtjusig, by the way) har så pass brutal brottning och grappling att hon kommer att mangla Nina. Claudia via enhälligt domslut, tippar jag på.

Facebook
TwitterReddit
Avengers: Endgame

Avengers: Endgame

Skrivet av Petter den 7 december 2018 kl 17:14

I förmiddags laddade Marvel Studios då upp den första teasern för kommande Avengers: Endgame och här handlar det om en mumsig liten snutt av det jag kan tänka mig kommer att bli en filmupplevelse utöver det vanliga. Stark är fast i rymden utan mat eller syre, Hawkeye är nu Ronin och Thanos lever. I samma veva sätter Cap och Widow ihop en plan för att ställa allt till rätta och om jag ska tolka teasern korrekt har såklart Lang en hel del med planerna att göra. Ljuvligt! Jag är omänskligt, omåttligt, orimligt, otroligt, olidligt taggad. Länk

Facebook
TwitterReddit

Jag recenserar alla bilar jag ägt

Skrivet av Petter den 7 december 2018 kl 11:21

Eller ja, det där är en osanning det. För jag har ägt närmare 20 bilar sedan jag tog körkort (bilar är mycket riktigt livet det) men fokuserar här på de japanska prestandakärrorna som kommit och gått under årens lopp. Detta eftersom ett par frågat mig om det under det senaste året och för att motormaterialet i denna blogg varit halvskralt på slutet (och det går ju såklart inte). Here goes nathink!

Honda Civic Type-R (2003)
Det bisarra med detta köp är att jag beställde en helt ny Honda enbart tack vare en enda recension. Det är sant! Brittiska Car® delade ut maxpott (vilket på den tiden aldrig skedde om bilen inte var röd, tillverkad i Maranello och pryddes av ett gul/svart fullblod på huven) till Hondas nya super-Civic och efter att ha läst den texten fyra gånger traskade jag ned till Östersunds Honda-handlare (Alanders Bil) och beställde den. Det tog åtta månader innan den hade tillverkats och dök upp och jag minns den där dagen mycket väl. Ful som stryk (av av världens fulaste bilar, skulle jag säga) men fantastiskt rolig. Stenhård i chassit, lätt, rapp, varvvilligt lekfull och proppad av dynamik. Type-R:n huserade en fenomenal front-diff och en underbar växellåda och jag älskade den innerligt under de tre år som jag ägde den.

Nissan 350Z GT (2005)
Need for Speed: Underground hade på riktigt gjort mig till en riktig JDM-torsk (även om jag fick upp ögonen för GT86, 200SX, Supra och Skyline redan 1997 tack vare en importerad Japan-version av Gran Turismo) och jag bestämde mig redan 2005 för att införskaffa en 350Z. Det tog lite mer än ett år dock innan jag slog till på en tyskimporterad 05:a med 1400 mil på mätaren. Bra bil, tänkte jag säga, men det vore väl att ta i, för egen del. Jag gillade hur den såg ut och lade massor av pengar på Top Secrets bodykit-grejor, HKS-avgassystem, plenum från Stillen, insug samt fälgar från G-Games. men att köra bilen var aldrig roligt på det sätt som jag hade hoppats på. Z:at var bökigt trögstyrd i låga hastigheter, sikten var kraftigt begränsad och när man väl tappade fästet i bakdäcken kom sladden som en pisksnärt med lite för klen förvarning. Ingen bil för mig, tyvärr.

Mitsubishi Lancer Evolution IX (2007)
När jag köpte min första rallykälke hade jag sneglat på Evos och Sti:s i flera år redan och jag valde en Mitsubishi framför en Subaru endast på grund av utseendet. Jag köpte den snudd-på ny av en Östersundare som behövde pengarna till en badrumsrenovering och då hade den gått 1890 mil. Mycket rolig bil med ett fantastiskt chassi och en otrolig centraldiff även om den underdimensionerade motorn och den överdimensionerade turbon skapade en del trubbel. Brände turbon (helt) en gång och grenröret en annan gång, allt gick dock på Mitsubishis svenska avgasgarantier, lyckligtvis. Att smiska runt med Eva 9:an på hårt packad snöunderlag eller på nysnö, var och förblir några av de mest minnesvärt tokroliga stunderna jag haft i en bil, någonsin. Stötigt hård, var den dock. Väldigt hård i chassit.

Nissan GT-R (2010)
År 2011 köpte jag min första GT-R och detta efter att ha obsessat hårt över bilen som då krossade allt annat som rullade på väg, oavsett klass, tillverkare eller pris. Jag minns mycket väl hur olidligt sugen jag blev när Nissan utannonserade den (2007) och gjorde så tillsammans med producenten för Gran Turismo (Kazunori Yamauchi) eftersom Polyphony hade designat själva gränssnittet i den nya GTR-datorn som sitter i kärran. Jag sparade som en gnu under tre år och köpte till slut en 2011:a som hade gått 2200 mil av ett pokerproffs i Uppsala. Det var och förblir en fantastisk bil. Så balanserad, så funktionell, så olidligt kvick. Denna var helt original sånär som på luftbox, helsystem (för avgaserna) samt mjukvara och lämnade lite drygt 530 kusar, vilket var mer än tillräckligt. Faktum är att min och min bästa kompis Davids jungfrutur i denna mästerliga kärra (Östersund-Åre) står sig som en av mina favoritturer i en bil någonsin. Det enda negativa jag har att säga om GT-R:n är väl att den var bökigt slamrig och bångstyrig i låga hastigheten, allra helst inne i stan. Nissan Sverige skinnade mig ordentligt för alla "obligatoriska servicar" också. Det där, med de priser de håller, är renodlat lurendrejeri det.

Subaru WRX STi (2009)
Medan jag ägde den vita GT-R:n köpte jag även en bättre begagnad STi med hiskeliga 15 000 mil på mätaren. Det var inget särskilt bra skick på denna, såklart. En del bulor och repor i lacken samt ett par sprickor i stolar och inredning. Men skoj hade jag. maken till otroligt lättkörd kärra (på gränsen) går ej att hitta och på snö var denna verkligen fullständigt magnifikt underhållande. Chassit var dock helt sinnessjukt styvt och den var lite för minkigt trång för mina behov.

Nissan GT-R (2009)
Det tog exakt tre veckor efter att jag sålt min vita GT-R innan jag hade börjat längta tillbaka till förarplatsen inuti Nissans superbilsslaktare och i samma veva dök det upp ett nästan färdigt byggprojekt där det redan hade stoppats i massor av pengar under huven. Proffsbyggd motor, racingväxellåda, förstärkt koppling... Detta var bilen som jag hade drömt om och jag slog till exakt tre minuter efter att annonsen postats på Blocket. Tre dagar senare satt jag på tåget ned till Ystad (av alla ställen). denna bil äger jag fortfarande (tre år nu) och har absolut inga planer på att gör mig av med. För den är en det av mig, idag. Hur larvigt det än må låta. Med hjälp av David Grahn och Fredrik Olofsson har jag byggt färdigt den med allt vad de sista motoroptimeringarna, bromsar, Öhlins-chassi och mängder av passande styling heter. Nu är halva karossen gjord av prepeg-kolfiber, fälgarna av magnesium och inredningen delvis ersatt av grejor från amerikanska DCTMS. Denna GT-R är bänkad på 754 hästkrafter på hjulen (över 840 i motorn) och i och med detta är den betydligt farligare än den vita originalbilen som hade en splittrad personlighet vilket gjorde den extremt användbar och praktisk. Den här bilen, Silvergrisen, är en asfaltsslaktare av rang och på kuppen rätt läskig att köra om inte Cup Sport 2-sulorna är ordentligt varma. Det jag inte gillar med denna bil är den smått katastrofala ljudvolymen inuti kupén och att den skrämmer mig på regelbunden basis. Det jag älskar är hur den ser ut (magiskt clean och rå, enligt mig), hur den låter, att den gör 0-100 km/h på 2,6 sekunder samt att den på regelbunden basis skrämmer vette ur mig.

Subaru WRX STi (2016)
Denna bil köpte jag tre dagar innan julafton under fjolåret (god jul Petter, liksom) och den hade då gått 1714 mil. Jag har kört en bit över 1000 mil (!) sedan dess vilket gör den till den bil kan ägt som jag använt flitigast, någonsin. Orsaken till detta är mycket enkelt. Det stavas "briljans". För detta är den överlägset bästa bil kan ägt, alla kategorier. Den är rymlig, superpraktisk, blir varm snabbare än alla bilar jag någonsin ägt under vinterhalvåret och jag sitter bättre i Recaro-förarstolen än i allt annat jag testat. Den är dessutom superkvick (330 kusar i en så pass lätt bil är verkligen allt som behövs), Boxer-motorn har en ljuvlig karaktär och allhjulsdriften via Pro Drives mittdiff är här ren och skär kärlek. Det går att åka ilsnabbt med denna, på snö och is, med konstant kontroll och jag skulle vilja kalla växellådan för min favorit - också. Of all time. Jag anser idag, dessutom, att den är vrålsnygga även fast jag minns att jag inte var särskilt förtjust när den först visades upp. Att Subaru nu lagt ned tillverkningen av denna magiska bil är direkt skamligt, för den är som sagt briljant.

Jag recenserar alla bilar jag ägt

Vilken är den bästa bilen du ägt?

Facebook
TwitterReddit