Söndagens race i Saudi-Arabien blir riktigt, riktigt, riktigt spännande. Ny bana, ultrasnabb bana som är smal och tight och det luktar ju krascher och kollisioner, detta - Vilket blir spännande och skoj. På nåt sätt. Utan att för den skull låta som en regelrätt dåre. Nico Rosberg har kört banan i Assetto Corsa och pratar igenom alla de olika kurvorna. Go!

Artikelserien om skivor, filmer eller spel som vi på redaktionen personligen anser vara fulländade, rasar vidare. Eller... Skriver man så? Kan en artikelföljetong ens "rasa vidare"? Jag tror faktiskt inte det. Men det köttar på, i alla fall. Eller kan den kötta på? Nu blir jag osäker. Vi fortsätter hur som helst att publicera fler och fler (och fler) delar ur "Perfektion" och sist ut är en dubbeltext om Dark Souls. Missa inte.

Dark Souls

Cowboy Bebop

Continuum

BoJack Horseman

Sagan om prinsessan Kaguya

Seinfeld

Nevermind

Jag är trött idag, uttråkad. Lunginflammationen består, och jag har varit krasslig i sex veckor, i och med det. Om jag räknat rätt... Snacka om bisarrt. Men! Jag är därmed extremt lättroad, känner jag, eftersom jag precis skrattat ganska mycket åt logotypen för rymdspelet Chorus, som jag läser som "Korvs", haha. Hoho. Rymdkorvs.

Det finns absolut ingenting till Xbox Series X som låter lika bra rent audiomässigt som Halo Infinite. Jag vilja påstå att det inte ens finns något som kommer nära. Och det är ju såklart bara en av alla förtjänsterna med 343 Industries hett efterlängtade sexa. Jag har spelat lite drygt sex timmar ikväll och haft riktigt, riktigt roligt med den atmosfäriska kampanjen. Jag har inte pysslat med särskilt många storyuppdrag dock utan mest fokuserat på sidouppdrag, så kallade "outposts" och visst känns det i mångt och mcket som ett modernt Halo: Combat Evolved. Banished är en superb fiende och jag älskar det faktum att man gått tillbala till "basics" som man sedan expanderat och förstorat i omgångar. Smart drag.

Jag blev förvånad över hur mycket typiskt nostalgidränkt amerikanskt 80-tals-gorm som går att direktöversätta till min (naturligtvis) helsvenska 80-talsuppväxt. Härren på täppan-snökullemos på skolgården, reta folk för fula vinterkängor, muta sig in hos klasskompisar för att få spela NES, sälja jultidningar (i filmen; Julkransar) för att ha råd med TV-spel och mycket annat. Och just därför gillade jag HBO Max-julrullen 8-Bit Christmas, trots mängder av problem. Den var mysig. Charmig. Den gjorde mig glad.

Detta trots att Neil Patrick Harris var övertänd och kass i rollen som en äldre version av huvudrollsgossen. Klen insats. Trots att Steve Zahn tog i för hårt och spelade en farsa som var/är svår att både tro på och tycka något annat än illa om. Han borde tveklöst tonat ned mobbartonen mot sin egen son, för bövelen. Den var klyschigt förutsägbar också men det hör ju snarare julfilmsgenren till.