Både bra och dåligt i Buster Scruggs

Coens (Joel unt Ethan) är enligt mig tidernas överlägset främsta filmskapare, alla kategorier. Mina största husgudar. Bäst, av dem alla. På allt, i stort sett. Gubbarna har trots allt satt ihop mästerverk såsom Barton Fink, Miller's Crossing, Fargo, The Big Lebowski, True Grit, No Country For Old Men samt riktigt sevärda historier som Intolerable Cruelty, A Serious Man, O Brother samt Strebern. Deras hett/hett/hett efterlängtade Netflix-debut skedde under gårdagen och jag såg den naturligtvis samma sekund som den lades upp. The Ballad of Buster Scruggs börjar otroligt bra. Nästan olustigt bra. Det som kommer efter den första av sex "short stories" är också bra precis som nummer tre men sen slår meningslösheten till och jag tycker nog att tre av de sex historierna är av de svagare slaget. De berättar egentligen ingenting, inte ens om människans yttersta natur (som Coens alltid varit så bra på) och ingenting om tiden de utspelar sig i. Heller. Istället hade jag velat se mer av självaste Mista Scruggs som stal showen, totalt.