Stor & Stark: Starten

Det är väl dags nu-då, att dra igång det här bloggprojektet. Som utlovat. Jag vill inleda med att poängtera att jag naturligtvis (på inget sätt) anser mig vara någon slags expert på det här. Långt, långt ifrån. Jag är endast en nyfiken rookie inom allt vad träning på den här nivån heter och kommer inte att försöka styra din syn på styrketräning eller rehabiliteringsträning på vad jag anser vara en viss "sanning". Jag kommer heller inte att likt en brun-utan-sol-fixad TV-coach försöka coacha någon med trötta Biggest Looser-klyschor eller motivations-trams. Jag vill bara berätta om min resa, de senaste tio månaderna (och innan, min skadehistorik och så vidare). Tanken är att släppa in, dela med sig och kanske kunna hjälpa någon av er med långvariga ryggbekymmer.

Jag skadade ju mig 2003. En av mina diskar läckte då vätska och blev sned/halvtom på kuppen medan två andra åkte på det som först var "utbuktningar" men så småningom övergick till regelrätta bråck. Detta på grund av en bilkrasch. Då... Var jag 26 år gammal och det fanns i det skedet inga planer på en steloperation. Jag skulle behandlas på en himla massa olika sätt och vis och rehabträning skulle stärka mig, lät det. Under årens lopp har jag varit rigorös med min rehabträning, också. Två gånger i veckan har jag besökt min suveräna sjukgymnast och gjort alla de små försiktiga övningar som jag tilldelats. 2012 stelopererades jag efter att ha hoppat av två inplanerade operationer veckorna innan bestämt datum (2008 och 2010) och det tog mig cirka 14-15 månader innan den efter operationen ökade smärtnivån var "nere" på samma nivåer som innan, vilket fortfarande var bedrövligt. Efter operationen var jag noga med alla hemövningar, gick på varenda sjukgymnastikpass och pysslade mycket med bland annat magplankan och icke-viktade squats för att stärka torso och rumpa. Allt för att hjälpa min ihopmekade ländrygg.

2015 fick jag diagnosen Osteoporos, dock. Detta kom läkarna fram till efter att det spruckit runt en av mina 16 skruvar, i en av mina ländryggskotor. Min skelettdensitet skröt med samma fenomenalt usla densitet som en 88-årig cancerpatient, ungefär. Ett år senare skadade jag dessutom ryggmärgskanalen (något av det absolut mest smärtsamma som finns, enligt flertalet smärt-avhandlingar) och kombinerat innebar detta inklusive mina 15 månader av efter-operations-konvalescens att jag vilade mig igenom lite drygt tre år. År då jag borde ha varit klart mer aktiv. Detta ledde naturligtvis till att jag blev svagare än vad jag någon varit, gick ned i vikt (var nere på 79 kilo ett tag) och åt mer smärtstillande medicin än någonsin. Min skelettdensitet blev sämre, på kuppen, och i juli förra året sade min kirurg åt mig att det såg mörkt ut. Att jag nu var tvungen att försöka hitta ett radikalt sätt att relativt snabbt kunna börja belasta min rygg tyngre än vad jag gjort sedan 2003. Detta för att rädda upp mitt skelett. Jag minns den eftermiddagen med stor tydlighet. Jag grät i bilen på väg hem och kunde inte sova alls den natten. Det kändes som om hela jag höll på att smulas sönder och som att jag trots vetskapen om att jag måste göra något åt detta på helt egen hand - inte hade en aning om hur det skulle gå till.

För alla som tränat och varit fysiskt aktiv när man har så ont i ryggen att man vill kräkas, vet att det i stort sett knappt går att pressa sig, då. Eller ja, det är i alla fall väldigt svårt. När hela ens kropp fullkomligen skriker "Sluta med detta, nu!" är det enkelt att stanna hemma och hoppas på naturlig läkning eller en "bättre" period. För även om jag haft ordentligt ont i min rygg de senaste 15 åren har jag trots allt haft perioder då det varit lite lättare. Perioder då jag kunnat resa, och jobba rätt jädra mycket. Det har dock alltid funnits massor av smärta med i bilden och när jag grät där i bilen, på väg hem, ifjol sommar - hade jag ingen aning om att jag skulle ta mig ur detta med hjälp av vetenskap, driv, jävlar-anamma och min bästa vän David. För han har varit absolut avgörande i det här. Min "bror från en annan mor" vars kroniskt osjälviska, alltid peppande, uppmuntrande och hjälpande sätt betytt mer än jag tror att han själv förstår.

21:a oktober 2017 klev jag för första gången in på gymmet här i Östersund, meddelade min (suveräna) sjukgymnast Birgitta att jag nu skulle testa att kliva upp från enstaka pass med superlight rehabträning och utmana kroppen lite mer. Att jag var tvungen. Och de följande månaderna var direkt vidriga. Det är ingen mening att jag försöker skölja över just den här biten av denna historia, ingen mening att försöka hymla med att jag efter varje avslutat träningspass hade så pass ont att jag hade blodsmak i munnen och i omgångars omgångar lade mig ned i sängen undrandes vad i hela friden jag höll på med. Detta trots att de första tre månaderna endast bestod av lätta, mjuka, lugna pass där jag tränade igenom hela kroppen i måttliga volymer med lite vikt. Jag värmde upp i massor innan, klädde mig varmt för att hålla värmen på gymmet och såg till att testa mig själv, steg-för-steg. David tog en paus i sin egen styrketräning för att lotsa mig genom övning efter övning, hjälpte mig at hitta rätt form i lätta lyft samt att aktivera "rätt" muskler/muskelgrupp och hjälpte mig upp från golvet i omgångar.

Fortsättning följer under morgondagen...