"Måschte ha meh minah ögon!"

Alla som någonsin stött på ett barn vet mycket väl hur olidligt godtycklig mycket av deras grundläggande logik är. Mycket är så "random" att det ibland blir sådär overkligt-überbisarrt, vilket såklart är en betydande del av tjusningen med att faktiskt avla fram miniversioner av en själv som under 99% av den vakna tiden irriterar en till den absoluta bristningsgränsen. Igår var en sådan dag. En komisk sådan. Det hände en hel del riktigt, riktigt roliga grejor och den roligaste och mest otippade av dem tänkte jag dela med mig av, ääääven om detta säkert bara är sån söligt tröttsam föräldrahumor som går att finna i överflöd på good ol Faceburk®.

Frank tillbringade dagen hos farmor, jag och Vega (snart tre år) gjorde oss redo för att under förmiddagen ta vagnen bort till en ny lekplats cirka 600 meter från huset. Efter att vi ätit lunch, tvättat mun, händer, kammat ut 963 matrester ur luggen, bytt blöja, kläder och tagit på oss jacka och skor meddelade Vega lite ledigt att han minsann skulle ha med sig "schina ööögon". Pappa svarade då som sig bör, att ögonen alltid hänger med till lekplats eftersom de sitter fast i huvudet. Vega svarade då med att hon "måschte ha schiina ööögooon". Jag trodde då att jag fattat fel, och att hon ville ha med sig sina solglasögon, som jag hämtade. Men det var ju fel, det. Varpå dottern blev förgrymmad. "NÄJJEEEH. MINA ÖGOOOON!". Skreks det. I hallen. med skor och jacka på.

Jag hämtade andra solglasögon. Vega blev ännu argare. Hämtade mina solglasögon. Argare. Skidgoggles. Borrglasögon. Hjälm. Argare, argare, argare. Efter 12 minuter av försök och försök att förstå vad unga fröken Hegevall menade gick hon fram till byrån som står i hallen, pekade på lådan där vi bland annat förvarar tuschpennor och papper, bad då igen om "schiiina schmååå ööögoooon". Jag fattade fortfarande ingenting. Öppnade lådan, såg på när dottern tog fram sin brors plastlåda innehållande färgpennor, bad mig plocka ur alla pennor (vid det här laget kändes det lite som att min hjärna var på väg att ge upp för gott) och där - under alla pennor (!) låg det helt otippat sex stycken sånna små pyssel-ögon som man limmar på klippdockor och annan skit. Vilket jag inte visste. Vilket förmodligen ingen annan förutom Vega någonsin lagt märke till. Och då, blev allt bra - igen. Vi bytte burk till en som inte "ägs" av den mycket bestämda 4,5-åringen med samma efternamn och drog iväg till lekplatsen. Och Vega släppte inte burken med ögonen i på resten av dagen.

MINAHH SCHMÅÅÅ ÖÖÖGOOOOOOHN!"