Resident Evil 7 är briljant

Det slog mig när vi på redaktionen häromdagen diskuterade Resident Evil-seriens arv, nuvarande skick och framtiden för Capcoms ultrapopulära spelserie. Att detta är en följetong som är sprängfylld med kvalitet. Verkligen knökad, något som jag tror att jag varit alldeles för kass på att prisa under åren som chefredaktör för både Missil och Gamereactor. Ibland får uselheten i Resident Evil 6 liksom ta upp alldeles för mycket av den uppmärksamhetskvot som denna strålande serie tilldelas, och det är ju såklart superorättvist.

Resident Evil (1) var och förblir formidabelt. Fullständigt fenomenalt. På sin tid var det inte bara nyskapande och superatmosfäriskt, det var ombytligt, utmanande, uttömmande, expansivt, snyggt och svinläbbigt. Tvåan var precis lika bra. Resident Evil 2 Remake var underbart. Code Veronica till Dreamcast var strålande. Resident Evil 4 enastående. Resident Evil 5 var bra rakt igenom och Resident Evil 7: Biohazard är en av mina absoluta favoriter inom hela skräckgenren. Och det tänkte jag belysa lite mer, mer än vad vi gör i vår Redaktionen Resonerar-artikel (länk) som publicerades tidigare idag.

Resident Evil 7: Biohazard i Playstaton VR är en makalös spelupplevelse, rakt igenom. Den bästa du kan få i VR idag näst efter Tetris Effect samt Half-Life: Alyx. Strålande spel. Och jag tycker att det är synd och skam att så få verkar ha upplevt Capcoms superba sjua på det sättet. Spelet i sig är en regelrätt uppvisning i "game design", en masterclass. För det är larvigt snyggt hur Capcom bygger in varenda liten aspekt av spelserien fram till sjuan, i berättandet (från Resident Evil och hela vägen fram till det actiondränkta Resident Evil 6) - utan att någonsin skriva spelaren på snoken eller bli för uppenbar med hur man valt att strukturerar äventyret. Ethan är till en början supersvag, försvarslös, vettskrämd. Under timmarna i huset och för att kunna överleva, tvingas han möta sina värsta farhågor och i slutet, när spelet omkull kastar samtliga av sina egna begrepp och byter skrikande skräck mot vålds-döds-action blir det som en förlösande grej, en kaskad av hämnd, hat och befrielse för Ethan som utvecklas och växer på ett sätt som jag tycker att alldeles för få spelare ger Capcom cred för.

Jag älskar det. Innerligt. En strålande nystart för en strålande serie och även om jag förblir en smula skeptisk till kråkhäxor och varulvar i åttan, ser jag väldigt mycket fram emot att spela igenom det.