Det har såklart inte undgått någon att Donald Trump sköts i skallen tidigare i somras och var cirka fyra millimeter från att dö. Det har säkerligen inte undgått någon, heller, att de avstyrde ett till mordförsök under gårdagen och det står naturligtvis klart att det finns tillräckligt många knäppgökar som vill se gubben död och begraven för att det fram till valet (och givetvis även efter) måste tillsättas gräsliga mängder personskydd och upprättas ännu mer rigorösa säkerhetsrutiner. Jag betvivlar ej att det kommer att ske igen, mordförsök alltså, och det är såklart tragiskt i sig.
Detta är inget inlägg om politik. Inte i grunden. Jag tar här inte ställning till vilken av partierna / kandidaterna jag skulle rösta på om jag var amerikansk medborgare. Det hör i det här fallet inte hit. Det jag därmed vill ha sagt (babbliga nattankar, enbart) är att jag hoppas att Secret Service lyckas skydda den ljusorangea farbrorn nu under hösten och att inget mer sker som kan hota hans liv. Detsamma gäller såklart Kamala Harris. För det är ju förjävligt att våra /deras politiker hela tiden lever i den faran, oron. Att Palme sköts. Att Kennedy dödades. Att det genomfördes två attentat mot Reagan med mera, med mera.
Det är också förjävligt att media tilläts spä på och hurra åt detta som om det vore en del av det "politiska spelet" utan reprimander. Det äcklar mig. Bara för några veckor sedan publicerade en av våra lokaltidningar här i Jämtland en politisk ledarspalt från en chefredaktör som öppet skrev att hon kände "eufori" när hon på morgonen möttes av nyheterna att Trump skjutits. Eftersom hon under en kort sekund utgick från att han mördats. Det trycktes, på papper. Och gick igenom deras ansvariga utgivare och prickades alltså inte av pressombudsman. Det är den polariserade värld vi idag lever i, tillsammans med mycket annat knäppt.