Jag tror att det finns fog för att kalla Train för världens mest underskattade band. Inte för att de är bäst, på något sätt. Inte ens i närheten. Men för att de är snudd-på lika utskrattade som typ Nickelback trots att de har gjort ett par helt perfekta rockskivor. Drops of Jupiter-skivan är idag 18 (!) år gammal och jag skulle vilja kalla den för ett mästerverk, rakt igenom. Det finns nämligen inte en dålig ton på den plattan. Inte en medioker sekund. Alla låtar är mästerliga och även om titelspåret lirats sönder på mainstream-radio genom åren är även den låten fantastisk. Snillrika arrangemang, fantastiskt trumspel, lysande basist och Pats röst är så raspigt rekorderlig och dynamiskt imponerande, på denna skiva. Jag älskar Train, av hela mitt sotsvarta hjärta. Den udda taktföljden på "Let it Roll", hur Scott piskar på "Respect" med en ständigt pumpande kagge, när Pat sjunger "I'll be your whippin boy" i refrängen på samma spår. Strålande ton med en fantastisk känsla i rösten. Link

Nu har jag flyttat. Kaoset är ett faktum med 66 000 kartonger och minst lika många icke-monterade möbler men under den kommande veckan ska allt detta fixas. Jag slipper möss, i alla fall. Som det verkar. Förra huset var bevisligen byggt ovanpå Nordeuropas fetaste mus/rått-näste då vi hade möss inne och möss i en av mina bilar (!). Ja! Det är sant. Jag lade nyligen ut några kartonger med medföljande emballage på gården, bara i ett par timmar. För att sedan slunga in dem i min WRX STi. På den tiden hade två små gynnare hunnit hoppa in i dem. Och de bosatte sig under baksätet, såklart. Jag märkte av dem direkt, dock. Samma kväll. Och höll dem mätta i ett dygn innan jag skaffat fällor, gillrat och norpat båda. De ställde inte till med någon skada och var ärligt talat rätt gulliga, men ja... Äckligt. På samma gång.

Korv, ost och näsblod. Det är livet det.

Jag njuter av min första (hela) vilovecka från gymmet denna vecka sedan maj. Och den behövdes, kan jag säga. Har känt mig hopplöst trött de senaste två veckorna och min kropp har skrikit efter detta. Men det innebär ju inte att jag inte kan skriva ett till inlägg i denna följetong där jag under de senaste månaderna berättat om min väg tillbaka från steloperationen och om hur jag byggt upp mig själv, igen. Tack vare styrketräning. Som jag tidigare varit inne på har jag under stora delar av det sista året ätit rätt rejäla mängder. Jag har mosat i mig mat och då satsat på bra mat, såklart, och inte snabbkäket som jag tidigare alltid pysslade med. Maten har varit superviktig, såklart, och utgör enligt diverse experter mer än 65% av de resultat som fås via styrketräning. Med det sagt hart jag även använt mig av ett par olika tillskott och det handlar inte om att jag inte kunnat nå mina resultat utan, eller att det inte går att bara käka ännu mer mat för att slippa köpa dem, utan det har bara varit en bekvämlighetsgrej från min sida.

Jag vet inte vad det är för fel på mina smaklökar men jag kan bara inte förmå mig att dricka det "vanliga" pulverproteinet som görs på vassle. Det går inte, och då har jag trots allt testat nio (!) olika sorter från sex olika märken. Det går bara inte. Den där unkna, nästan kompost-aktiga eftersmaken och klumparna som ibland uppstår i mjölken/vattnet man blandar skiten med får mig att vilja kaskadkräkas. Jag har testat, i omgångar. Men vet idag att det inte går. Att det aldrig kommer att gå. Jag ville dessutom satsa på ett proteintillskott som var färdigblandat för smidighetens skull. Nåt som jag kunde förvara i kylen samt i träningsväskan och bara slita ut och halsa. Ett par gånger per dag. Och efter att ha testat en hel radda olika varianter föll valet på helsvenska Gainomax. Det är Gainomax som hjälpt mig upp till 200 gram protein per dag, det senaste året. För att åta så mycket protein varje dag är enligt mig ingen självklar sak. Tvärtom. Det är direkt svårt.

Jag har druckit en svart tetra (som innehåller socker och därmed massor av kalorier eftersom kroppen skriker efter dessa efter ett tungt pass) minuten efter avslutat träningspass (varje dag) samt kompletterat med två stycken "Lean Protein" (som är helt sockerfri och därmed snål på kalorier) under dagen. Den svarta innehåller 20 gram protein medan den via ("Lean") innehåller 30. Lika mycket som en burk tonfisk, med andra ord. Jag föredrar vanilj-smaken och har i stort sett enbart köpt denna, anser båda dessa tetror vara godast på marknaden vilket gör det snorenkelt att hälla i sig ett par tetror per dag snarare än att som för egen del truga ned pulverproteinet.

Jag har även druckit en skopa kreatin, varje dag, sedan i mars. Jag har valt att köra på rent monohydrat och har alltid blandat det med vattnet i min träningsflaska, som jag dricker under själva passen. det finns massa "sanningar" om att man måste dricka kreationer efter träning och att man måste lägga det i cykler för att kroppen inte ska bli van det, vilket är båg. Bara. Jag tog del av två seriösa, vetenskapliga studier, rörande detta och det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att det skulle vara viktigt när man tar kreativt, bara man tar det varje dag, och det där med cykler är bara rent påhitt. Tydligen. Så, så har jag gjort. Jag har även haft en skopa BCAA i mitt träningsvatten även fast jag vet att det inte finns några vetenskapliga bevis för att denna typ av grenade aminosyror skulle ha någon egentlig inverkan på ens träning. Det "kan" vara bra, och just därför har jag använt mig av det då det kostar cirka 300 kronor per år, också.

Så har jag gjort gällande tillskott. Hur gör du?

Stor & Stark (1): Starten
Stor & Stark (2): Smärta
Stor & Stark (3): Grunderna
Stor & Stark (4): Före / efter-bilder
Stor 6 Stark (5): Maten
Stor & Stark (6): Bröst / Biceps
Stor & Stark (7): Axlar / Triceps

De tre tillskotten jag använt mig av under året.

Ja, det var ett vansinnigt inköp. Ja, det är en vanvettigt dyr brödrost. Men efter att ha trånat i 16 (!) år efter en handbyggd Dualit Classic, tog jag ju steget in i rostbrödets finrum och jag tänkte efter cirka 50 rostade skivor dela ut ett slutomdöme. Bara för att jag faktiskt utlovade ett sådant för en dryg månad sedan. Att denna brödrost är bättre än alla de 300-kronorsmodeller jag slitit ut de senaste 25 åren råder det naturligtvis ingen tvekan om. Den är klart bättre. Rostar jämnare tack vare att den innehåller solida värmeplattor snarare än värmeslingor, bygger en krispigare yta tack vare finare värmefördelning och bränner inte brödets kanter på samma sätt om man gillar sina mackor "välrostade". Den är dessutom såpass äckligt välbyggd att det blir roligare att rosta varenda skiva bröd, bara därför. Är den värd pengarna? Svårt att säga. Jag kommer ju såklart att använda den varje dag nu under resten av mitt liv. 30 år, typ? 10 950 rostade mackor för 2249 kronor. Det funkar, för mig. Link

Det var ett bra år, ifjol. Rent popkulturellt, alltså. Som Frank en gång sjöng; "It poured sweet and clear. It was a very good year". Jag såg massor av bra film ifjol (A Quiet Place samt Upgrade var mina favoriter), lyssnade på massor av bra (ny) musik (bland annat Dave Matthews samt Thrice nya plattor) och spelade mängder av högkvalitativa spel (gillade Astro Bot, God of War samt Tetris Effect mest). Samtidigt har det såklart funnits en hel del unisont hyllade filmer, spel och skivor som jag inte riktigt gillat. Saker som jag haft höga förväntningar på men som i slutändan gjort mig gruvligt besviken. Överskattade produkter, helt enkelt. Och här tänkte jag radda upp min högst personliga lista.

FJOLÅRETS MEST ÖVERSKATTADE:
(Vilket inte nödvändigtvis innebär att det är dåligt...)

Black Panther
Jag förstår såklart varför en filmvärld ställde sig upp och vålds-applåderade så att panterns tighta spandex nästan sprack. Jag förstod alltid reaktionerna. En popcorn-film om rasmotsättningar och om globalisering och girighet, som resonerade både brett och djupt. På så sätt fanns det såklart en poäng i att hylla Marvels film. Men för egen del var den rent filmmässigt så slapp, slö, konstlad och framförallt trist att jag mest satt och gapade åt alla hysteriskt positiva lovord som spreds över nätet. Detta är Marvels näst sämsta film enligt undertecknad.

Marvel's Spider-Man
Atmosfären och friheten fanns där, röstskådespeleriet var bra precis som grafiken och sving-mekaniken. Men sen då? jag kände en kronisk känsla av poänglöshet när jag lirade Ratchet & Clank-folkets snordyra licenstitel. Storyn kändes delvis som en upprepning, bossfighterna var urtrista och alla uppdrag var så enfaldiga att jag somnade, i omgångar,

Deadpool 2
Det blev så tunt, så trist och så tomt när Reynolds & Brolin samsades om de snärtiga kommentarerna i Deadpool 2. Ibland är "mer av allt" inte rätt väg att gå och jämfört med den snillrika första filmen tyckte jag att Deadpool 2 kändes medioker, som bäst.

Red Dead Redemption 2
Rockstars über-hypade tvåa var ett bra spel. Men det var för egen del aldrig briljant. Storyn var för långsamt ointressant, mekaniken alldeles för fokuserad på "tung realism" och spelvärlden lite för ospännande, för egen del. Trots mängder och åter mängder av fantastiska kvaliteter rent produktionsmässigt lyckades Arthur Morgans ultraambitiösa saga aldrig trollbinda mig.

Sting & Shaggy
Eller ja, tror egentligen inte att jag tycker att detta pinsamma haveri till skiva var överskattad, däremot usel. Sting är så otroligt, otroligt mycket bättre än såhär.

A Star is Born
Jag läste nio recensioner av Bradley Coopers hyllade regidebut innan jag till slut såg den. Alla menade på att detta var fjolårets främsta film och att Lady Gaga stod för fjolårets stora genombrott. Jag håller inte med, alls. A Star is Born var verkligen inte dålig men på grund av hoppigt stressad regi/klippning som lämnade nyckelscenerna innan de verkligen hettade till samt en begränsad Gaga som mest såg förvånad ut genom hela filmen - berörde den inte mig särskilt mycket. Cooper har en förbaskat fin pipa, dock.

Hur ser din personliga lista ut?