Säsong ett och säsong två står sig som succéer för oss här på Gamereactor. Roliga turneringar proppade med spännande och jämna matcher. Nu är det snart dags för den tredje omgången av Gamereactors Counter Strike: Global Offensive Omen by HP Liga 2019 och jag tycker nog att du bör anmäla dig redan idag.

https://www.gamereactor.se/league/csgo

Sportgenren är bra bisarr, om man verkligen tänker efter. Varje år sedan 1993 har framförallt EA dundrat ut ett "nytt" spel där det gjorts ett antal mer eller mindre viktiga förändringar (det behöver nödvändigtvis inte ens handla om "förbättringar") vilket enligt många miljontals fans av de specifika sporter som EA Sports gör spel baserade på, köper. Jag har aldrig i mitt liv köpt ett sportspel två (eller allra helst tre) år i rad och kommer så heller aldrig att göra det. Varför? För att det för egen del, delvis, känns som rena rama lurendrejeriet.

För mig var mitt ytterst trevliga besök hemma hos EA Sports huvudkvarter i Redwood City (Kalifornien) för en-sisådär 15 år sedan tillräckligt talande för vad dessa årliga sportspelsreleaser egentligen handlar om. För där, på plats, fick jag syn på en gigantisk tavla på en vägg i ett av utvecklarlokalerna där det fanns uppspaltat vad de kommande fyra årens versioner av FIFA skulle innehålla. Man portionerar naturligtvis ut "nyheterna" över flertalet år för att kunna maximera sin försäljning även fast EA Sports ("It's in the geeeeejme, if not - it will perhaps come next year, or the year after that!"), 2K Sports och Konami givetvis skulle kunna göra mycket mer, från år till år. Stoppa in alla dessa fyra-års-förbättringar i ett och samma spel. Eller varför inte vänta fyra år mellan versionerna och istället uppgradera det befintliga spelet via gratis DLC? Jag begriper orsaken till varför det inte görs. Jag är måhända korkad men inte så korkad att jag inte förstår varför EA:s affärsmodell ser ut som den gör. Pengar. Och så länge 4-10 miljoner (!) gamers köper ett nytt sportspel ut exakt samma trötta spelserie varje år - så vore det ur ett buidnezz-persoektiv såklart bara puckat att göra annorlunda.

Skulle vi alla rösta lite smartare med plånkorna, sluta köpa spelen i den utsträckning som görs och istället, på så sätt, kräva en annan typ av modell, skulle det garanterat även gynna kvaliteten på spelen i sig. Det tvivlar jag inte en endaste sekund på. Varför inte göra som Kaemmer och hans fantastiska Iracing-team gör... Släppa ett spel, som man laddar hem och prenumererar på och sedan får gratis uppgraderingar en gång i kvartalet.

Hur det än är, och blir, kommer jag aldrig att börja köpa årliga sportspel. Det är jag för smart för.

En del av mig skulle vilja gräva djupare i varför det är så, att svenska spel nästan alltid innehåller bäst ljudkvalitet. För Sverige som land är ingen gigantisk nation sett till ljudmässiga innovationer och vår lilla spelbransch-klick är ju inte särskilt bäst på något annat. Förutom ljudet. Battlefield-serien har dominerat actionlandskapet rent ljudmix-mässigt i åratal och innan dess var det helsvenska Riddick: Escape From Butcher Bay som i princip krossade allt annat till Xbox samt PS2. Imorse drog jag igång Sector 3-utvecklade (före detta Simbin) Raceroom (helsvenskt) för att grabba några snabba screenshots till nästa veckans racingartikel, och slogs ännu en gång av hur otroligt bra det sex år gamla spelet låter. Överlägsen ljudbild. Simgenrens okrönta ljudkung, rakt av. Och det vore lite skoj att dra igång ett gäng intervjuer, försöka ta reda på varför det är så - varför vi är så bra på just spelljud. Vad tror du?

Jag älskar DW. Trummärket. Jag köpte mitt drömset där för 8-9 år sedan (DW Collectors) och har saknat den bittert ända sedan jag sålde det. Samtidigt föredrar jag idag ljudet från Ludwig Classic Maple (den där runda, stora, rena retro-tonen) men drömmer om ett par DW-virvlar till samlingen. Trä-viskaren och DW-kaptenen John Good har laddat upp videosnutt där han visar upp tillverkningsprocessen när Pure Oeak-serien tillverkas och jag får seriösa ha-begär. Direkt. Go!

Men heeeeerregud vilket skämt. 1,7 miljoner kronor för en 2,4 ton (!) gristung, kinesisk låtsas-Volvo med sämre prestanda än det mesta i konkurrensväg i samma klass. Hela karossen är dessutom handbyggd i kolfiber för att spara vikt (hahahaha!) vilket verkar ha fungerat lite sisådär med tanke på att den väger mer än många stora stadsjeepar. Detta har Volvo alltså lagt krut på snarare än den där Polsestar M3-dödaren samt Polestar C30:n som Top Gear körde i hamnen i Göteborg, och dyrkare. Snacka om skevt prioriterat. Bil-vloggaren Schmee har testat den