Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Dexter #2

Skrivet av Petter den 19 januari 2007 kl 02:36

Såg avsnitt två av TV-serien Dexter ikväll, Canal+. Jädrans vad bra det är, jag gillar det superskarpt bara efter två avsnitt. Önskar jag hade DVD-boxen så jag slapp vänta en vecka på nästa del. För TV-serier är bäst på DVD... det vet du va?

Fullgumma

Skrivet av Petter den 18 januari 2007 kl 17:38

Jag erkänner, det är i yttersta laget att skriva om något så olidligt tramsigt som Paula Abduls alkoholproblem i en blogg om... ja, allt annat än pensionerade smörsångerskors alkoholproblem. Men efter att ha sett TV-klippet då hon intervjuas för nya Idol-säsongen och är tokberusad kan jag bara inte hålla mig. Vad tänker man med en sån gång? Kvinnan kan ju knappt prata liksom. En del av mig fnittrar hysteriskt, en annan del av mig blir irriterad.

Kung Cornell

Skrivet av Petter den 18 januari 2007 kl 16:13

1991 var jag 14 år och levde för de dryga gitarrsolon som permantentade pudlar som Yngwee Malmsteen, Steve Vai, John Sykes och John Norum bjöd på. Jag var fast i glam-metall-träsket och tyckte faktiskt inte alls det var särskilt tramsigt att sångarna i band som Mötley Crue, Ratt, Tesla och Whitesnake hade större frisyrer än min (på den tiden) supersminkade storasyster.

Men något hände. Jag vände Yngwee och Vince Neil ryggen tvärt. Jag svek alla hemanenter och jeansvästar med Iron Maiden-tygmärken bara sådär, pang! Jag var förändrad. Varför?

Svaret stavas: Soundgarden. Med Kung Cornell vid micken var det ingen del av mig som ens kunde fundera över något slags försvar. Nej, jag smälte som en häxa i regnet till skivan Badmotorfinger, och släppte sedan inte taget förrän... ja, jag har fortfarande inte släppt taget trots att bandet splittrades för drygt tio år sedan.

Soundgardens karriär som ett av världens bästa band någonsin var en kort och intensiv sådan. De gick från Ep till superstjärnor bara på något år och formade hela grungerock-genren tillsammans med Nirvana och Pearl Jam. Skivan Superunknown är fortfarande en av mina fem absoluta favoriter och står sig lika starkt idag som grungens absolut bästa. Visst, Nevermind (Nirvana) och Ten (Pearl Jam) var även de fantastiska skivor, men Superunknown var overkligt bra - och när jag idag återvände till Cornells sorgsna melodier slås jag (igen) av hur genialt det låter.

"The Day I Tried to Live", Fell on Black Days", "Like Suicide", "Spoonman" och givetvis "Black Hole Sun" är låtar som känns lika sanslöst grymma oavsett hur många tusentals gånger jag lyssnar på dem. Jag kommer aldrig att ledsna.

Soundgarden splittrades 1997, till min stora sorg. Chris Cornell fortsatte dock på egen hand och släppte två år senare soloskivan Euphoria Morning som jag anser vara en av de mest underskattade rockskivorna någonsin. Även om den under inga som helst omständigheter håller samma geniala kvalitet som Superunknown är den fortfarande mycket bra.

900 vuxenpoäng

Skrivet av Petter den 18 januari 2007 kl 15:35

Jag börjar bli gammmal. 29 år. Huuuga. Då jag skrivit om mitt åldrande här i bloggen har ett flertal av er snabbt kommenterat det faktum att man inte är "gammal" förrän man börjar närma sig 60. För det tackar jag ödmjukast, det känns bra att ni fortfarade ser mig som ung och veril. Sanningen är dock en annan.

De mest tydliga exemplen på åldrandet är inte det att jag numer glömmer lite väl många saker eller att jag är kotryggig och vek (jag är ryggsjuk och då får man vara både kotryggig och vek) utan snarare mitt klart otäcka intresse för köksgeråd och vitvaror. Jag vet, det är sjukt. Du kan skratta bäst du vill men jag är dead serious: Vad är det för fel på mig?

Jag lever i en värld proppad av högteknologiska dator/hembio-prylar, spelkonsoler och drivor med coola spel. Men på slutet har jag nästan inte gjort annat än att stimma vitvaror. Jag är beroende. Och vilken jävla sjuk grej att bli beroende av, inte sant?

Förutom de mer "coola" husgeråden jag köpt/fått på slutet (mixern, ännu en ny japansk kockkniv, en ganska fräck ny elvisp) har jag även helt snöat in på exempelvis köksfläktar, spisar, kylskåp och diskmaskiner. Jag surfar priser, läser. Stirrar mig blind på exklusiv design och fullständigt onödiga funktioner. Band annat har jag precis köpt ett nytt kylskåp, igen, och kommer nu att tvingas leva på grillkrydda och vatten hela våren. Men jag var bara tvungen att ha det. Bara tvungen. Massor av coola funktioner och en smått hysterisk storlek fick mig att slå till, helt i onödan.

Och då.... då vet man att man blivit gammal.
900 vuxenpoäng till mig. Tack!

Så sjukt uselt

Skrivet av Petter den 18 januari 2007 kl 00:42

Har spenderat kvällen med att försöka se Kevin Costner-rullen The Guardian men var nyss tvungen att ge upp efter 81 ytterst plågsamma minuter. Värre skräp får man leta länge efter. Och jag gav 310 kronor inklusive frakt för fanskapet.

Det är klart patetiskt att Hollywood känner sådan enorm patriotism att de måste hedra såväl brandkåren (Ladder 49) som poliskåren (World Trade Center) som kustbevakningen (The Guardian) efter de katastrofer och terrorattacker genom att porträttera hjältarna som dessa felfria fjantapor som särskilt Ladder 49 och The Guardian olyckligt nog innehåller.

Jag menar, vet inte det amerikanska folket redan att den amerikanska kustbevakningen gjorde ett hästjobb under orkanen Katrina? Och om de inte vet det, räcker det inte med att kustbevakningen själva vet det, och alla offer de räddade livet på? Måste det stöpas tröttsamt dåliga hjältefilmer i samma bajsnödiga skräpmall för att det amerikanska folket ska begripa vilka oooooerhört överlägsna räddningsmän som arbetar för den amerikanska staten?

För någon särskild underhållning innehåller varken Ladder 49, World Trade Center eller The Guardian. Det är hyllningsfilmer där sötsliskigheten, stereotyperna och den sanslösa övertydligheten dras till en gräns då jag upplever direkta andningsvårigheter.

Sen är också Ashton Kutcher världens kanske sämsta skådespelare (efter Orlando Bloom förstås). Jag vill ha tillbaka mina 310 kronor god damnit!