Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Anna har fel...

Skrivet av Petter den 20 november 2006 kl 13:02

Jag läste Annas blogg om TV-serier häromdagen, och blev lite förvånad. Gamereactors eget filmorakel är enligt mig en av Sveriges absout främsta filmkritiker, men beträffande hennes TV-serie-smak är något fel... väldigt fel. Nu motsäger jag mig själv så tungt att jag nästan brister ut i skratt (pttfsss.... hahaha), och för det bör någon slå mig över halsen med ett skärp, men jag vara bara tvungen. Smak är smak, inget är rätt eller fel, såklart, men Annas lista är direkt felaktig. Tyvärr.

Pratade precis med henne om nästa månads DVD-planering, och tog då upp just detta. Anna skrattade då jag påstod att hennes lista var felaktig, med all rätt (sen skrämde hon mig lite genom att härma den där blå ungen från The Grudge). Hon har utsökt smak, är påläst som få och har sett fler filmer och TV-serier än du och jag tillsammans. Men ändå... hon har fel. Fel fel fel fel (Brasse rules).

Jag har rätt. Rätt rätt rätt rätt. Här kommer den korrekta listan över tidernas bästa (moderna) TV-serier (sorry Anna... du får ta fram skärpet om en stund).
;)

1. Deadwood
Den mest välskrivna dramaserien någonsin.

2. The Office
Värdens bästa humor i TV-serieform, någonsin.

3. The Wire
Läskigt realistiskt, fantastiskt välgjord kriminalserie.

4. The Shield
Mångbottnat, ruffigt, eakt, välspelat och sjukt spännande.

5. Nip/Tuck
Moralens ljuva förfall porträtterat på ett så underhållande sätt att man ibland nästan storknar av välbehag.

6. Prison Break
Tidernas främsta thriller-serie.

7. Entourage
Man mår som en prins efter varje avsnitt

8. The Sopranos
Bättre än alla gansterfilmer som gjorts, tillsammans.

9. Vita Huset
Den mest välskrivna dramaserien någonsin... ja, efter Deadwood då förstås...

10. Scrubs
Underbart bra humor...

(Denna lista täcker endast de senare årens TV-serier. Inga gamla serier alltså).

Tröstpriser till: Studio 60 on the Sunset Strip, House, Six Feet Under och Grey's Anatomy.

Och nej, svaret är nej. Lost, 24, CSI eller Desperate Housewives kvalade inte in sig på min lista. Faktum är att de inte ens var nära. Inte ens Topp-100... Absolut inte Lost som var bra i fyra avsnitt och sedan dess varit en ren uppvisning i lövtunt manus och hopplös händelseutveckling. Anna... slå mig inte nu, och härma inte Grudge-ungen något mer idag - pleeeeaaaaase!.

Världens näst vackraste bil

Skrivet av Petter den 19 november 2006 kl 12:27

Formerna hos många av Ferruccio Lamborghinis bilar gör mig knäsvgag. Det kan handla om en skönhet från 1966 likväl som sprojlans nya modeller. Och medan Miura kommunicerar direkt skönhet, kvinnlighet och svepande fart - skapar Gallardo en känsla av aggression. Den ser så arg ut, men ändå så underbart bildskön. Formerna, linjerna hos Gallardon påminner inte om något annan bil någonsin (förutom kanske tidigare Lamborghini-bilar då förstås, som i sin tur inte liknar någonting annat) och jag älskar den.

Jag har ännu inte fått det stora nöjet att testköra en Gallardo men hoppas att jag kommer att få det innan jag är för gammal för att använda gasfoten.

Världens vackraste bil

Skrivet av Petter den 18 november 2006 kl 03:42

Jag har funderat ett bra tag nu, drygt ett år. Vägt många bilar mot varandra, granskat former och debatterat med min egen tjurighet. Men nu är jag klar. Nu har jag äntigen kommit överrens med mig själv om vilken som är världens vackraste bil, någonsin.

Och här är den: Lamborghini Miura. Från 1966.

Ferruccio Lamborghini hette en liten italiensk gubbe som tillverkade och sålde traktorer. Han blev rik, köpte en Ferrari i slutet på femtiotalet och hittade snabbt ett par tydliga missar med sin röda sportbil. Eftersom en annan liten italiesk gubbe vid namn Enzo Ferrari bara bodde en halvmil bort körde Ferruccio dit en dag för att berätta för Enzo vad han tyckte om sin Ferrari och vad som kunde förbättras. När Enzo Ferrari fick göra vad Ferruccio Lamborghini tyckte om hans bil svarade han att han aldrig skulle ta emot råd om bilbyggande från en traktorförsäljare. Ferruccio Lamborghinis ilska från den avspisningen sägs ha varit orsaken till varför han kastade sig in i bilbranschen och startade upp tillverkningen av Lamborghini sportbilar.

Om detta är 100% sanning eller en påspädd skröna vet jag inte. Hur som helst är det en härlig liten historia som jag blir glad av att tänka på. För om jag hade pengarna skulle jag välja en Lamborghini före en Ferrari - vilken dag som helst.

Inside the Actors Studio

Skrivet av Petter den 17 november 2006 kl 02:14

Jag kan inte sova, som vanligt. Ryggen värker och har krampat hela kvällen, och det bästa är då att försöka stå upp, framför datorn exempelvis. Jag står och pillar lite med speldatabsen här på siten och förbereder lite inför nyheterna imorgon.

Tidigare ikväll så låg jag och slökollade på TV (som vanligt, också) och lyckades (tyvärr) zappa in på "Inside the Actors Studio" på Canal+ Film 2. Du vet det där odrägligt usla programmet där en ny Hollywood-skådis bjuds in varje vecka för att smörjas av världens mest menlösa programledare... just det, "Inside the Actors Studio".

Värd för skiten är James Lipton, gammal filmprofessor som tydligen gjort närmare 200 "Inside the Actors Studio"-program. Lipton är hemsk. Heeeemsk. Sådär hemsk att det kryper i hela kroppen på en. Ali G intervjuade honom om amerikansk film för fem-sex år sedan och gjorde narr av gubben på bästa sätt. För det får man, göra narr av James Lipton. Faktum är att jag härmed uppmuntrar er alla att göra det.

Ikväll hade studion besök av Queen Latifah. Hon, som spelar dominant "big mama" i 1062 kassa familjekomedier innehållande: 1: Barn 2: Steve Martin 3: Sjukt dålig komik.
Publiken skrek som besatta när Latifah klev upp på scenen. Lipton såg mycket nöjd ut, som vanligt. Sen påbörjade han sin intervju, eller han började ivrigt smörja Latifah till den grad då man undrar om gubben inte ska knäböja och inta rövslickarposen på riktigt snart.

Första frågan: "Vad heter din mamma?"
Men vem i helvetet bryr sig om vad Queen Latifahs mamma heter? Nog för att jag nånstans (trots allt) måste tvinga mig att förstå att det kan finnas vissa som faktiskt är intresserade av Queen Latifahs skådespeleri, men knappast om vad hennes mamma heter.

Nästa fråga: "Vad heter din pappa?"
Men vad i hela helvetet säger gubben? Ilskan framför TV:n är total. Jag kokar redan, och intervjun har pågått i cirka 6 sekunder. Latifah svarar: "Lancelot". Lipton säger då: "Åååh, vilket makalöst vackert namn" (med hans överdrivet mjuka röst). Lancelot alltså, makalöst vackert alltså? Jag är nu beredd att riva ned TV:n från väggen och välta den utför fönstret.

Och såhär fortsätter programmet, ja, alla program i den här serien. Alla gäster smörjs till den milda grad då de själva verkar tycka att Lipton borde flytta sin nuna ur deras bakdel. Alla utom Tom Cruise då, som betedde sig ungefär som han gjorde hos Oprah (soffhoppet, du vet. Doiiing doiiing!) och såg sådär obehagligt manisk ut då publiken vrålade och Lipton gång på gång bräkte ur sig vilken makalös gigant Cruise idag är.

Klubbar för inbördes beundran finns överallt, och den svågerpolitik som genomsyrar Hollywood går aldrig att ta miste på. Trots detta är dock "Inside the Actors Studio" det värsta programmet av det värsta, och en stilstudie i riktigt äckelsliskig amerikansk kändis-TV när det är som allra sämst.

Jag vill ha en Zune

Skrivet av Petter den 17 november 2006 kl 00:54

Microsofts programvaror som Word och Explorer fungerar dåligt till min nya Mac G5:a. De enda programmen jag har installerade som lyckats hänga operativsystemet, de enda programmen som också stör ut annan programvara. Därför borde jag väl rimligtvis inte sukta efter Microsofts nya Mp3-spelare, den upphaussade Zune? Men som gubben på bioreklamen (han som piskar den andra gubben i röven med linjalen) säger: "mnhien ändåh shå giiör uh leh". För det gör jag. Jag suktar efter Zune.

Till min Apple Mac G5 har jag en Ipod Video, 60GB. Och jag hatar den. Av hela mitt hjärta. Den är långsam, låter ganska illa (speciellt i jämförelse med exempelvis Creative Zen M eller Kenwoods HD20), har usla funktioner och kompabilitet för videouppspelning och är stenhårt beroende av det numer sällan fungerande Itunes. Det får man egentligen inte säga, Ipod älskas av alla, men jag säger det ändå.

Och just därför suktar jag efter Zune. Den ser så läcker ut... så läcker så att jag vill slicka på den. Vilken gigantisk skärm. Mmmmmm... Och ljudet ska tydligen imponera.

Sen om den fungerar lika illa som Word till Mac, kommer den ändå bara att samla dam i samma låda som min Ipod Video ligger i, men ändå. Jag vill ha en!