Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Guitar Hero 2 regerar

Skrivet av Petter den 18 oktober 2006 kl 12:57

Vi fick recensionsversionen av Guitar Hero 2 i fredags - och jag har spelat hela helgen. Precis som förväntat är den nya funktionen där man i multiplayer kan spela varsin slinga (eller varsitt instrument) en fantastisk förbättring. I exempelvis Danzigs "Mother" kan jag själv spela solo-gitarr medan polaren V lirar kompgura och lägger grunder medan jag strör coola räkor omkring mig, på bästa Danzig-manér.

På en låt som The Polices "Message in a Bottle" (där det inte finns någon kompgitarr) kan vi istället dela upp oss så att jag spelar Stings briljanta basgång medan V spelar den urfräcka gitarren. Och självklart är känslan av att verkligen spela i ett band, i och med detta moment, betydligt större i Guitar Hero 2 än i det första spelet. Om båda spelar fel, både bas och gitarr, låter det liksom knappt någonting vilket gör att man koncentrerar sig betydligt mer än tidigare för att spela rätt.

Sen är Harmonix musiksmak bättre än någonsin. Mötley, Guns, Nirvana, Foo Fighters, Kansas, Sabbath, Rush, Police, Danzig, Rage - låturvalet är briljant i Guitar Hero 2, briljant. Recensionen av spelet kommer att först dyka upp i vårt kommande novembernummer, sen här på siten en vecka innan spelets inplanerade release.

Annars då? Jooo... har vänt på dygnet ganska rejält tyvärr. Igen. Dryg ryggont efter överdrivet energisk sjukgymnastik har fått mig att försöka komma hit till jobbet först efter jag sovit ut riktigt varje dag (och istället arbeta på kvälllarna). Detta har nu lett till att jag somnar vid 4-snåret och vaknar vid tolv. Drygt som tusan, men också ett fantastiskt trivialt i-lands-problem.

Såg det första avsnittet av den andra säsongen av Prison Break i förrgår (vilket jag igår glömde kommentera här i bloggen). Älskar Prison Break, även om det nu börjar bli lite väl tight och lite för utstuderat. I måndagens avsnitt var den synske polisen så snabb att räkna ut vad Scoefields tatuering innehöll att han hela tiden bara låg sekunder bakom rymmarna. En logik som kändes taffligt superöverdriven på ett sätt som serien tidigare ändå inte nått (även om slutledningsförmågan hos Scoefield varit extremt överdriven genom hela den första säsongen). Jag förstår att seriens manusförfattare försöker skapa ett tätt och stressigt tempo och öka spänningen allt eftersom, men den synske FBI-kungen hade de helt enkelt inte behövt skriva in i storyn tycker jag.

Och jag såg DVD-rullen The Breakup igårkväll/natt. Du vet den med Jennifer Aniston och Vince Vaughn då de gör slut. Hemsk film, värdelös. Usch. Tänkt att vara en slags omvänd date-komedi/parodi med roliga utspel och fnissframkallande dialog men istället bara ett fantastiskt dåligt drama utan egentlig substans. Och Vince Vaughn är tjock.

Weird Al är tillbaka!

Skrivet av Petter den 17 oktober 2006 kl 17:02

Weird Al (som ser exakt ut som Mikael Sundberg) är tillbaka. Jag såg honom igårkväll på VH1 sjungandes hans nya singel "White & Nerdy" som är en fantastiskt bra parodi-cover på Chamillionaires extremtöntiga "Riding Dirty".

Som liten älskade jag Weird Al, favoriserade kultfilmen UHF och lyssnade dagligen på oförglömliga låtar som Taco Grande, Yoda och Livin in a Fridge. Visst, det är rätt sjukt att gubben blivit stormrik på vad som egentligen (idag) framstår som rätt kassa plojcovers på stora hits, men ja... Weird Al är kungen, hur som helst.

Roliga speltavlor

Skrivet av Petter den 17 oktober 2006 kl 00:03

Jag har en gammal vän vid namn Tompa Söderkis som jobbar på fotoaffär i storstan. För ett par månader sedan frågade han om jag inte ville testa att skicka in några snygga bilder och få dem utskrivna på duk (och monterade på ram). Sagt och gjort. Bildvalen föll på fem av de snyggaste retroscreens jag kunde förmå mig att plocka. Resultatet blev kanonläckert och väldigt speciellt.

Nachoooooooooooooooo...

Skrivet av Petter den 16 oktober 2006 kl 19:34

Såg Nacho Libre igår, en av de filmerna som jag sett mest fram emot i år. Och jag blev besviken. Vilket kanske inte är speciellt konstigt med tanke på hur höga mina förväntningar faktiskt var, men ändå. Jared Hess debutfilm Napoleon Dynamite är en av mina absoluta favoritrullar och självklart snudd på omöjlig att leva upp till. För även om Nacho Libre var en rolig och bitvis väldigt välgjord komedi så är den ingenting i jämförelse med Napoleons färgstarka äventyr. Medan Napoleon Dynamite kretsar kring härliga pinsamheter, utanförskap, egenvilja och är proppad av skönt nördiga popkulturella referenser (som vi töntar älskar) är Nacho Libre helt konstruerats kring Jack Blacks minspel - som jag inte tyckt varit roligt sedan High Fidelity.

Stort plus för fantstiskt foto, sanslöst snygg produktionsdesign och larvigt bra kostymer dock.

Scissor Sisters?

Skrivet av Petter den 16 oktober 2006 kl 12:44

Ibland känner jag mig sjukt gammal. Sjukt. De senaste dagarna har denna känsla uppenbarat sig varje gång jag slagit på MTV. Förutom guldtänder, bandanas och låtar om skumma poliser (Try to get me rajdinn dirty... patråwli'n and hati'n and patroli'n... try to get me ridin dirty) har nämligen Scissor Sisters nya singel snurrat oavbrutet... och jag fattar iiinnngeeeeennnntiiiiing! Alltså, vem lyssnar på sån smörja egentligen? Ett gäng låtsasmusiker som sjunger falsk falsett i tighta paljettdräkter och försöker låta som Bee Gees? :O