Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

För mycket film

Skrivet av Petter den 13 november 2006 kl 00:10

Jag vet att det blivit för mycket filmsnack i min blogg de senaste dagarna. Alldeles för mycket. Vi har ju faktiskt en annan blogg här på siten som bara handlar om film.

Men med detta sagt tänkte jag slänga iväg ett sista inlägg om kvällens rulle: Miami Vice. Såg just klart den, och är imponerad och sådär lagom upprymd.

För Miami Vice är en kanonbra film, faktiskt. Jag säger faktiskt då jag aldrig gillar Michael Manns filmer och stenhårt trott att jag heller aldrig skulle göra det. Men jag hade fel. För medan Heat fortfarande är en av världens mest överskattade actionrullar och medan Ali, Insider och Collateral tröttade ut mig grundligt - är Miami Vice en tät, spännande, snygg och realistiskt skildrad snutsaga som får Manns andra filmer att framstå som hafsverk.

Han har alltid haft problem med att hålla sig till filmens huvudhandling. Han blir ofta splittrad i sitt berättande och försöker fokusera på för många ointressanta delar av historien. Detta rör till hans tidigare filmer nåt alldeles gruvligt, inte minst Ali och Insider. Collateral var ett steg i helt rätt riktning men ändå inte helt bra. Miami Vice är för mig det slutliga beviset på att Michael Mann sansat sig och nu försöker göra intressant film som kretsar kring en story snarare än 112.

Farell är strålande som Sonny Crocket, Jamie Fox likaså (dock inte som Crocket, såklart). Actionsekvenserna är explosiva och mycket trovärdigt gjorda. Dialogen är proppad med slang och hundratals jobbiga termer som ibland gör den obegriplig, men aldrig tråkig. Mann kompenserar detta, eller spegalr det, mot välriktad dramaturgi som aldrig slår fel. Och resultatet lockar till fnissningar, upprepade sådana.

Jag gillar... som du märker. Godnatt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

You, Me and Hasselhunk

Skrivet av Petter den 12 november 2006 kl 12:00

Igår såg jag, frugan och två av våra vänner nya filmen You, Me and Dupree. Du vet, den med Owen Wilson och Matt Dillon, då Wilson spelar samma trötta looserroll som han gjort sedan Bottlerocket, och flyttar in hos sin nygifta polare.

Och utan att överdriva (at all) är You, Me and Dupree en av de sämsta filmerna jag sett i hela mitt vuxna liv. Tveklöst. Betyget 1/10 passar faktiskt helt utmärkt. Perfekt.

För den nytillkomna subgenren "komedier utan komik" har nu drivits till sin spets och efter att ha genomlidit både Fun With Dick & Jane och extremusla The Break-up (två andra komedier utan ett enda skämt) är mitt tålamod slut.

Om jag tvingas se en enda löjlig, sentimental myspyskomedi med Owen Wilson (eller Vince Vaughn) igen kommer jag att hoppa ut från sovrumsfönstret, med huvudet före.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

På gränsen

Skrivet av Petter den 11 november 2006 kl 15:30

Har precis sett klart en film som jag köpte igår, en av mina mest otippade favoriter som jag helt enkelt glömt att köpa tidigare. På gränsen (The Edge) med Sir Anthony Hopkins, Alec Baldwin och Harold Perrineau.

För På gränsen är enligt mig en av nittiotalets absolut mest underskattade filmer, plågsamt bortglömd och aldrig nämnd i mer seriösa filmdiskussioner. Detta trots mycket skarp regi, fantastiskt skådespeleri, välskriven dialog, ursnyggt foto och strålande 5.1-mix. The Edge är spännande, trovärdig, tempomässigt perfekt och intressant. Det finnes klyschor, sure, men de känns aldrig för tunga för att dra med sig hela scener.

Och Sir Anthony Hopkins, som den lynnige men samtidigt intelligente och kvicktänkte miljardären Charles Morse (Mååårsche) är väldigt bra. Hopkins gör en annorlunda roll för att vara honom, i den här filmen, och gör det med bravur.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Sektledaren Oprah

Skrivet av Petter den 11 november 2006 kl 14:34

Jag är rädd för Oprah Winfrey. Genuint skitskraj, och skulle springa för mitt liv om jag såg henne i verkligheten. Why?

Oprah är en sektledare, hennes sekt är USA:s populäraste talkshow och hennes anhängare är cirkus 55 miljoner gråtande tittare. Jag pratar om The Oprah Winfrey Show och den sanslösa makt som detta supersliskigt otäcka skräpprogram har.

Varje dag är det samma visa. Oprah blandar en stackars okänd trebarnsmamma som sett sitt hus brinna ned till grunden - med någon av landets äckligaste och mest inställsamma kändisar till en gryta bestående och självfixering, tårar, ryggdunkning och massor med söndersockrad välgörenhet. Att Oprah köper nya hus till fattigt folk eller ger bort 400 bilar till folk som saknar bil, har jag såklart inget emot. Men blandningen i själva programmet och den inverkar hennes sändningar har på den amerikanska befolkningen skrämmer skiten (rent utsagt) ur mig.

Travolta sitter i soffan med vattniga ögon och upprepar 42 gånger att han älskar Oprah. Publiken (bestående av 11 000 skrikande, medelålders tanter) gos bananas och skriker så att vissa faktiskt svimmar av ren upphetsning. Tom Cruise hoppar i soffan, Mel Gibson grinar som ett barn och Matthew McConaughey gråter floder när Oprah börjar nysta i hans avlidna hund.

Huuuuuuuuga....

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Gamereactor

Tidningen

More

Copyright 1998-2018 - Utgiven av Gamez Publishing A/S, Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark.