Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Jobbar med förlorarhumöret

Skrivet av Petter den 15 maj 2008 kl 23:59

Det är inte lätt, men jag kämpar. Jag gör mitt bästa, försöker bättra mig, hela tiden. Steven Seagal sade det i en film en gång, så vackert, och det är nu dags att citera denna obeskrivligt usla våldsbringar-farbror. "What does it take to change the essence of a man? It takes time. You need time. I need time too..."

Men jag vet inte om jag kan, men jag ska banne mig försöka. Kanske gå så långt som anger management-terapi...? Vem vet. Jag är fast besluten att hyfsa till mitt hemska förlorarhumör, och det kvickt.

Jag är 30+ ju. Gubbe. Det borde ha gått över by now, kan man tycka. Jag borde vara fri det, jag borde kunna ta en förlust med en klackspark. Ta en förlust som en vuxen människa. Men det är svårt. Jag klarar det inte... än.

Det var värre förr dock, jag bröt sönder soffor, hoppade sönder dyra spelkonsoler, slog mig själv med diverse köksredskap och bet mig själv i armarna. Jag blev tokig då jag förlorade i spel, insane. Loco. Galenpanna. Psycho.

Idag bryter jag inte sönder några soffor alls, särskilt inte med min tantrygg. Men en och annan dosa får stryka med ibland, och en del porslin. Det är nämligen mycket skönt att slå sönder en hög dyra bröllopstallrikar med en hammare efter man förlorat i exempelvis Halo 3. Klirr, klirr, klirr. Ilskan puts väck, ingen har kommit till skada.

Idag har jag spelat Race Driver: Grid på nätet. Det gjorde jag även en liten stund igår. Roligt spel, älskvärt spel. Men satan vilket humör det frambringar. Spelade ett canyon-race mot en annan speljournalist, gick hur fint som helst fram till näst sista kurvan. Skuggan låg på över hela vägbanan och jag missbedömnde. Krasch i bergsväggen, bilen kvaddad. "You crashed. End of race".

"Siii yaaaaa" sa killen i headsetet. Och körde i mål, med mina prispengar. Men se då, då jävlar. Knölade sönder Mäkis nya trådlösa Xbox 360-headset till en liten, liten smula av tjusig vit plast och skrek för allt vad halsen höll för. Sen gick det över, snabbt, och jag gick upp på Game för att ersätta Mäkis headset.

Så jävla onödigt. Men hur gör man för att bota det? Jag förstår inte. Jag har varit på hur bra humör som helst idag, och ändå så förlorar jag kontrollen efter en enda krasch?

Jag önskar att jag kunde vara bättre. En bättre människa. Ett litet raseriutbrott någon gång ibland skulle räcka. Alla andra gånger skulle jag vilja kunna skrika lite lätt, men ändå prisa vinnaren. Min motståndare. Visa sportsmanship. Vara en riktig karl.

Men icke...

Facebook
TwitterReddit

Beijing 2008 är inte briljant

Skrivet av Petter den 15 maj 2008 kl 12:22

Jag hann med att spela en hel olympiad igår med min gode vän AK-47. Det var verkligen inte roligt. Beijing 2008 luktar dunderfiasko, och irritationen över hur Eurocom utformat de flesta av grenarna har fortfarande inte helt gått över.

Beijing 2008 känns fult, krångligt, långsamt, inte sällan helt hjärndött i sin utformning och helt spänningslöst.

Beijing 2008 är inte briljant

Killen i badmössa hade tappat sin veckopeng i poolen.

Facebook
TwitterReddit

Race Driver: Grid är briljant

Skrivet av Petter den 15 maj 2008 kl 12:20

Nu har jag spelat igenom hela karriärläget. Finally. Suttit två hela arbetsdagar (almost) samt igårnatt. Det har blivit en hel del timmar. Race Driver: Grid är framförallt djupare, mer varierat och mer innehållsrikt än vad jag hade vågat hoppats på.

Det är också det snyggaste racingspelet i världen (Japp, Gran Turismo 5: Prologue kan känna sig besegrat), hutlöst snabbt, utmanande och innehåller en närvarokänsla som inte många andra spel i genren ens kommer nära.

Ja. Race Driver: Grid är briljant. Det blir ett högt betyg.

Race Driver: Grid är briljant

Top Secret-bakkjolen till Nissan 350Z är den snyggaste bakdel som finns att köpa bland alla eftermarknadsprodukter till Z:at. En sådan hade även Petter på sin (nu sålda) -04:a.

Facebook
TwitterReddit
Übersmaskigt videovåld

Übersmaskigt videovåld

Skrivet av Petter den 14 maj 2008 kl 23:31

I avdelningen smarrigt videovåld (censurtanter fly, fly!) är nya Rambo-rullen det absolut coolaste jag sett. Ja. Den är större än allt, hårdare än det mesta, och innehåller mer blod och sprängt kött än alla andra actionfilmer tillsammans, någonsin.

John Rambo, eller Rambo som den enbart heter i Sverige. Vilken film. Vilken formidabelt superhård dräparrulle. Jag saknar nästan ord. "When pushed, killing is as easy as breathing". Jo, jag tackar ja. Rambo, du är gammal och hård. Du har ful hockeyfrisyr och vinrött pannband... och du mördar enkelt hela arméer av skrikande soldater.

Jag hade väldigt låga förväntningar. Rambo liksom... vem hade inte det? Rambo III förblir en av tidernas sämsta filmer, och Rambo II var väl egentligen även den rätt duktigt usel.

Stallone pratade för ett par år sedan om att skriva, regissera, producera och spela huvudrollen (såklart) i en ny Rambo-rulle. Jag fnös åt blotta tanken och skrattade lite sådär nedlåtande/fördömande/överlägset. "Glöm det Stallöne, du är gammal och slut som actionkung". Så lät det, ungefär.

Men jag hade fel. Efter att ha briljerat i Rockys återkomst (Rocky Balboa) har gubben nu även skrämt nytt liv i John Rambo och gjort det med bravur. Stallones manus är inga Pulitzer-vinnane snack-o-ramas proppade med intelligenta dialoger. De är heller inga nyanserade historier med någon typ av elegans. Nej. Stallone skriver med sina åderbråcks-utrustade gubb-biceps och med samma sura mördarmin som Rambo dödar med.

Stallone skriver på rent hat. I belive.

Rambo bor i Burma. Fångar huggorm. Skjutsar korkade biståndsarbetare till krigshärjad by. De tillfångatas. Rambo hämtar pilbågen. Åker dit och spränger hela armén. Klart!

Och jag älskar det. Dramaturgin är otäckt förenklad, skådespelet knappt godkänt, och filmen räcker bara i 76 minuter. Men det räcker och blir över eftersom Stallones fjärde film om John Rambo är komprimerad, avskalad, rak, arg och extremt effektiv.

Se den. Förvänta dig den främsta (och mest hjärndöda) action-underhållningen på länge, och du kommer inte att bli besviken.

Facebook
TwitterReddit

Rare = ett riktigt ruttet köp

Skrivet av Petter den 14 maj 2008 kl 02:28

Det finns dåliga affärer, och så finns det extremt dåliga affärer. De där som man ångrar så hårt att man nästan blir gråhårig. De där ogenomtänkta affärsbesluten som kostade betydligt mer än det smakade. När Microsoft betalade tre miljarder (japp!) för brittiska spelstudion Rare(ware), genomförde de precis en sådan affär.

För hur man än ser på det, hur långt personlig smak än sträcker sig, så är dagens Rare inte ens nära på lika talangfulla som de en gång var. Inte ens från samma universum. Och när Microsoft slog upp jätteplånboken och betalade tretusen miljoner för spelhuset, hade de nog inte riktigt tänkt så långt.

För 15 år sedan var Rare kungar. De hade chockat fightingvärlden med Killer Instinct, dundrat sönder plattformskonkurrensen med Donkey Kong Country och åren innan övertygat stort med R.C. Pro-Am och Cobra Triangle (tungt kunglir) till NES. Deras spel sålde som smör i solsken och de ansågs som en av världens tre främsta spelutvecklare. Utan tvivel.

Åren därpå var ännu bättre, ännu mer övetygande. De släppte Golden Eye 007 till Nintendo 64 och förändrade hela världen syn på båda actionspel till konsol men även fillicensspelen som illaluktande skräpgenre.

Golden Eye sålde i nästan nio miljoner exemplar, och Rare fortsatte att imponera. Diddy Kong Racing, Banjo-Kazooie, Perfect Dark, Jet Foce Gemini och Conker's Bad Fur Day. Från klarhet till klarhet, från storsuccé till nästa storsuccé. Inget kunde stoppa de begåvade engelsmännen som under ledning av Tim Stamper och Martin Hollis spottade ur sig älskvärda toppspel.

Men sen kom motvinden. Generationsskiftet från Nintendo 64 till Gamecube visade sig bli ett svårt sådant för Rare och trots tappra försök som Star Fox Adventures (och det evigt försenade Perfect Dark Zero som ursprungligen skulle släppas till kuben) hamnade Rare i skymundan... kanske till och med glömdes bort.

September 2002 stod det dock klart att Microsoft köpt upp Rare genom att inhandla bröderna Stampers aktiemajoritet samt Nintendos alla aktier (49%). Slutpriset blev tre miljarder kronor. Tre miljarder! Och en hel spelvärld tappade andan. Varför betala ens hälften av de pengarna för en utvecklare som inte gjort ett bra spel på många år?

Men Microsoft hade ju råd. Så lät det på alla som diskuterade den klart överraskande nyheten. Och de hade de ju. Råd, alltså. Och mer därtill. Pengar i sjön dock, sade jag då - och det säger jag nu igen.

Rares första uppdrag från sina nya chefer på Microsoft var att utveckla ett charmigt, barnvänligt och spelmässigt nydanande matinéäventyr till Xbox. Grabbed by the Ghoulies släpptes året därpå och togs emot av en uttråkad spelpress som ytligt trist, enformig och relativt fult.

Efter det har det fortsatt att gå dåligt för Rare. Tyvärr. Conker: Live and Reloaded (Xbox) var genomtrist, Perfect Dark Zero (Xbox 360) innehöll pannkaksplatt spelmekanik, ruttet upplägg, kass design och bristfällig teknik och floppade, trots hård marknadspush från Microsofts sida. Kameo: Elements of Power, halvt-om-halvt meningslöst äventyr som led av såväl identitetskris som halvpajjigt spelsystem, sålde relativt dåligt. Sist ut: Viva Piñata till Xbox 360. Ett bra och genomarbetat spel men som dessvärre sålde riktigt dåligt.

Och där står vi nu, efter otaliga floppar och en väldigt blek spelportfölj under de senaste åtta åren. Tre miljarder för Perfect Dark Zero, Ghoulies, Pinata, Kameo och ett nytt Banjo?

Nog var det en riktigt (riktigt) dålig affär alltid. För även om Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts kan komma att bli skoj, är Rares magi sedan länge död, och vi förväntar oss inget mer än halvdana dussinspel från det som en gång var världens kanske främsta spelstudio.

Rare = ett riktigt ruttet köp

En gång i tiden gjorde Rare mästerverk som Golden Eye 007, som sålde i dryga nio miljoner exemplar. Idag gör de bleka dussinspel som knappt säljer alls... Trots detta betalade Microsoft tre miljarder för att köpa upp Rare, i september 2002.

Facebook
TwitterReddit