Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Usch vilken smörja

Usch vilken smörja

Skrivet av Petter den 19 oktober 2007 kl 10:27

Jag är inte alls en lika fanatisk wrestling-fan som Mäki, inte alls (även om jag älskar Triple H). Jag är därmed knappast rätt man att recensera årets version av THQ:s spelmässigt regelbundna mega-fadäs Smackdown vs Raw, men jag tänkte ändå berätta om hur uselt jag tycker att det är. här i bloggen.

För igår tvingade Mäki mig att spela hela tolv matcher (chef, jag?) för att han under tiden skulle kunna plocka en bunt dugliga screenshots till novembernumret. Under dessa tolv matcher hann jag såklart få en skaplig bild av hur formidabelt uselt det här spelet är, tyvärr.

Fjolårets upplaga (liksom året innan dess) har jag också testat, och hatat. Visst, nog för att brottarna är snyggt återgivna, och att de här spelen är proppade med licenserat material, men det räcker inte då det spelmekaniska luktar mögel, lång väg.

Att försöka styra sina styltiga brottarbest med hjälp av båda de analoga styrspakarna, i den lilla larviga ring som de befinner sig i, är ett skämt. Det känns lite som att spela på lotto. Sen att matcherna helt saknar flyt och att spelets utseende likar en jämngrå tillställning långt från den bombastiska, färgsprakande show-hysteri som WWE erbjuder i verkligheten, gör knappast saken bättre.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Guitar Hero III känns sådär

Guitar Hero III känns sådär

Skrivet av Petter den 18 oktober 2007 kl 20:38

Tyvärr. Det gör ont i mig då jag skriver de orden, faktiskt, men så är det. Guitar Hero III: Legends of Rock känns rätt lamt efter tre timmars vilt gitarrsvingande. Förhoppningsvis blir det bättre längre fram, men just nu är jag inte imponerad.

Det märks så tydligt att Harmonix var mästare på sitt eget spel, och att skorna som Neversoft (Tony Hawk-spelen, Gun) försökt fylla varit kanske lite för stora. Rytmen i spelet stämmer till att börja med ibland ganska dåligt. Neversoft har tagit för lite hänsyn till grundtakterna i låtarna i sig, och kör ibland över hela taktpartier med vissa tonföljder på gitarren, som i slutändan resulterar i ganska förvirrande partier.

Guitar Hero III känns mer som ett koordinationsspel än ett musikspel där man själv bygger musiken, om jag säger så. Jag gillar heller inte det nya gränssnittet som känns rörigt och svårbegripligt jämfört med det gamla. Inte heller de nytillkomna "bossfighterna" känns särskilt bra då de doftar gimmick lång väg.

Detta inte minst då man kämpar för att ta sig till nästa del av låtlistan och blir uppehållen av Slash som på något magiskt sätt hela tiden förstör G-strängen på min gitarr. Frustrernde och rätt meningslöst, även om det såklart är ruskigt coolt att gitarrhjältar som Morello och Slash valt att delta i spelet.

Kanske blir Guitar Hero III bättre om några timmar, jag hoppas i alla fall det. För just nu känns det en bra bit sämre än det smått genialiska Guitar Hero II.

Till Guitar Hero III:s styrkor (just nu) hör kvaliteten på cover-låtarna, grafiken samt de hysteriskt korta laddningstiderna. Jag diggar också den nya gitarren samt alla bonuslåtar som finns att inhandla.

Vi får se om själva spelet tar sig, återkommer med fler intryck om några dagar...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Pro Street lovar gott

Skrivet av Petter den 18 oktober 2007 kl 14:20

Idag och även igår har jag suttit och spelat Need for Speed: Pro Street till Xbox 360. Och vid första anblick blev jag mycket förvånad över hur oerhört annorlunda spelet är i jämförelse med tidigare Need for Speed-spel.

EA, har precis som med Skate, valt att göra ett svårare spel, ett mer simulatorlikt spel mer högre inlärningströskel och betydligt mer oförlåtande spelmekanik. Ett initiativ som jag applåderar med båda mina gigantiska dasslockshänder.

Need for Speed: Pro Street är krävande, utmanande och ibland förvirrande innehållsrikt. Upplägget känns so far mest konstigt, men själva racingen är superbt skoj, och den grafiska biten är underbart bra.

Om en timme kommer vi att posta exklusiva bilder från dagens spelsession, på nyhetsplats. Missa inte det!

Pro Street lovar gott

Petter har våldsfört sig på vägarna i Pro Street med sin vråltrimmade Charger.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Jag tror att jag dör

Jag tror att jag dör

Skrivet av Petter den 17 oktober 2007 kl 19:28

Jag tror att jag dör, i alla fall svimmar, av lycka. Dagens stora utannonsering från Capcom var Street Fighter IV. Yes, ja, jippie, yahooooooo! Som jag längtat, som jag väntat. Jag ryser av bara tanken. Street Fighter IV. Fyfan. Vilken grej. Nu får jag ännu ett slagsmåls-spel som jag kan krossa Sunken i.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Märkliga Sverige

Skrivet av Petter den 17 oktober 2007 kl 12:35

Jag blir ofta förvånad över svensk musiksmak, svensk radiomusik och hur de svenska skivbolagen prioterar då de väljer vilka artister de ska satsa på. Det händer ofta. Förmodligen eftersom jag har märklig musiksmak.

Senaste i raden av märkligheten är The Fray, och hur FM-rockarna från Denver helt plötsligt slagit igenom i Sverige, superstort. Jag förstår ingenting. Genren som The Fray sorteras inom (gitarrrock, FM-rock) är min favoritgenre. Som du säkert vet. Och The Fray har funnits i min iPod i snart tre år, men hur Sverige kan tyckas älska The Fray, men sedan bara fnysa åt de riktiga giganterna i genren, förblir en gåta.

The Frays "How to Save a Life" släpptes i början av 2005 i USA. Jag köpte den då, främst eftersom allt snack om bandet på siten The Warehouse (där jag fått hundratals grymma musiktips genom åren). Låten "She is" och "Over My Head" snurrade rätt flitigt hemma hos mig då. Även om jag alltid tyckt att pianot i The Frays musik känns lite... för mycket.

Men ändå.

För två månader sedan slog The Fray igenom i Europa. Tydligen. Singeln "How to Save a Life" började kriga sönder alla R Kellys och Timberlakes sliskiga skräplåtar på MTV, och de svenska radiokanalerna hängde på, minst sagt. Idag har "How to Save a Life" och "Over My Head" spelats säkert 900 000 000 gånger av P3, Radio Rix och NRJ. Och jag förstår inte hur de prioriterar. Jag begriper inte hur det fungerar.

Missförstå mig rätt nu, jag är glad över att amerikansk FM-rock får den uppmärksamhet på denna sidan Atlanten som musikformen förtjänar. Men varför just The Fray?

Vad jag vet har det inte gjorts ett enda seriöst försök från skivbolaget Universals sida för att försöka få upp ögonen på den svenska marknaden för Lifehouse. Minst lika lättlyssnat som The Fray, och miljoner gånger bättre.

Samma gäller med John Mayer, Third Eye Blind, Dog's Eye View, Better Than Ezra, Pat McGee Band, Familiar 48, July For Kings, Fuel, The Wallflowers, Vertical Horizon, Silvercrush, Phantom Planet, Five For Fighting och inte minst Switchfoot.

Jag kräver härmed att Lifehouse och Switchfoot nu lanseras i Sverige med samma kraft som The Fray gjorts på slutet. För om The Fray slår så hårt som de nu gjort, skulle Lifehouse klättra på listorna likt en raket. Tro mig.

Märkliga Sverige

Kom igen nu Sverige, gillar ni The Fray måste ni kunna älska Lifehouse...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus