Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
"I am Optimus Praaaajm!"

"I am Optimus Praaaajm!"

Skrivet av Petter den 9 oktober 2007 kl 23:25

Jag kan inget om Transformers. Samlade aldrig på gubbarna, läste aldrig serietidningen, fastnade aldrig för mörkblå lastbilar som kunde förvandlas till fula robotar från mars.

Men jag har sett filmen nu, sist av alla. Och jag gillade den, jättemycket. Som svinpampigt superdyr pop-corn-rulle är den snudd på genial och datoreffekterna är såklart de absolut bästa i en långfilm, någonsin.

Och det enda jag tänker på efter att ha sett Transformers är att jag borde förbeställa en 2009-års Camaro, en sån gul som Bumble Bee förvandlar sig till. Det vore sweet.

Facebook
TwitterReddit
Jag avskyr verkligen Idol

Jag avskyr verkligen Idol

Skrivet av Petter den 8 oktober 2007 kl 11:24

Gud vad jag avskyr svenska Idol. Mer än något annat faktiskt. Mer än fotsvamp, att diska, eller ryggont. Idol 2007, på TV4 är det absolut värsta jag vet.

American Idol gillar jag, skarpt. Gillar programformen, produktionen, den ursköna juryn, Simon, Randy och Paula, Ryan Seacrest samt den goda humor som alltid levereras. Den svenska motsvarigheten däremot är så fruktansvärt tragiskt superusel att jag nästan sprängs bara genom att tänka på det... tyvärr.

Först och främst är de där tre fjantarna som sitter i juryn de tre absolut mest irriterande svenska människorna som någonsin gått i ett par skor. Två av dem (killarna utan hår) är så pass uppblåst superpretentiösa och tillgjort coola (med tillhörande bockskägg + tumring från 1991) att det ofta blir skrattretande.

Igår sjöng en hysteriskt begåvad kille någon låt med Foreigner, tror jag. Nån gammal rysligt trist tryckare. Men hans sånginsats var tekniskt fullländad, och han såg ut att ge precis allt han hade. Jurykillen med bockskägg och tumring gnällde fram på överdriven stockholmska att juryn nu i all fall "fått bukt med hans hemska utseende", typ, och nu behövde ta tag i hans "bristfälliga sånginsatser".

Jag tänkte: Va?

Vad säger människan?

Varför bryr de sig i hur han ser ut? Är han dum på riktigt den där pysen med tumring + bockskägg eller gör han sig bara till? Menar den svenska Idoljuryn på blodigaste allvar att alla svenska idoler måste se precis lika överstylade generiska ut som snygg-Erik, Agnes eller Darin? Måste alla se ut som samma identitetslösa MTV-produkt, för att kunna bli idol, i Sverige? Snacka om att ha missförstått hela programformen.

Talang, personlighet och originalitet. Detta är vad som Simon Cowell bestämde sig för att leta efter/belöna då han skrev ihop hela idén till Idol. Detta är vad den amerikanska juryn letar efter. Och även om USA och Sverige är två helt olika musikmarknader, är det ytterst beklagligt att den där fula juryn tycks sitta och såga folks utseende istället för att lyssna på hur de sjunger, eller hur väl de förmedlar vad de sjunger - till publiken.

Sen ska vi inte ens tala om den där Kirsti. Hon som sitter i mitten och fullständigt vräker ur sig dumheter - avsnitt efter avsnitt. Hela den där grejen med "Halleluja moments" och hennes konstant övertända uppsyn bidrar starkt till hela programmets totala uselhet.

Tillkommer gör såklart Peter Jidhes roll som missplacerad programledare, Gynning och Bergs urbota tråkiga humorinslag (under audition-sessionerna) eller Graafs krystade "eftersnack" i någon form av improviserad Big Brother-form strax utanför den riktiga studion.

Usch. Svenska Idol 2007 är sämre än någonsin, och då har det alltid varit ett olidligt uselt program som framkallar svår huvudvärk, bara på några sekunder. Tacka vet jag American Idol.

Facebook
TwitterReddit

Jimmy äter min värld

Skrivet av Petter den 6 oktober 2007 kl 18:17

Amazon är kungar. Igår fick jag min sedan länge förbeställda "Chase This Light"-skiva. Nya plattan med ett av världens bästa band; Jimmy Eat World.

Tack Amazon, ni rockar! Skivan släpps inte förrän om en vecka, döm om min förvåning då jag igår rev upp posten i vanlig ordning och där hittade en ljuvlig bit plast innehållande Jimmys 13 nya, sjukt efterlängtade, låtar.

"Chase This Light" är Jimmy Eat Worlds tredje studioplatta och jag har längtat som besatt efter den. Förra skivan "Futures" var på alla tänkbara sätt en värdig uppföljare till den hysteriskt bejublade debuten "Bleed American".

Singeln från "Chase This Light" (Big Casino) släpptes för allmän genomlyssning för en dryg månad sedan. Och där skvallrades det om en bombastisk, energisk och extremt melodisk skiva proppad med kvaliteter. Och om något, så är det just det bombastiska som enklast beskriver "Chase This Light".

Jimmys arrangemang är större än någonsin, deras rytmer tyngre och melodierna mer välproducerade. Utan att för den skull frångå deras fantastiska grundrecept lyckas Jimmy Eat World fortsätta att utvecklas. Och med "Chase This Light" bevisar de återigen hur överlägsna de är all konkurrens i den hysteria-populära collegerock-genren.

"Chase This Light" är en superb skiva. Den tredje superba skivan som bandet släppt. Och Jimmy äter upp hela min värld.

http://www.youtube.com/watch?v=czgA3_l9EP4

Jimmy äter min värld

Jim Adkins, Tom Linton och Rick Burch i Jimmy Eat World (Zach Lind saknas på bilden) åker minibuss...

Facebook
TwitterReddit
Min superhungriga mal

Min superhungriga mal

Skrivet av Petter den 5 oktober 2007 kl 12:48

Jag har en Red Tail Catfish. Som ni redan vet. Han heter "Ozzy" och är störtcool. Den ligger ute i hållningskaret på djuraffären tillsammans med mina andra fiskar. Och där kan vi snacka om grym aptit.

I förrgår åkte jag ut för att mata den. Och de andra. Red Tail:en har växt från 5 cm till 20 cm på bara en månad. Den börjar bli riktigt ståtlig nu. Och tjock. I onsdags åt den 16 räkor. 16 stycken! I ett svep. Superhungrig. Och glad.

I övrigt står askvarie-projektet rätt stilla nu, tyvärr. Mitt golv hemma är upprivet och håller på att luftar ur för att undvika mögel. Sen ska det isoleras och läggas nytt golv, väggarna ska målas om och akvariet ska startas. Jag förmodar att jag kommer att vara igång igen först om ytterligare en månad. Och då lär Red Tail:en vara säkert 35 cm lång.

Jag förmodar att han inom kort kommer att ha satt i sig min praktbotia, min gädda och min channa. Men det är smällar man får ta - inte sant? I fullvuxet tillstånd lär Red Tail:en "Ozzy" kunna svälja Benke. Ja... man kan ju alltid hoppas.

Facebook
TwitterReddit
Klar uppryckning

Klar uppryckning

Skrivet av Petter den 5 oktober 2007 kl 11:29

Jag var superförtjust i Foo Fighters förut, för tio år sedan, typ. Skivan "The Colour and the Shape" var liksom debuten "Foo Fighters" helt briljant, och jag gjorde knappt annat än diggade Grohls grymma melodier.

Sen tappade bandet, för varje skiva de sedan släppte. Tyvärr. "There Is Nothing Left to Lose" var helt okej, men något saknades. En viss intensitet, och variationen var obefintlig. "One by One" var direkt kass och "In Your Honor" kändes slätstruken.

Men nu har jag hittat tillbaka. Tillbaka till en bunt skäggiga karlar med otvättat hår. Foo Fighters nya skiva "Echoes, Silence, Patience & Grace" är riktigt bra, och jag har diggat som en galning i ett par dagar nu.

Mäki frågar ungefär fem gånger om dagen "vilka är det här, låter som hårdrock?" men jag har sedan länge slutat lyssna på hans invändningar mot bra musik. Skulle han och Sunken bestämma musiken här på redaktionen skulle Robert Wells och Kjell Lönnå snurra i stereon, konstant.

Echoes, Silence, Patience & Grace är en riktigt bra skiva, och det känns som om Foo Fighters inte varit såhär bra på sju-åtta år. Singeln "The Pretender" är fantastisk och "Let it Die" är en av de bästa låtarna gruppen någonsin gjort.

Jag gillar att det här finns en del ballader, Foo Fighters har blivit grymma på det. I mix med deras rifftunga , skitiga rocklåtar (innehållande furiöst trumspel) blir blandningen aldrig tråkig.

Facebook
TwitterReddit