Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Wii-hysterii

Wii-hysterii

Skrivet av Petter den 6 december 2006 kl 13:07

Här på redaktionen råder total Wii-hysteri. I två veckor nu har vi viftat och pillat, boxats, vevat och kastat med Wii-fjärren till den milda grad att vissa arbetsskador uppkommit. Jonas axlar värker, tydligen - och Bengt svettas cirka 16 liter varje gång han försöker spela Wii Sports.

De allmänna intrycket av Nintendos nya maskin är väldigt goda. De spel vi hittills testat är inte alla bra, men flera av dem har roat kungligt - inte minst sedan vi lämnade decembertidningen till tryckeriet och på riktigt kunde slappna av och ägna oss åt prestigefyllda bowlingtävlingar i Wii Sports.

Personligen så har jag lite problem med hur snålt med innehåll det faktiskt är i flera av releasespelen, och drabbas av kräkningar åt de (so called) innovativa idéerna som förstört de mer traditionella spelen till maskinen. Jag pratar främst om Call of Duty 3, Red Steel och GT Pro Series som alla är klart bristfälliga spel, ja... Call of Duty 3 är ett grymt spel men Wii-versionen är inte bra.

Hela grejen med att liksom krysta fram ett superkonstigt sätt att kontrollera bilen, eller karaktären (eller vapnet) på bara för att dra nytta av alla Wii-funktioner förefaller korkat efter någon timme med exempelvis GT Pro Series eller Red Steel. Detta då det faktiskt inte fungerar särskilt väl utan snarare som en mycket effektiv irritationsfaktor. Att drifta med min Supra i GT Pro Series med hjälp av den medföljande ratten (som man stoppar i sin Wii-fjärr i) är inte bara bökigt och olidligt svårt, det är även sjukt tråkigt. Detsamma gäller för hur man siktar och skjuter i Call of Duty 3 samt i Red Steel.

Och om Wii enbart ska gå ut på helwacko kontrollmetoder (även i supertraditionella spel) så kommer jag att tröttna, snabbt. Men det får tiden utvisa... Zelda fungerar perfekt och Rayman är ett strålande spel. Det räcker långt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Klådd i Tekken 5

Skrivet av Petter den 5 december 2006 kl 00:31

Jahopp... så vare med det. Igårkväll klåddes jag av en tjej i Buzz: The Music Quiz. Ikväll slogs jag sönder och samman av en Tekken-amatör och en stressad Yoshimitsu.... och lyckades (än en gång) tygla humöret.

Nu kan man börja undra vad det är som försigår, det är dags att misstänka ugglor i vassen (eller nåt) just precis nu. Vissa av er här på forumet bortförklarade gårdagens goda förlorarhumör som en chansartad engångsföreteelse. Andra menade på att julstämningen svept in över redaktionen och gjort mig mjuk... och vänlig.

Jag vette fan jag. En sak är dock säker; nåt galet är det.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Klådd på Buzz

Skrivet av Petter den 4 december 2006 kl 14:46

Igår spelade jag och en bunt vänner Buzz: The Music Quiz. Det gör vi ofta. Och jag vinner alltid. Alltiiiid. Dock inte igår.

Kompis V (som vanligtvis alltid kommer sist med cirka 150 poäng) bildade snabbt en pakt med sin flickvän T (som köpt och lyssnat på samtliga Mr.Music-skivor sedan 1981) och tillsammans krossade de mig så styggt att jag faktiskt slutade på sistaplats, med ynka 3950 poäng... mitt all time low.

Men faktiskt, hör och häpna, så tog jag förlusten med ro. Och för det är jag stolt idag - stolt som få. Visst... jag gnisslade lite tänder och började omedelbart fundera på hur jag enklast skulle kunna döda det flinande paret (och sedan gömma kropparna) men det gick över, förvånansvärt snabbt.

Kanske var det för att vi poppade i Guitar Hero II kort därefter (där jag regerar, fullständigt) eller så var det bara därför att jag vuxit och mognat - som förlorare. Jag förlorade nämligen i fyra matcher på rad i Tekken 5 här på redaktionen i förra veckan och tog det med en klackspark. Såväl Jonas som jag själv blev förvånade över det lugn jag utstrålade efter förlusterna. Även om alla vant sig vid det här laget... att jag slår sönder porslin efter att ha förlorat är liksom lika självklart som att vår brevbärare alltid gillar vädret, även om det regnar, haglar, snöar och blåser - samtidigt.

Nu ska jag packa upp en till Wii-enhet som anlänt till redaktionen. Sen får vi se om min kärringrygg håller för lite Wii Sports. Om inte: ryker porslinet...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Peanuts!

Peanuts!

Skrivet av Petter den 1 december 2006 kl 17:08

Jag älskar The Police, och har så gjort sedan jag hörde dem lira för första gången för snart tjugo år sedan. Mixen mellan snabbfotad garagerock och reggae är lika fantastisk idag som för 29 år sedan då gruppen slog igenom. Stings stundtals jazzdoftande sånginsatser blandat med rockhistoriens vassaste och mest ruffiga trumspel (Stewart Copeland rules da earth) och Andy Summers briljanta gitarr bildar en härlig helhet... och idag är det The Police-dag.

Mäki gillar det bättre än "Tool-fredag", även om han helst hade velat ha "Magnus Uggla-fredag".

Om du inte äger (framförallt) The Police första (och bästa) skiva Outlandos d'Amour (1978) är det viktigt att du slutar upp med allt du gör just nu, och springer för allt vad benen håller till närmaste skivbutik och inhandlar en av tidernas tre bästa skivor, alla kategorier.

Trevlig helg!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Kräkningar

Kräkningar

Skrivet av Petter den 1 december 2006 kl 13:04

Det finns dåliga spel (Jaws Unleashed, Dead or Alive Xtreme 2 till exempel) också finns det riktigt (riktigt) dåliga spel. Ett av de sämre jag testat de senaste två åren heter Superman Returns och släpptes igår. Där har EA lyckats med konststycket att ge ifrån sig ett ännu sämre filmlicenslir än det idag smått kultklassiska Catwoman.

Det mest fantastiska i Superman Returns (OBS! Ironi) är det faktum att spelet helt saknar struktur, och att uppdragsdesignen är så bedrövligt ogenomtänkt och idiotisk att man nästan baxnar. Tusentals helkorkade och sjukt tråkiga slagsmål mot diverse robotar (och en del mutanter) staplas på varanda och spelet har absolut ingenting gemensamt med filmen.

Det näst mest fantastista är att jag var den som tvingades genomlida fyra timmar tillsammans med spelet - trots att det är jag som ska föreställa chef på det här bygget...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus