Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Bruce Willis x2

Skrivet av Petter den 29 juni 2006 kl 13:19

De två sista kvällarna har jag spenderat i filmsoffan (ja, egentligen de 2000 senaste kvällarna) och då tillsammans med Bruce Willis. I förrgår såg jag Lucky Number Slevin och igår kikade vi på 16 Blocks. Den förstnämnda en tät, smart och rolig thrillerkomedi skriven av Jason Smilovic där Bruce spelar mot en helhärlig (för en gångs skull) och ytterst otursförföljd Josh Hartnett. Jag gillade inte slut-twisten sådär jättemycket då det bitvis kändes lite stressad och väl krystad, men i övrigt var filmen lika snygg som välspelad och manuset är rappt och roligt.

16 Blocks är filmen som i pre-production misstogs för Die Hard 4, och med all rätt. Willis spelar Jack Mosley, trött, alkoholiserad och snart pensionerad New York-snut som på sin sista dag på jobbet får i uppdrag att skjutsa ett vittne från häktet till domstolshuset. Den vanligtvis korta resan (16 kvarter) genom stadens täta trafik visar sig dock bli betydligt svårare än väntat då vittnet Eddie Bunker tidigare bevittnat ett mord utfört av korrumperade poliser. Mosleys gamla kollegor sitter med skägget i brevlådan då ett vittnesmål från Eddie skulle innebära att de alla hamnar bakom lås och bom. Willis sömndrucka alkis-porträtt (som ändå är bäst när det väl smäller och gärna vräker ur sig självsäkert halvhumoristiska hjälte-kommentarer) påminner en hel del om Die Hard-snuten John McClane och manuset hade enkelt fungerat som Die Hard 4.

16 Blocks börjar bra men tappar tempo och den täta atmosfären förstörs av en del allt för övertydliga och nästan jobbiga scener. Mos Def (som spelar Eddie Bunker) är dock superb och David Morse som Willis gamla korrumperade ex-partner är strålande i sin roll.

Ikväll ska jag och kompisarna V och L kika på Golden Globe-vinnande dramat Transamerica med Desperate Housewifes-skådisen Felicity Huffman i huvudrollen. Efter det lär det nog luta mot ett gäng race i Mashed: Fully Loaded samt lite slagsmål i Street Fighter Alpha 3.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Jag kan bara inte sluta

Jag kan bara inte sluta

Skrivet av Petter den 28 juni 2006 kl 13:57

Mina axlar och nacke värker av den ihärdiga inflammationen i bröstryggen som jag drog på mig för ett par veckor sedan. Ändå kan jag inte sluta spela GTR 2. Det går bara inte. Jag har bytt ut min Lister Storm mot en (da-daaa!) Nissan 350Z och fortsätter att slipa mina redan vassa varvtider på Spa-banan (Belgien).

Med ViewSonic nya gamingskärm, min nya testdator samt Logitechs Momo-ratt inkopplad och en optimal sittställning smeker jag curbsen i jakt på tiondelar. Visst, Nissan går inte lika snabbt som exempelvis de Porsche GT-2:or som finns med i spelet, eller Mazeratis helvilda MC12:a, men det jag tappar på rakorna försöker jag ta igen i kurvorna och det vore väl fan också om jag inte ska lyckas vinna en Race Weekend på Spa-banan innan dagen är slut. Min stora recension av GTR 2 kommer förmodligen att dyka upp i augustinumret av Gamereactor, så till vida inte Simbin försenar spelet ytterligare. Förvänta dig ett högt betyg, ett riktigt högt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Ikea

Skrivet av Petter den 27 juni 2006 kl 20:47

Ikea. Så svenskt som det kan bli. Eller? För vad jag kan se står det "Made in Taiwan" på allt jag äger därifrån - och allt jag inhandlat idag. För idag har det varit inköpens dag då planer för att renovera köket inte längre kan vänta. Det nybyggda varuhuset i Sundsvall är utmärkt utformat och en stor förbättring mot Ikano-huset som Ikea tidigare låg i. Sideboard, nya matsalsmöbler, skänk, hyllor, ramar, och en enorm matta fick det bli. Trots att mormor sagt att matta under köksmöblerna är "urdumt".

Med god bärhjälp (man slipper bära om man har diskbråck - en av få fördelar) och ständig påfyllnad av Kamprads billiga varmkorv kan en hektisk, varm dag på ett gigantisk möbelvaruhus vara roligare än man tror. Jag bävade för detta, men finner mig oroväckande lugn och nöjd nu trots att köksgolvet är fyllt till bredden av bruna pappkartonger.

Nu ska jag surfa reda på det snyggaste rostfria kylskåpet/frysen jag kan hitta, mäta lite och sedan beställa. Ismaskin inbyggd i frysdörren är ett måste i alla fall. Skriver mer imorrn...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Tramsiga uttalanden

Tramsiga uttalanden

Skrivet av Petter den 26 juni 2006 kl 15:30

Jag kan nästan ingenting om fotboll. Och tänker absolut inte göra som nio miljoner andra svenskar de senaste veckorna och försöka inbilla mig att jag gått och blivit expert bara för att det just nu spelas ett världsmästerskap. Med detta sagt behöver jag dock lufta mina åsikter kring hur en svidande förlust mot Tyskland tacklas av spelarna, och hur korkad den pressträning som svenska landslaget haft uppenbarligen är. För när vi blir fullständigt förödmjukade av ett tyskt landslag som krossar oss redan efter några få minuter, sedan missar en straff och därmed åker ut ur mästerskapet, är det tydligen ingen som gjort någonting fel. Ingen?

Jag finner det helt fantastiskt att varken någon av spelarna eller tränarna erkänner att de kunnat gjort bättre ifrån sig. Det är precis som om de alla lever i någon slags förnekelse för att de tror att pressen då kommer att vara mildare mot dem om de hävdar detta. Jag tror precis tvärtom. För när Henke Larsson säger "Jag har skjutit 1000 straffar, att missa en på grund av en felträff är inte konstigt" blir jag uppriktigt orolig. En fullt friskt idrottsman men lagom dos självdistans skulle självklart ha erkänt sitt pinsamma misstag i den situationen istället för att försöka få det till att han minsann gjorde sitt absolut yttersta och att en felträff av den magnituden var fullt godtagbart.

Jag förstår att pressen från de bitska svenska sportjournalisterna är jobbig, att det för dem känns smartare att skydda sig genom att le och hävda att alla gjorde sitt bästa. Men det smarta hade naturligtvis varit för Lagerbäck att inte inleda presskonferensen efter förlusten mot Tyskland med att säga "Jag har inte gjort något fel, vi spelade bra i alla matcher". Istället borde han ha föregått med gott exempel och erkänt att en hel del misstag gjordes, från alla håll inom det svenska landslaget.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

På tok för krångligt...

Skrivet av Petter den 26 juni 2006 kl 13:55

Jag börjar känna mig som Andy Rooney, du vet, han den där extremgamla surgubben på CBS 60 Minutes som hatar allt. Bortsett från att jag varken är extremgammal, har världens största ljusgrå ögonbryn eller lika långa naglar så finns det många likheter, tyvärr. Jag klagar och kritiserar, ofta. Lika ofta försöker jag glädjas över saker och vanligtvis finner jag en behaglig balans, i denna blogg dock... har jag inte funnit den balansen. Och inte blir det bättre av att dagens inlägg kommer att utgöras av klagomål, kritik och allmänt gnäll. Imorgon lovar jag att vara genomnöjd och allmänt berömmande dock. Lovar.

Dagens första ämne som gjort sig förtjänt av lite gammal hederlig bassning är hemdatorn som spelplattform. PC:n helt enkelt. Jag hatar den. Jag hatar våra testdatorer till den milda grad då jag flera gånger tänkt vräka dem ut genom fönstret här på redaktionen bara för att se dem slås i spillror när de träffar asfalten nedanför. För det är för mig ofta obegripligt hur komplicerat det tydligen måste vara att kontinuerligt avnjuta nya spel på sin PC.

För några veckor sedan, då de nya testdatorerna anlände till redaktionen, satte jag mig för att installera en bunt favoritspel som jag gärna ville se i perfekt form på dessa supersnabba monstermaskiner. Startade med Fear, som också installerade ett gammalt Direct X mot min vilja, som gjorde att jag var tvungen att hitta den senaste versionen på nätet igen vilket tog mig drygt en halvtimme. När jag sedan gick tillbaka till spelet klagade det över att jag inte uppgraderat Fear genom att ladda hem de senaste patcharna. Sure, said and done. 36 minuter senare var dessa hemma men när de skulle installeras sade Fear ifrån, och stängde ned sig själv. Varningsmeddelandet förstod jag verkligen ingenting av.

Nästa spel, Half-Life 2. Installationen gick supersmidigt, trots den ständigt bråkiga Steam-tjänsten. Min avsikt att kasta mig in ett par frenetiska multiplayermatcher såsnart installationen avslutades gick dock om intet då det visade sig att varje gång jag försökte hoppa på en dedikerad server som min gode vän Lars skapat, avslutade spelet sig själv. Jag var tvungen att ladda hem andra drivrutiner till det sprojlans nya grafikkortet som sitter i datorn för att fortsätta, och för att kunna spela Episode One. Det tog 26 minuter.

I torsdags bestämde jag mig för att testa Prey och smög hit på förmiddagen. Laddade hem demot (vilket tog cirka 22 minuter) från ett ställe (i Holland om jag inte minns fel) varpå datorn meddelade att den inte kunde packa upp zip-filen. Nähä... töm papperskorgen. Började om. Laddade hem samma demo på nytt från utgivaren Take 2 press-FTP. Det tog 11 minuter. Nu så. Klickade på symbolen som automatiskt startar ett installationsverktyg (duh!) som nu sade att spelet krockade med någonting i systemet (som är superfräscht) och inte kunde köras. Såå... jag frågade Martin Forsslund, redaktionens eget datororakel, om hjälp. Men Martin hade inte tid att hjälpa mig för tydligen hade han grova problem med att få Ghost Recon Advanced Warfighter att fungera till sin PC, och Jespers arbetsmaskin har börjat stänga ned sig själv.

Visst, jag är en Macintosh-människa och inget annat. Har använt Apples datorer oavbrutet sedan 1995 och är i viss mån PC-allergisk. Jag kan väldigt lite om Windows eller de mest vanliga problemen som uppstår och jag vet med mig att mitt tålamod tryter allt för snabbt gällande saker som dessa. Men... men, ska det verkligen vara en nödvändighet då? Att kunna dels datorns hårdvarukomponenter utan och innan tillsammans med alla detaljer kring ett bristfälligt operativsystem, för att spela några spel?

För mig är det ibland fullständigt obegripligt hur PC:n fortfarande kan överleva som spelplattform då spelupplevelser för mig handlar om att koppla av, sätta sig ned, trycka på play och bara njuta. Framför min test-PC handlar det minst lika mycket om ljusgrå varningsskyltar och ett stressat system. Några av mina absoluta favoritspel är PC-spel (Half-Life, Half-Life 2, Max Payne 2, Starcraft) och jag arbetar en hel del vid PC:n ändå (även om tidningen görs på Mac). Men trots detta är det med viss avsky som jag nu sneglar åt höger för att argt blänga på min nya, 20 000 kronor dyra, testmaskin. För även om den tekniska utvecklingen på PC-sidan ska applåderas och många av spelet till plattformen likaså, är det egentligen på tok för krångligt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus