Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Redan trött på Rock Band

Redan trött på Rock Band

Skrivet av Petter den 8 april 2008 kl 18:05

Nä-nu... nu får Harmonix, MTV och EA ta och ge sig. Nu är måttet rågat. Nu är det dags att slå dem alla över kinden med en enorm fisk. Flassschk! -Vakna!

Jag är dödstrött på Rock Band, efter att knappt ha spelat det. Har väntat i snart sex månader nu (det släpptes i USA i november) och får idag reda på att vi i Norden får vänta ytterligare ett par månader - samt betala 240 euro för spelet inklusive alla instrument. What?

Vad är det frågan om? Släpp spelet nu liksom, direkt. Den haltande tillverkningen av instrumenten är längre inget problem, och lokaliseringen borde vara genomförd för flera månader sedan. Och med tanke på att delay-problemet fortfarande existerar i den amerikanska Playstation 3-versionen verkar inte Harmonix arbeta med buggfix heller.

Så... släpp det då. Nu. Till ett mer humant pris, tack. Det här börjar bli larvigt.

Arg plastfarbror

Skrivet av Petter den 8 april 2008 kl 12:52

Jag o Sunken håller på att sammanställa lite plastgubbar för en plast-pryl-sida i nästa nummer. Ja, eller ett uppslag.

Sunken är arg för att jag bara gillar stora, arga karlakarlar med skägg. Och muskler. "Homoerotisk skrämsel" säger han. Och ser förgrymmad ut. Här är Guile, precis fotad av Sunkmeister. Arg.

Arg plastfarbror

Eeeeeemiiiiillll! Förgrommade onge!

Ett nytt frisyr-haveri!

Ett nytt frisyr-haveri!

Skrivet av Petter den 7 april 2008 kl 19:48

Cage is back, med en ny (ostdoftande rulle) och ett nytt fasligt frisyrhaveri. Jag är besatt av Nicholas Cage och hans usla frisyrer. Kan sitta i timmar och fundera på huruvida han väljer sin egen look eller om han har en elak stylist. Här kommer en bild i alla fall. Trevlig afton!

My Fighting Life

My Fighting Life

Skrivet av Petter den 7 april 2008 kl 11:23

Jag fyllde år för ett par veckor sedan, och fick en riktigt grym present av de andra på redaktionen. Självbiografin "My Fighting Life" av UFC-legenden Chuck "The Iceman" Lidell.

Jag har läst den nu, och tänkte tipsa om en rätt slarvigt skriven, bitvis sjukt ointressant bok av en person som framstår som självupptagen och dryg... men som är proppad av tokcool info om UFC som organisation och om MMA-världen rent allmänt.

Chuck Lidell blev av med sitt världsmästarbälte ifjol i matchen mot Pride-slaktaren Rampage Jackson. Innan dess hade han vunnit sju raka fighter och bland annat straffat snackpåsen Tito Ortiz enorma huvud två gånger. Kapitlen i "My Fighting Life" som handlar om Tito, är sprängfyllda med avsky.

Chuck skräder inte orden då han kallar Ortiz för en "chump", "idiot" eller "fucking asshole". Han tar det heller inte särskilt försiktigt då han beskriver hans matcher mot Ortiz som promenadsegrar eller målar upp en bild av Tito som en "looser som inte tål stryk".

Hårda bud, i Mellerud. Gillar du UFC och är genuint intresserad av vad som händer bakom kulisserna; köp den här boken. Läs den. Samla på dig mer vetskap om världens just nu snabbast växande sport.

Omtänksamma läsare

Skrivet av Petter den 6 april 2008 kl 13:17

Fick ett brev till brevlådan idag... men inte om spel. Utan om min rygg. Om min ryggskada. Och jag tänkte tillägna denna sega söndagsblogg till just detta; min usla ländrygg.

Som många av er redan vet är jag semi-handikappad sedan dryga fem år tillbaka. En bilkrasch, en extremt tuff basketsäsong och en allmänt oförsiktig och dumdristig inställning till vila, fick min rygg att ge upp. Det var fem år sen det.

Diskbråck strax ovanför den nedersta kotan i ländryggen, och mellan kota tre och fyra. Detta plus ett skadat ligament på vänster sida om ryggraden, gjorde mig till den stillasittande/liggande farbror jag är idag. Hindrad från allt vad fysisk aktivitet heter, och en bra bit bortom den sportgalning jag var innan.

Diskbråck brukar ofta resultera i bensmärtor. Det svider i benen och i stjärten, av att ischias-nerven hamnar i kläm då bråcken på diskarna minskar nervtrådens vanliga utrymme. När detta uppstår brukar själva bråcken oftast opereras bort ganska omgående.

I mitt fall har det dock inte riktigt gått så lätt. Jag har aldrig haft ont i benen. Någonsin. Eller... ja, jo, visst har jag smärtor i benen ibland, men inte alls i jämförelse med det breda bälte av ryggont som liksom gnagt sönder mig de senaste åren, som går över ländryggen och fram mot höftsidorna.

Ryggont = svårare skada än traditionella bensmärtor orsakade av nervkläm. I mitt fall har detta gjort att jag gått igenom en uteslutningsprocess, en slags kvalificerad gissningslek för att kunna se om något hjälper mot min skada, och även för att få veta mer om min smärtbild.

Jag har testat allt, känns det som. Alla behandlingsformer i världen, nästan. Ja, allt som traditionell medicin har att erbjuda i alla fall. Och nu står jag där, färdigtestad och redo för operation. Det var därför som jag ville svara på brevet här i bloggen.

Petters stora ryggoperation?
"Sommaren närmar sig med stora steg och så även den stora operationen för vår käre chefredaktör. Har du funderat på om det verkligen är värt risken att foga ihop kotorna Petter? Jag menar, förutom att saker kan gå snett (för det skall tydligen vara en enligt läkarböcker stor och komplicerad operation) så missar du ju massa saker under tiden. 8-10 månaders intensiv rehab och så får man inte anstränga sig krumryggad vid datorn och skriva texter.

Låter mest som du typ får ligga ner i runt ett år. Har du möjlighet att träna eller på något sätt rehabba bort skadan som du ådragit dig så du kan forsätta med jobbet?"
/Odane

Tackar som frågar Odane. Tack för ett bra brev, där du bevisar att du har någon slags erfarenhet av detta, eller läst på om ingreppet som sådant och följderna av det. En steloperation (fusionsterapi) som jag isåfall ska genomgå om sex veckor är en ihopsvetsning av ländryggskotorna, helt enkelt.

Jag blir stel, i ländryggen. Fyra kotor blir till en, och det tar tid att läka. Mycket tid. Felmarginalen är enligt svensk statistik stor, och risken för att skadan flyttar sig längre upp i ryggraden likaså.

Jag är idag osäker inför operationen. Förut var jag fast bestämd att lägga mig på operationsbordet men har under de senaste sex månaderna börjat ändra mig. Rehabiliteringen är, precis som Odane skriver, cirka tio månader... och chansen att jag blir helt bra är inte särskilt stor.

För några månader sedan inledde jag en ny träningsmetod där jag frångått den traditionella sjukgymnastik jag tidigare pysslat med, och nu enbart tränar magen och bålen, med små medel. Statiska övningar för att stärka framsidans mer koncentrerade muskelområden. Det funkar, lite... typ.

Jag har mått lite, lite bättre. Och jag sätter nu min tilltro till mer av denna träningen. Om jag kommer att ta operationen eller inte, om sex veckor, kommer ni läsare definitivt att bli varse om. Jag kommer isåfall minst att vara helt borta i fyra månader, kanske mer. Utan möjlighet till Gamereactor-jobb, alls.

Hur som helst, nu ska jag och tantryggen ut och söndagspromenera lite försiktigt.

Omtänksamma läsare

Min (kung)morfar Olle är 90 år gammal, han och jag är ungefär lika atletiska.