Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Två riktigt trista filmer

Två riktigt trista filmer

Skrivet av Petter den 18 juni 2007 kl 01:10

Har sett två filmer i helgen som jag hade väldigt höga förväntningar på, båda två. Och båda var dåliga. Den första var "Shooter", baserad på Stephen Hunters grymma bok med Mark Wahlberg i huvudrollen - regisserad av Training Day-kungen Antoine Fuqua (Training Day är en av mina absoluta favoritfilmer of all time).

Jag hade förväntat mig en film i kölvattnet efter Jason Bourne-rullarna (klara och tydliga grundmallar för hur bra, modern agentfilm ska se ut). Våldsam, hastig, spännande och trovärdig. Det fick jag dock ej. Istället fick jag en hoppig, ojämn, ganska tramsig historia som direkt förde tankarna till gamle John Rambo, inklusive ostdoftande dialog och korkat händelseförlopp. Och vad gjorde klåpar-Danny Glover där egentligen? Med nytillkommet läspljud, för stora löständer och konstant överspel?

Och om Bobby-Lee Swaggers (världens sämsta namn på en filmkaraktär, ever?) über-gevär (som han fick ta med sig hem efter att han slutat sitt jobb som sniper) nu var pluggat/ej fungerande, hade han kunnat ge upp direkt och gått till polisen och bett dem testa geväret. Inte klätt sig i vitt super-kammo och lägga sig på en bergstopp i nordpolen, fyra timmar efter att han var i amerikanska södern, skjuten, skadad, jagad och pank?

Jag kan go on-and-on. Det fanns så extremt mycket märkligt motiverade scener i Shooter så jag fick magknip halvvägs in i filmen. Tjejen som hjälpte honom, varför lade hon på då hon ringde 911 till att börja med? Och varför reste en amerikansk senator personligen till Nordpolen för att bevittna en sniper-shoot-out på toppen av ett fjäll?

Och hur kunde mannen som anklagades för att ha försökt mörda USA:s president få tag i nya mobiltelefoner hela tiden, handla på Sears enbart iförd en truckerkeps samt träningsskjuta meloner med sin nervöse lärling vid sidan av en landsväg bara sekunder efter att kört ilsnabb über-recon på den där rullstolsbundne serbens sommarstuga?

Och menade verkligen den där flintskallige killen från "styrelsen" att eftersom Markys vapen var pluggat, att han då friades från att ha dödat 29 stycken Swat-poliser ute på landet (plus en helikopter, eller om det var två helikoptrar) också? För att vapnet (som han fick ta med sig hem efter att ha slutat som sniper) inte längre fungerade?

Suuuuuck... Jag brukar inte dissekera film sådär, det är aldrig varken särskilt kul, eller särskilt givande. Men i Shooters fall går det liksom inte att blunda för alla dumheter. Stephen Hunters bok förtjänade ett betydligt bättre öde än detta.

Nä-du Antoine Fuqua, mig lurar du inte. Training Day var ett flaxrulle för din del, en one hit wonder. För med filmer som Tears of the Sun, King Arthur och nu Shooter har du bevisat att du inte besitter färdigheterna för att få slåss med Hollywoods riktigt grymma grabbar. Även om vi alla trodde det efter Training Day. Det var väl, i slutändan, Denzels ovärderliga input på varje liten del av den rullen som gjorde den mästerlig. Och att han sedan vann oscarn för sin roll som stygg-polisen Alonzo är den mest rättvisa statyetten på länge (stickspår, i know, men jag var bara tvungen).

Tears of the Sun, King Arthur och nu Shooter gav mig alla tre exakt samma känsla. Fuqua hoppar på tok för hårt från scen till scen, han lyckas inte skapa trovärdiga relationer mellan sina karaktärer, han byter miljö så ofta han kan snarare än att försöka skapa ett jämnt tempo och motivation, och hans krampaktigt överdrivna sug efter helbilder får många av hans nyckelscener att kännas för platta.

Trist film nummer två var (tyvärr) Edgar Wrights extremhypade "Hot Fuzz". Teamet bakom den genombriljanta Shaun of the Dead laddade om och resultatet blev en på förhand hårt uppsnackad polisparodi/actiondräpare med god humor och roliga referenser. Enligt filmbolaget och en mängd lättlurade filmblaskor, åtminstone...

Filmen jag såg var en jobbigt hoppklippt, slamsig och enformig historia om den sämsta formen av brittisk humor som existerar. Var tog allt som gjorde Shaun så briljant som den var, vägen? Småkillarna med tandställning som drack öl, de skinnklädda poliserna med mustascher, snattaren i rosa overall och svanen som hade rymt var ju faktiskt så tråkiga att jag nästan somnade. För att inte tala om gubben med sjöminan.

Nästa film jag ser fram emot är såklart Spider-Man 3 (som jag ännu inte sett, nej) samt zombiekomedin "Fido". Hoppas de motsvarar mina högt ställda förväntningar.

Min arowana har anlänt!

Min arowana har anlänt!

Skrivet av Petter den 17 juni 2007 kl 17:30

Äntligen här! Min silver-arowana anlände igår och ser ut att trivas som fisken i vattnet (hö-hö) i mitt akvarium. Han är cirka 18-20 cm lång, silvervit och tjusig som få. Under dagen har han mest surfat omkring strax under ytan och sett allmänt ståtlig ut, nu på eftermiddagen stoppade jag ned fem stycken vattenbaggar (som jag hittade på ytan till Storsjön under en snabbvisit hos min vän Bolin), som han snabbt åt upp innan påfågelcikliderna ens hann säga "middag!".

Arowanan har jag döpt till "Sötsur sås", ett passande namn på en snobbig asiatisk rovfisk med världens suraste ansiktsuttryck. Påffarna Ronny, Conny, Donny och Tommy försökte vid ett par tillfällen (tidigare idag) att mobba Sötsur, men efter att ha öppnat den bogvisir-liknande munnen (lagomt hotfullt) och kört snabbrace mot dem en sväng, har det varit lugna gatan.

I övrigt är allt som det ska under ytan. Kompis Lars har skött akvariet perfekt under min Turkiet-vistelse och alla invånarna ser ut att må prima. Vändmalen Ruda ser helt klart mest aktiv ut just nu, och simmar som en riktig vilde längs botten. De andra malarna ligger bakom växterna i det vänstra hörnet och är allmänt osynliga. Fotsvamp och Janne lär inte komma fram alls förrän senare ikväll då jag släcker lyset och dumpar ned en nypa smaskiga laxpellets.

Det har varit roligt att se hur nästan alla fiskarna nu börjat äta av varandras mat och därmed visat tecken på att de känner sig inflyttade, trygga och matglada. Janne har till exempel börjat attackera fengäddorna Glenn och Glenns morgonmatstund och sätta i sig smått kopiösa mängder mygglarver medan Vaillanti-malen Fotsvamp skapat ett behov efter frysta räkor.

Iiis niiice!

Katten är kry

Katten är kry

Skrivet av Petter den 16 juni 2007 kl 13:53

Känner mig halvkry idag, tom i magen, darrig på händerna, men inte illamående. Håller just nu på attt koppa i min silverarowana i akvariet, samt pillar med en ny back-up-disc som ska formateras och fraktas till redaktionen efter semestern. Köpte den innan jag åkte, en Maxtor (Mac) Raid-disc med Firewire 800. Den rymmer 1 TB. 1000 gigabyte. Det är mäktigt. I like. I like it.

Magsjuka 2000®

Skrivet av Petter den 16 juni 2007 kl 04:57

Damn you turkland! DAMN YOOOUUU! Vaknade för cirka 19 minuter sedan av samma illamående som fick mig att gå böjd som ett plågat vinterträd hela förmiddagen idag, och efter att ha tillbedjat den allsmäktiga porslinsguden ytterligare en kvart är jag nu sådär lagom kaxig. Klockan är snart 05.00 och jag kommer invänta nästa attack snarare än att återvända till sängen. Damn you turkhelvete.