Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Cornell är kungen

Cornell är kungen

Skrivet av Petter den 21 augusti 2007 kl 16:15

Jag älskar Chris Cornell. Ja, inte sådär smygerotiskt som det kanske låter (även om han är en kriminellt snygg gubbe med konstant briljant frisyr och utsökt klädstil) utan som musiker. Som sångare. Jag älskar Cornells musik. Har så alltid gjort.

Soundgarden är ett av mina absoluta favoritband of all times (läs tidigare bloggar) och hans soloprojekt är strålande, rakt igenom. Jag gillar också Audioslave, men blev ändå glad då Cornell utannonserade sin avgång. Cornell är bättre på egen hand. Och jag är dödstrött på Morellos märkliga gitarr-gnidande.

För några veckor sedan släppte Cornell en uppföljare till sin sju år gamla solo-debut. Den nya skivan heter "Carry On" och precis som med den tidigare "Euphoria Morning" är den helt vansinnigt bra. Supernajs.

Låter "Arms Around Your Love" är min favorit. Och det är därför dagens låt som jag råder dig att provsmaka.

Eländig handkontroll

Eländig handkontroll

Skrivet av Petter den 21 augusti 2007 kl 15:07

Idag har jag jobbat halvdag. Har fortfarande ruskigt ont i ryggen även om det känns att smärtan nu kommer att plana ut under resten av veckan. Förutom att jag suttit med planering (trist) har jag och Jonas även pysslat med en lite mini-artikel inför nästa nummer som vi kallar "världens mest eländiga handkontroller". Överst på denna lista tänker vi kora denna anskrämliga hög av usel plast. Gissa till vilken konsol handkontrollen hör till?

Jag stannar hemma

Jag stannar hemma

Skrivet av Petter den 20 augusti 2007 kl 12:06

Egentligen var det tänkt att jag skulle flyga mot Stockholm imorgon, för att sedan resa vidare till Leipzig för att gå på årets upplaga av spelmässan Games Convention tillsammans med Bengt och Lill-Petter. Men jag måste tyvärr stanna hemma, även i år. Tyvärr...

Varför? Min rygg håller inte. Jag låg halva dagen i lördags, hela dagen igår och har idag precis kommit tillbaka från smärtkliniken på Östersunds sjukhus där jag fått mig ett par smärtlindrande sprutor för att klara mig igenom veckan som kommer.

Min operation var egentligen tänkt att infalla någon gång denna månad. Så var det i alla fall tänkt. Efter de disc-blockader som jag gjorde i våras konstaterades det att den största delen av min smärta och min oförmåga att utföra enkel sjukgymnastik sitter i de två skadade discarna i min sköra ländrygg.

Men operationen skjöts upp 6-8 månader. Tyvärr. Detta eftersom jag också haft problem med mina höfter det senaste året, något som måste utredas tydligen innan de sätter kniven i mig. Jag tycks ha felbelastat mina höfter under hela de fyra senaste åren och kommer säkert att måste få det åtgärdat också... på något sätt.

Att ha konstant ont i ryggen och inte ens kunna lyfta så mycket som en tvättkorg är ett helvete. Visst, det finns alltid de som har det värre, och ibland har jag bra dagar (helt klart) men gud vad jag ser fram emot att bli opererad och förhoppnings kunna börja leva normalt igen.

Beträffande Games Convention i Leipzig hade jag sett fram emot denna på förhand stekheta spelmässa i snart en månad nu. Istället stannar jag hemma och knaprar smärtstillande medicin. Usch, ibland önskar jag att jag kunde precisionsspränga bort hela min ländrygg. Kapoffffh!

Jag var på Zoo igår

Jag var på Zoo igår

Skrivet av Petter den 19 augusti 2007 kl 02:09

Jag var på zoo igår. Djurparken. Frösö Zoo. Ett riktigt ovårdat ställe som fyllts till bredden av ryska cirkusdvärgar, rostiga soptipps-karuseller samt smutsiga stäpp-djur med dåliga tänder.

Jag, frugan och Mr. soffkompis tog gamm-Forden dit ut imorse, betalade massor med pengar för att lösa in oss, för att kolla på trötta getter och björnar som såg mer döda än levande ut. Frösö Zoo är inget trevligt ställe.

Djuren ser antingen onödigt smala ut (lejonen framförallt) eller alldeles för feta (lemurerna, getterna) och deras tropikhus är innehållslöst och ospännande. Visst, de har de där silkesaporna som för första gången i svensk zoo-historia födde ungar i vintras (zzzzzzz....zzzz), men förutom bjuder Frösö Zoo mest på gammal tristess, i mina ögon.

Men å andra sidan är jag knappast rätt person att döma huruvida vår Jämtländska djurpark håller låg internationell standard eller inte. Jag är ingen djurparks-fantast på något sätt, och gillar aldrig att kika på varken zebror, flamingos eller trötta tigrar. Nej, jag vill se fiskar istället. Stora hajar, arga blåsfiskar och gigantiska rockor. Men på Frösö Zoo har de inte ett enda akvarium, bara stäpp-hästar och yakar. Tillåt mig somna av bara tanken.

Så istället för att njuta av de tråkiga djuren spenderade jag dagen med att grundligt testa redaktionens nya kamera. Vi bytte tidigare i somras vår EOS 350D mot den betydligt större/snabbare/bättre Canon EOS 30D och idag fick den bekänna färg, minst sagt.

Jag fotade 969 bilder på de olika djuren, och är ohyggligt nöjd med nya kameran. Här kommer ett gäng med passande bildbeskrivning. Nu ska jag gå och lägga mig och min onda skitrygg. Godnatt.

Breaking and Entering

Breaking and Entering

Skrivet av Petter den 19 augusti 2007 kl 01:12

Jag såg en bra film ikväll, riktigt bra. Och utan att för den skull låta onödigt mycket som en svårflirtad, smygpretentiös finsmakare, så var det ett tag sedan. Jag hade egentligen inte förväntingar alls på Breaking and Entering.

Jag visste att Anthony Minghella (The Talented Mr. Ripley, Truly Madly Deeply, The English Patient) hade skrivit och regisserat samt att Jude Law spelade huvudrollen. Mer än så kände jag dock inte till. Och då är det ju som vanligt väldigt trevligt att bli positivt överraskad.

Breaking and Entering är ett drama, om kärlek, svek och lögner. Det är ett engelsk film, en kylig historia med rapp dialog, ärliga och verkliga karaktärer och intressanta personligheter. En del av den påminde mig om en annan brittiskt drama som jag fullkomligen avgudar, Closer, medan andra delar förde tankarna till Minghellas tidigare, mycket eleganta filmer.

Jude Law spelar landskapsarkitekten Will som glidit isär från sambon Liv och i ett virrvarr av lögner söker han kärlek på annat håll. Hans affär med en annan kvinna har ett samband med en rad inbrott som hans egna företag fått utstå, och medan Will söker en ärlighet som han sedan länge flytt, får vi också följa inbrottstjuvens liv, tjuvens mor och Wills autistiska styvdotter.

Breaking and Entering är en film om metaforer, om moral och om svåra svar på lätta frågor. Minghella tenderar att bli en liten (liten) aning pretentiös i några av filmens nyckelscener, men överlag balanserar han på en väldigt tjusig gräns där symboliken aldrig blir för tydlig, och där skådespelet aldrig för kraftfullt. Poängen; att vi sällan lyssnar till varandra och när vi gör det så bryr vi oss inte, känns ärlig. Framförallt.

London på film är också en osedvanligt vacker stad. I Closer såväl som i Breaking and Entering är det ett himmelskt snyggt ställe som förmedlar en lika stark känsla som skådespelarna gör. I verkligheten är det ett olidligt skräpställe med usel standard, skyhöga priser och dålig mat, men Minghella lyckas fånga ett London som på alla tänkbara sätt känns lockande, och samtidigt iskallt.

Artiketuren han visar är maskulin, bildvinklarna snäva och symmetrin snudd på perfekt. Jude Law är också, precis som Robin Wright Penn (som spelar flickvännen) strålande i sin rolltolkning. Law är kanske inte fullt så briljant i Breaking and Entering som han var i Closer, men han framstår ändå som en av våra absolut främsta, nutida skådespelare, och går enligt mig från klarhet till klarhet.