Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Supertjock hund

Supertjock hund

Skrivet av Petter den 29 december 2006 kl 11:36

Min kompis Allergi-Lasse (före detta Döds-Lasse, är nu allergisk mot bland annat mjölk, fett, bröd, vatten, socker och döden) hälsade på häromdagen med två av hans hundkompisar. En var en supersöt liten blandrasvalp som mest snurrade omking och försökte hitta något att tugga på, medan den andra var en av de fetaste hundarna jag sett.

Den vita hunden på bilden är en Jack Russel Terrier men ser mer ut som en pälsklädd julskinka i storlek: Ultralarge med små kvistar som ben.

Tarantino = överskattad

Tarantino = överskattad

Skrivet av Petter den 28 december 2006 kl 02:06

När jag nu skriver att jag anser Quentin Tarantino vara en av tidernas mest överskattade filmskapare tänker du säkert: "Petter förtjänar att bli uppäten av hajar, omgående" men innan du säger något, häng med på mina argument och försök se förbi din favoritscen i Pulp Fiction.

Vad har Quentin Tarantino gjort som kan klassas som briljant arbete? Jo: Manusförfattandet av Natural Born Killers (såklart), regiarbetet (och delvis även manusförfannatdet) för Pulp Fiction (såklart) och manusarbetet med Tony Scotts urcoola True Romance. Sen är det stopp. Totalstopp. Sorry...

Varför? Varför nämner jag exempelvis inte Reservoir Dogs, varför nämner jag inte den filmen som Tarantino både skrev och regisserade - och som idag anses som en av moderns tid coolaste och mest stilbildande filmer? Svaret är: För att Tarantino stal de viktigaste scenerna i den filmen rakt av från Hong Kong-rullen Long Hu Feng Yun (1987). Sure, han stal inte allt, inte precis allt, och förtjänar såklart credit för såväl manuset som regiarbetet - ändå. Men han är inte gud bara därför.

Efter Pulp Fiction gjorde Tarantino Jackie Brown, en av nittiotalets värsta skräpfilmer enligt mig och en uppvisning i bajsnödig dialog och hopplöst tråkigt (och alldeles för krystat) händelseförlopp. Four Rooms = småputtrigt och halvbra men knappast särskilt minnesvärt, nej. Den bästa av de fyra historierna är den sista som baserats helt på kultiga kortfilmen Man from the south.

Sen kom Kill Bill, ett saligt, ojämnt och sömnigt hopkok av fler av Tarantinos största inspirationskällor. Vissa plagierade rakt av, igen. Kill Bill 2 var betydligt bättre än den första delen men det värdelösa slutet drog ned även den, tyvärr.

Och i marknadsföringn av Kill Bill (som Harvey Weinstein själv ogillade och klippte upp i två delar trots tidigare protester från Quentin) matades vi med mantrat "Quentin Tarantinos fourth movie"... So what? Precis som om han skulle vara Hollywoods heliga frälsare med filmer som Four Rooms och Jacke Brown? I don't think so. I Kill Bill lyckades Tarantino med musiken, resten var ogenerade stölder från Francois Truffauts, Fritz Lang, John Woo och Sergio Leone. Då är man inte gud. Inte i min värld i alla fall.

Nu kanske du säger att han aldrig ansetts vara gud heller. Och precis nu kanske du säger: "Petter förtjänar att bli uppäten av hajar, omgående". Men häng med en liten stund till innan du slänger fram hajmaten.

För under senare tid, är Tarantino någon slags allsmäktig filmgud som står över allt och alla andra. Han själv anser detta och så gör de stora filmbolagen. Och här tar all logik slut (faktiskt) och någon slags skev idoldyrkan på otäckt hög nivå tar vid.

Exempel 1: Jag köpte filmen House of Flying Daggers på DVD i Montreal då jag besökte Ubisofts Splinter Cell-team för lite över ett år sedan. På omslaget står det: "Approved and presented by Quention Tarantino". Jag säger: Va? En ultrakinesisk kampsportsrulle regisserad av Hero-regissören Yimou Zhang, nu såld med Tarantinos ansikte på DVD-omslaget? Utan att han haft något som helst samröre med Zhang, någonsin - och allra helst inte arbetat med House of Flying Daggers?. I USA sålde säkert House of Flying Daggers massor bara på grund av att Tarantinos fula tryna prydde omslaget. Och jag förstår verkligen ingenting.

Exempel 2: Jag köpte just en amerikansk nyutgåva av Renny Harlins Long Kiss Goodnight. En cool actionrökare som aldrig blir tråkig. På omslaget står det: "Approved by Quentin Tarantino". Vaaa? Så bara för att mannen bakom Jackie Brown gillar Renny Harlins film så pressar filmbolaget upp nya exemplar med Quentins "approval" på omslaget? Jag fattar verkligen ingenting.

Exempel 3: Jag fick DVD-rullen Running Scared i julklapp av min lillebror. En överraskande cool och tät thriller som jag helt klart saknat i min filmsamling. Wayne Kramer som skrivit och regisserat Running Scared står även bakom underskattade The Cooler och manuset till trams-thrillern Mindhunters. Tarantino har ingenting what so ever att göra med Running Scared, men på omslaget finns en 8x8 cm stor blaffa (utformat som en stämpel) där det står (och hör här nu) "approved by action master Quentin Tarantino".

Action master? Tarantinos styrka är kvicktänkt och intressant dialog, utsökt känsla för filmmusik och förmågan att skapa coola karaktärer. Hans förmåga att regissera actionscener däremot är ytterst begränsad. Ändå är han nu en actionmästare med en alldeles egen jättestämpel som filmbolagen använder som säljargument? Jag fattar ingenting, återigen.

Låt mig dra en paralell. Ridley Scott har regisserat filmer som: Alien, Blade Runner, Thelma & Louise, Black Rain, Gladiator, Black Hawk Down och Matschstick Men. Trots detta har jag aldrig i mitt liv sett ett åtta centimeter stort klistermärke pryda en film han inte arbetat med med hans "godkännande".

Eller varför inte Oliver Stone. Karln står bakom mästerverk såsom: Plutonen, The Doors, Salvador, JFK, Natural Born Killers (regi), Wall Street och U-Turn. Har han någonsin hypats som Tarantino? Absolut inte. Stone är en av vår tids största filmskapare men i direkt jämförelse med Quentin Tarantino, enligt såväl biopublik som filmbolag) verkar han som en prao-elev. Och ett åtta centimeter stort klistermärke med hans "godkännande" har aldrig existerat.

Och det är här all tänkbar logik redan slagit hundratals kullerbyttor och där argumentet om att Tarantino skulle vara överskattad börjar kännas vettigt. Inte sant? För hur maniskt cool Pulp Fiction än är, är Quentin idag plågsamt överreklamerad. Sure, hans känsla för coola popkulturella referenser, filmmusik och dialog tänker jag inte ta ifrån honom - men det är också det enda han får... av mig.

Ingmar...

Ingmar...

Skrivet av Petter den 27 december 2006 kl 12:17

Om man gillar film, är intresserad av film - måste man älska Ingmar Bergman. Så är det väl? För mig kom dock kärleken sent, och jag hymlade aldrig tidigare med att jag sällan förstod det briljanta i hans mest älskade filmer. För ungefär tio år sedan såg jag om hans bästa film; Jungfrukällan, och har sedan dess samlat på mig en hel del av hans verk, och kommit att älska dem alla.

Ja, alla var att ta i. Det sjunde inseglet begriper jag fortfarande inte ett skvatt av och gillar den därmed inte märkbart. Men guldklimpar som Såsom i en spegel, Hets, Smultronstället, Skammen, Vargtimmen och (givetvis) Fanny & Alexander är däremot några av de bästa filmer jag vet.

Idag lever Ingmar som en vresig eremit på Fårö, omruskad och sedan länge urless på såväl kändisskapets baksidor som svenska skatteproblem av storlek: XXXXL. Bergman pensionerade sig från filmskapandet redan 1982 och har sedan dess aldrig återvänt. Men det stoppar givetvis inte oss filmälskare från att med jämna mellanrum plocka fram hans bästa rullar och njuta av svensk filmkonst i absolut världsklass.

Igår sände SVT 2 den oklippta versionen av Fanny & Alexander. Fem timmar ren filmhypnos, i mina ögon. Bergmans kanske starkaste karaktärsgalleri i en av hans absolut mest odödliga klassiker. Jan Malmsjö spelar så svetten lackar och glänser ifrån såväl alla andra i filmen som alla andra svenska skådespelarinsatser, någonsin. Den lömske, ondskefulle biskopen med sitt lugna och metodiska sätt skrämmer mig lika mycket idag som det gjorde för 20 år sedan. Och Fanny & Alexander slutar, rent filmtekniskt, aldrig att imponera.

För drygt ett år sedan fick jag äntligen tag i den enda utgivna spelcialversionen av Fanny & Alexander, nämligen Criterion Collections jättebox innehållande inte mindre än fem skivor. Den var dyr... ruskigt dyr, men också det finaste jag har i min filmhylla idag. På en av bilderna som medföljer den maffiga boxen står Ingmar lutad mot en vägg iklädd basker och mörkgrå, stickad cardigan. Han ser ut att lida nåt alldeles jävulskt. Ångesten fanns enligt källor ständigt närvarande under inspelningen. Något som skiner igenom inte minst i de mer täta scenerna där exempelvis Emilie informerar Biskop Edvard Vergerus om att hon spetsat hans aftonkaffé med sömnmedel för att under den stundande natten kunna rymma från hans "borg". Biskopen sluddrar, förtvivlat, om hat, kärlek, hämnd och om hans enkla och kärva sätt. "Jag har bara en mask och den sitter fastbränd i mitt kött". Det känns verkligt, och plågat... aldrig överdrivet. Även scenerna då Alexander straffas och tvingas sova på vinden känns ångestladdade men aldrig jobbiga. De spöken som Alexander ser förmedlar en känsla av hopplöshet som bara skymtas i filmen... men som ändå spelar så stor roll.

När giganter som Spielberg, Coppola, Scorsese eller Oliver Stone pratar förebilder, inspirationskälllor och odödliga filmgudar är det alltid först och främst Ingmar Bergman som nämns. Han är tillsammans med Ikea och Volvo vår största exportvara och i mångt och mycket det som placerat Sverige på världskartan, åtminstone kulturellt. Och i direkt jämförelse med dagens svenska filmklimat, där filmer som Kopps trängs med den 41:a Beck-filmen och ännu ett förutsägbart drama med Micke Nyqvist i huvudrollen, är det alltid skönt att titta tillbaka på Bergmans bästa och bli varse om vad vi en gång stod för. Vad vi som filmland en gång presterade - tack vare en vresig gubbstrutt.

Evig livslängd

Evig livslängd

Skrivet av Petter den 27 december 2006 kl 01:38

Att ett partyspel, eller ett musikspel, kan (om det är bra nog) bjuda på näst intill evig hållbarhet/livslängd är inget konstigt. Men att ett racingspel kan göra detsamma känns lite mer ovanligt, inte sant? Men så är det i alla fall, för mig. Codemasters Micro Machines II: Turbo Tournament (Mega Drive) har jag och mina goda vänner spelat regelbundet sedan det släpptes för över tio år sedan.

Det finns få saker som är roliga på fyra spelare än att bufflas och knuffas på biljardbordet, eller i sandlådan, med Codemasters snabba miniatyrbilar. Vid det här laget ligger det också sådan prestige i våra sessioner med Micro Machines II: Turbo Tournament att alla kämpar som vildar för att säkra en vinst. Polaren J vinner oftast - han är en fena på "småbilarna" medan jag nästan alltid får nöja mig med en andraplats. Det sista året har vi i och för sig spelat mer Mashed: Fully Loaded än vad vi gjort Micro Machines II: Turbo Tournament och detta då enbart för att vi slipper släpa fram Mega Driven varje gång utan kan istälet lugnt och stilla bara släppa ned Mashed-skivan i min Xbox.

Ett annat spel som jag tjatat osedvanligt mycket om det senaste året som för mig också har en fantastisk livslängd är Tekken 5. Igårkväll samlades fem kompisar hemma hos mig (igen) för att (återigen) spela 200 benhårda matcher i Namcos femma, och vi tycks aldrig tröttna. En snabb huvudräkning säger mig att vi vid det här laget borde ha spelat närmare 10 000 matcher i Tekken 5 sedan vi fick recensionsversionen hit till redaktionen. Och medan de andra fortsätter att utveckla sina slagsmålsstrategier har jag liksom fastnat i ett jobbigt mönster med Kazuya där jag gör samma tre saker - om och om igen. Oftast funkar det dock... men på slutet har kompis JB smiskat på ganska duktigt med King.

Har dock laddat hem ett par riktigt gosiga juggles-videos från någon gruvligt begåvad sate som jag ska studera hårt nu under de kommande dagarna och sedan bygga en ny strategi för att återta Tekken 5-tronen på våra obligatoriska spelkvällar.

Tekken 5 lär kännast ruskigt gammalt då Tekken 6 släpps till Playtation 3 nästa år. Så "evig livslängd" är att ta i... men ändå.

Inte en snöflinga

Skrivet av Petter den 26 december 2006 kl 11:19

I år har jag upplevt den första julen i hela mitt liv där det inte funnits snö utanför fönstret. Ja, alltså, då jag bodde i Stockholm fanns det heller ingen snö (julen 1999) men då åkte jag ju o andra sidan hem två dagar innan julafton, och hemma fanns det (som alltid) minst en meter med snö.

Östersund är grått i år, helt utan snö. Grått, blött och kallt. Snön har en förmåga att isolera kylan på ett sätt som man såklart vänjer sig vid då man bor på ett ställe som har vinter nio månader per år. Snön gör också så att de mörka kvällarna blir lite ljusare. Därför är det alltså både mörkare än vanligt, och inte riktigt kallare än vanligt (om man kollar termometern) men sådär otäckt kallt - ändå.

Igår var det exempelvis bara någon enstaka minusgrad men det blåste från Storsjön så pass att jag frös hela vägen in till skelettet. Och visst, julafton utan snö kändes superkonstigt.

Och jag hörde någon på TV:n påstå att det egentligen inte finns någon växthuseffekt.