Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Find Me Sleepy

Find Me Sleepy

Skrivet av Petter den 11 juli 2006 kl 13:01

Sidney Lumet är kungen. Serpico, Running on Empty, 12 Angry Men, The Anderson Tapes, Dog Day Afternoon, Murder on the Orient Express - gubben har hängt med sedan 50-talet och radat upp en hel drös klassiska storfilmer på sin CV. Hans senaste alster heter Find Me Guilty och handlar om världens längsta rättegång mot en av New Jerseys största maffiafamiljer i början av sjuttiotalet. Som den skojfriske gangstern Giacomo "Jackie Dee" Dinorscio (som sparkar sin advokat och försvarar sig själv mot anklagelser som mord, korruption och narkotikaförsäljning) ser vi Vin Diesel som tagit ett stort steg från hans sedvanligt idiotkorkade roller som ilsket muskelberg. Men förutom Diesels varierade och imponerande prestation (faktiskt), och det faktum att detta hände på riktigt, är Find Me Guilty en hopplös soppa av usla skämt, värdelöst tempo, bleka, outvecklade karaktärer och trög regi.

Jag somnade till två gånger, och spenderade de sista 30 minuterna med att trakassera vännerna i soffan.

Sidney Lumet _var_ kungen...

Kakmonstret

Kakmonstret

Skrivet av Petter den 10 juli 2006 kl 12:07

Vi fick ett brev hit till redaktionen idag från avsändaren Bacon-Boy_91 innehållande en nyckelring föreställande kakmonstret. I brevet stod det ingenting och kuvertet saknade en komplett adress (ibland briljerar faktiskt svenska posten... ibland). Tack Bacon-Boy_91, den hänger på skrivbordslampan bredvid min datorskärm nu.

:-)

Forty Six and 2

Forty Six and 2

Skrivet av Petter den 9 juli 2006 kl 11:36

Det började dåligt. Maynard hade bevisligen inte värmt upp rösten, basen överröstade gitarren vars reverb trasade sönder hela första versen och oron kom krypande. "Stinkfist" lät helt enkelt inte bra. Sen ordnade det upp sig, big time. Maynard skämtade med oss i publiken om att svarta t-shirts är ute, att pastellfärgade linnen var inne (vilket var roligt eftersom 99% av publiken bar svarta t-shirts). Efter det tog han ton och sjöng de första fraserna från låten "The Pot" (10 000 Days) och jag rös i hela kroppen.

Jag pratar naturligtvis om Tools spelning på festivalen Metal Town i Göteborg i fredags. Jag var där, någonstans i mitten av publikhavet, svettig och fullständigt överlycklig. Tool hade problem med ljudet, basen och kaggarna var för starka och Danny Careys virvel strulade en hel del. Maynard fick ibland sjunga så jag trodde att han skulle explodera. Men det var en superb spelning, ändå. När de brakade igång låten "Forty Six and 2" från skivan Aenima, var euforin total. Jag skakade i hela kroppen, skrek och skrattade samtidigt och kände hur jag nästan svävade ovan marken. Det märktes tydligt att de nya låtarna från nya skivan inte satt lika bra som de äldre materialet. Det märktes ochså tydligt att Maynard var på bra humör då hans mellansnack var förvånandsvärt roligt (men sparsamt). Hans sedvanliga svarta scenklädsel hade bytts ut mot jeans och en överdimensionerad cowboy-hatt som han flera gånger tog av sig och vevade med - i bästa rodeo-anda.

Två låtar efter "Forty Six and 2" drog Justin de två första tonerna på introt till "Sober" (Undertow) och hela publikhavet skrek samtidigt. Tio takter senare var gruppens kanske absolut bästa och mest klassiska låt igång och jag hade gåshud över hela kroppen. "Sober" var den låt tillsammans med "Forty Six and 2" och "Schism" som lät allra bäst, "Stinkfist" och "Vicarious" var de som lät sämst. I slutändan var Tools spelning på Metal Town dock en briljant sådan som trots stundtals bristfälligt ljud visade upp världens just nu bästa grupp - från sin allra bästa sida.

Jag ser fortfarande scenen framför mig då jag blundar. En upplevelse jag väntat i elva år på. En upplevelse värd all väntan...

Imorgon = Tool!

Skrivet av Petter den 6 juli 2006 kl 11:19

Imorgon smäller det, närmaste bestämt 22.30. Justin Chancellor, Danny Carey
Adam Jones och Maynard James Keenan kliver på scenen på Bananpiren i Göteborg för att bjuda på 90 minuter musikalisk briljans. Jag är överdrivet laddad. Nästan nervös. Har velat se Tool spela live i över tio år och får nu äntligen se detta hända. Förmodar att jag kommer att sättas i trans redan efter första tonerna och sedan bara liksom le motbjudande genom hela konserten. För så var det då jag flög till London för åtta år sedan för att se Dave Matthews Band spela (en av deras tre futtiga europa-spelningar från skivan Before Theese Crowded Streets). Jag hade sett fram emot att se Dave och grabbarna lira live till den milda grad att jag nästan skakade då de äntrade scenen. När konserten var över var jag helt varm i hela kroppen, salig. Tre månader senare kom jag dock inte ihåg nästan någonting, trots att jag absolut inte fyllt kroppen med någon form av alkoholhaltig dryck. Nej nej, jag satte mig själv i trans tror jag, stimmade så hårt att min hjärna liksom bara inte lyckades memorera spelningen speciellt bra. Surt såhär i efterhand för även om jag minns några låtar, och hur lycklig jag var, så hade jag mer än gärna kommit ihåg varje sekund.

När Maynard och Carey kommer ut på scenen imorgonkväll kommer jag att uppleva samma känsla, det är jag säker på. Jag kommer att skaka i hela kroppen. När de sedan (förhoppningsdvis) inleder konserten med antingen Vicarious eller The Grudge kommer jag förmodligen att implodera och förvandlas till en liten blöt hög.

Metal Town startar om 27 timmar... vi ses där!

A Spike Lee Joint

Skrivet av Petter den 5 juli 2006 kl 23:22

A Spike Lee Joint. En mening som för mig är magisk. Om filmens anslag börjar med den texten, är jag som klistrad framför duken. Spike Lee är och har alltid varit min husgud.

Jag har en rätt skaplig filmsamling vid det här laget. Började för 15 år sedan, har köpt om alla gamla VHS-original på DVD (alla utom Steven Seagal och Jean Claude Van Damme-rullarna that is) och börjar närma mig 300-gränsen. Samla film är skoj, ibland nästa lika roligt som att se dem.

O eftersom vi på Gamereactor har turen att bli matade med massor av högkvalitabel rullar från de svenska filmbolagen blir det såklart oftast nästan för mycket filmtittande. En per kväll eller fem i veckan är standard. Jag ser allt (är dålig på fransk film dock) och kan ofta, trots min gnälliga sida, bli entusiatisk över skräpfilmer som Into the Blue (läs tidigare blogg).

Ungefär en gång vart annat år är det högtidsstund hemma i mitt filmrum. Och igår ägde en sådan rum. En ny Spike Lee-film avnjöts i gode vänners lag, och kvaliteten går som vanligt inte att ta miste på. Vi såg Inside Man, en annorlunda typ av film för att vara Spike, men som ändå innehåller hans mest extrema egenheter och yttersta kännetecknen.

Inside Man är en intelligent, originell och ursnyggt fotad thriller med fantastiskt skådespel (främst från Denzel, såklart) och skarp dialog. Efter mästerverk som Do the Right Thing, He Got Game, Clockers och 25th Hour (nej, jag är inte speciellt förtjust i Malcolm X) är Inside Man ännu en storslagen film från en av vår tids absolut främsta.

Spike... du regerar!