Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Ofrivilligt illamående

Ofrivilligt illamående

Skrivet av Petter den 12 juni 2006 kl 23:30

Jag såg The Hills Have Eyes ikväll. Nu mår jag illa.

Alla med något slags filmintresse har sett Wes Cravens originalversion från 1977. Handlingen om de genetiskt defekta gruvgubbarna som slaktar förbipasserande turister har nu moderniserats av regissören Alexandre Aja och tagit såväl biopubliken som kritikerna med storm (åtminstone i USA). Jag är en av dem som verkligen gillar den här typen av film. Jag är också en av dem som verkligen gillar alla de remakes på gamla klassiker i genren som gjorts de senaste två-tre åren. Nyinspelningen av Tobe Hooper Motorsågsmassakern från 2003 tyckte till exempel jag var en klar förbättring i jämförelse med originalet, samma gällde remaken på House of Wax (dock inte The Fog).

Det går såklart utmärkt att överanalysera det faktum att genren som exploderade i mitten av 70-talet nu återföds. Vid den tiden hade USA sedan ett tag tillbaka dragit ut i ett krig där de egentligen inte hade någonting att göra. Inrikespolitiken var snedvridet hetsk, folket tappade all tro på den dåvarande administrationen, oljepriserna sköt i höjden och revolten kom i många olika former, däribland slasher-fim. Kan anses väl pretentiöst att försöka analysera filmer vars enda funktion är att bjuda på stereotypiskt förutsägbart övervåld där storväxta missfoster jagar uppskrämda blondiner. Men USA sitter idag i exakt samma båt nu som då, när genren exploderade för första gången. Irak-kriget, konflikterna med Iran, de stigande oljepriserna, en sviktande minoritet för Bush-administrationen i de senaste mätningarna... och samma fimgenre (som mer eller mindre slumrat i 30 år) exploderar igen.

Budskapet är alltid kraftigt förenklat och ständigt detsamma. Den lilla människan står upp och tar stryk, trots övermäktiga fiender (oftast i form av superstarka mammagrisar med överdimensionerade verktyg/vapen). Den lilla människan segrar, trots kraftigt underläge.

Och, som sagt, jag älskar filmtypen... som när den görs bra bjuder på en adrenalinladdad intensitet som får mina ben att skaka. Nyinspelningen av The Hills Have Eyes är läbbigt välgjord, jämn, oerhört brutal och sanslöst spännande.

GTR 2 är fantastiskt!

GTR 2 är fantastiskt!

Skrivet av Petter den 12 juni 2006 kl 23:00

Vi mottog förhandsversionen av svenska Simbins GTR 2 för precis tio dagar sedan och jag avslutade precis mitt tionde mästerskap i spelet, på tiondeplats. GTR 2 innehåller små förbättringar i bilfysik, grafik, ljud och laddningstider och stora förbättringar vad gäller bilutbud, banor, olika spellägen och kollisioner. Simbin har putsat på de delarna som redan var superba i det första spelet samt tillfört 24-timmars-race, en körskola och boostat onlineläget ytterligare. Av förhandsversionen att döma (och mina hittills 25 spelade timmar) är de motortokiga svenskarna på god väg att överträffa sitt första spel, som fortfarande är fullständigt ohotat i simulatorgenren.

Mazerati MC12:an vrålar förbannat härligt, nästan på gränsen till hypnotiskt pch Spa-banan i Belgien sitter som en smäck. Jag ska alldeles strax ut igen och försöka knäcka den där Lister Stormen som täpper till alla omkörningsluckor på hela det 16:e varvet... räkna med en maffig recension av GTR 2 i vårt augustinummer (spelet släpps i slutet på augusti).

Tool i Göteborg

Skrivet av Petter den 12 juni 2006 kl 19:17

Jag är vanligtvis ingen stor fan av varken hårdrock, dödsmetall, trashmetal (eller någon annan musikform där bandet knappt gör annat än skriker om misshandlar instrumenten). Visst, gamla skolans rock såsom Zeppelin, Lizzy och Sabbath hör till mina favoriter men av det som släpps idag finns det inget av det hårdare slaget som intresserar mig... förutom ett band. Tool.

Jag upptäckte Tool i en snowboardfilm 1995 med låten "Hush" och har sedan dess varit helt fast. Undertow, Aenima, LaTeRaLus och nu senast 10 000 Days är fyra briljanta skivor där banbrytande rytmik, superba texter och fantastiskt kraftfulla melodier skapar en helhet som helt saknar motstycke. Den 7:e juli kommer Tool till Sverige, närmare bestämt till Göteborg för att spela på festivalen Metal Town.

Jag och min gode vän Lars (även kallad döds-Lasse) värmer just nu upp inför vad som med största sannolikhet kommer att bli en fantastisk spelning genom att våldskräma det inledande spåret på 10 000 Days, Vicarious. Jag råder dig att göra detsamma...

+30°

Skrivet av Petter den 12 juni 2006 kl 18:14

Det är nästan läskigt varmt just nu i Östersund. Tydligen har Åre Sveriges varmaste väder idag (Åre ligger 45 minuter nordväst om Östersund för alla er sydsvenskar) och jag har druckit vatten som en flodhäst senare halvan av dagen. Har förutom mitt heltrevliga och numer lastgamla diskbråck även en inflammation i nackmuskulaturen just nu som håller på att driva mig till absolut vansinne. Inte blir det bättre av att min kära flickvän envisas med att se varje sekund av varje fotbollsmatch som spelas i det pågående (och idiottråkiga) världsmästerskapet. Jag gillar inte fotboll, alls. Inte ens då det är VM och Sveriges lag är fyllt till bredden av välkammade superstjärnor... inte ens då. Jag gillade TV4-satsningen Matchen dock då Dogge Doggelito spelade. Höjdpunkten var när pucko-Ola från förra säsongen av Idol inte kände igen Bodström eller när Kåmark toktacklade den där slemmiga sportreportern som kallas Mr. Exclusive. Mer sånt tack.

Välkommen!

Skrivet av Petter den 12 juni 2006 kl 17:42

06.20 stod klockan på imorse då jag släckte lampan. Timmen innan hade tidningsbudet knölat ned dagens DN i brevinkastet och samtidigt som jag öppnade fönstret lite mer för att inte dö av en plötslig värmechock slog grannen i dörren, på väg till jobbet. Vänt på dygnet tänker du, och visst är det så. Jag har semester, och har så haft i 5 dagar nu. Och även om jag nödvändigtvis inte stannar uppe hela nätterna bara för att jag är ledig är nätterna just nu magiska, och jag har inga tankar på att vända tillbaka. Magin utgörs däremot inte av vackra solnedgångar, romantiska promenader, ihärdigt äventyrande i World of Warcraft eller sjövilda grillfester. Nej nej, just nu spelas finalmatcherna mellan Miami Heat och Dallas Mavericks i den amerikanska basketligan, och jag är som vanligt fastnaglad vid TV:n.

För det kostade mig 6500 kronor vid årsskiftet att köpa en box med möjlighet att få in de två största amerikanska sportkanalerna. Tidigare om åren har jag kikat på de viktigaste matcherna i varje säsong hos en vän men bestämde mig i år för att se åtminstone 60 matcher, hemma hos mig. Sagt och gjort, 64 (exklusive slutspelsmatcher) har det blivit och en himla massa djupa avgrundsvrål, svordomar, glädjeskrik och allmänna lyckorus. Mitt favoritlag Detroit Pistons åkte ut mot Miami i semifinalen, en vinst Heat hade förtjänat då både Wade, Morning och O'Neal spelade sin bästa basket på hela säsongen. I finalen, där två matcher hittills spelats, står nu Heat mot Mavericks. Två lag som aldrig varit i NBA-final och två lag proppade med spännande spelare som hela tiden utvecklas.

Nattens match (match två av sju) var en av de bästa basketmatcher jag någonsin sett innehållande kanske det mest fulländade försvarsspelet på hela säsongen (sorry Ben Wallace, men så var det) och coaching i absolut toppklass. Mavericks säkrade sin andra raka vinst mot Heat som hade problem med skyttet och framförallt med Dampiers suveräna försvarsspel mot O'Neal.

Match tre går på onsdag natt, tyvärr är jag då i Danmark hos vår systertidning för planeringsmöten inför hösten och kommer därmed att missa den. Jag hoppas dock på en tredje vinst för Mavericks som förtjänat en NBA-titel mer än Heat - och som alltid spelar roligare basket.

I övrigt är tempot lugnt här på Gamereactor för ovanlighetens skull. Vi lämnade vårt 38:e nummer till tryckeriet för över en vecka sedan och har sedan dess egentligen inte gjort någonting. Dagliga nyheter, recensioner och ingående förhandstittar här på siten fortsätter vi såklart att spotta ur oss men det är skönt att kunna varva ned lite efter en hektisk vår och inte behöva tänka på nästa nummer av tidningen förrän om ytterligare två veckor.

Nummer 38 är den första tidningen vi gjort som trycks på ett tjockare omslagspapper, vilket känns jätteroligt för oss som jobbar med blaskan. Istället för vårt vanliga 90 grams-papper har vi denna gång tryckt omslagsarket på 170 gramspapper som sedan lackats med UV-lack. Tidningen finns ute i 1000 svenska butiker imorgon, dimp gärna in på forumet efter att ni plockat den och skriv vad ni tycker om omslaget, papperet och givetvis även innehållet i tidningen.