Tesla Cybercab avtäcktes ju igår och det gillade inte marknaden, tydligen. Aktien har störtdykt sedan Musk ställde sig på scenen för att haussa sin guldfärgade taxi och jag såg presentationen. Som i vanlig Tesla-ordning var fascinerande. Elon stammade sig fram, planlöst och idéfattigt och förklarade att en gång i tiden hade varje hiss en hissoperatör, men att vi idag bara kliver in i hissen och trycker själva på knappen - Och att det är så Cybercab kommer att bli. Framtiden. Den nya hissknappen. I min värld har det funnits under många årtionden, dock. Vi kallar det kollektivtrafik. Gå till hållplats. Hoppa på. Åka med.

För mig, som gillar att köra bil, avskyr elbilar och är sådär brunstigt gammaldags och konservativt gubbjävel-jobbig, känner jag lika stort intresse för Tesla Cybercab som jag gör för att i framtiden få fler exotiska sjukdomar. Absolut noll. Jag bemöter detta med inte bara skepsis, utan en ovilja att ens underhålla tanken på att hoppa in i en guldfärgad Tesla-taxi år 2026 och förlita mig på att AI rattar mig genom dödstrafik i 120 blås utan buggar. Jag skulle nog hellre lägga mig i närmaste bäck och bara vänta på att avlida. 😁

Jag älskar basket. Jag älskar NBA. Jag älskar LeBron James. Jag älskar Netflix sportteam. Jag älskar dokumentärer. Vad kunde gå fel, här? Det mesta, skulle det trist nog visa sig. Starting 5 avser följa i fotspåren efter Drive to Survive, Break Point, Quarterback samt Full Swing men det känns för mig bara som en felprioritering, rent redaktionellt. Serien följer fem NBA-spelare där huvudnumret såklart är LeBron. Problemet i Starting 5 är att ingen av de andra känns karismatiska, intressanta eller ens redo för en dokumentär av det här slaget.

Anthony Edwards spelar en roll. Han verkar behandlat detta som en reklamsnutt för sig själv och det märks att han gör sig till, hela tiden. Butler är förvisso innerligt ärlig och sårbar när hans farsa tragiskt nog går bort men resten är bara... Otillgängligt rent känslomässigt, enformigt och proppat av posör-ögonblick. Tatum är mer avskalat uppriktig och personlig men istället då färglös och bedrövligt trist för att inte tala om träbocken Sabonis, som aaaaldrig borde varit med, här. Inte för en sekund.

Någon slags producent borde tidigt ha insett att det som betyder något här, är LeBron James. Modern tids överlägset främsta basketspelare och mest troligt den bästa genom alla tider (möööööjligen alldeles bakom Jordan, men still). Han befinner sig idag mitt i en tumultartat intressant period av sitt liv och karriär. Han spelar sina sista säsonger, jobbar brutalhårt för att gammkroppen ska hålla medan hans äldste son nu draftats av Lakers, för att spela NBA-boll med farsgubben.

Mitt i allt det där är Bronny James dessutom på väg att dö och hela familjen James rivs upp och tvingas omvärdera massor av saker. Allt det där är intressant och LeBron är alltid innerlig, charmig, genuin, rolig, ödmjuk, generös, dedikerad. Han är hypnotiserande intressant här och enligt mig borde naturligtvis hela säsong ett av Starting 5 handlat enbart om honom. Bort med den glismande, poserande Edwards som slickar sig frenetiskt om LL Cool-J-läpparna och bort med Wish-rapparen Butler och hans eviga tjat om sin musik. Bort, bort, bort. Som de är nu stannar Starting 5: Season one på betyget 5/10 för egen del, en svag femma. Netflix kan mycket bättre.

Efter fem veckors väntan anlände den då äntligen idag, nya bakvingen till Alfan men lyckan blev kortvarig då nötterna som skickat den packat vingen med lite bubbelplast, bara. Någon på UPS har såklart staplat tunga paket ovanpå detta paket vilket gjort att tyngden mest troligt knäckt den. Likt ett äggskal. Nu inleds processen med att få tillbaka pengarna... Vilket brukar bli tjurigt och tidskrävande. 😂 Men-men, det är en del av processen såklart, diverse smärre bekymmer.

Jag trodde verkligen inte att detta skulle vara bra, eller att det skulle vara "något för mig". Bell är för gammal för att reprisera sin Veronica Mars-roll som snabbpratande, supersöt och ständigt ironisk och OC-veteranen Adam Brody kändes på förhand inte som en skådespelare som skulle kunna bära en romcom-serie på det sättet som trailers skvallrade om. Men! Jag hade lyckligtvis fel. Nobody Wants This (Netflix) har hittills varit charmig, rolig, lättsam, rapp, snygg och jag gillar den därmed - riktigt mycket.

Det lät ju roligt på förhand. Superregissören Sam Mendes (American Beauty, 1917, Skyfall) har skrivit en serie som fungerar som en satir på hur det ser ut bakom kulisserna på Marvels & DC:s stora serietifningsföljetonger. The Franchise. Enorma green screens, enorma egon, enorma lönechecker och enorma leksakskontrakt. Skoj-skoj... Eller? Inte det minsta, tyvärr. Pilotavsnittet var ärligt talat något av det sämsta jag sett i år, med "humor" som jag förmodar enbart är (lite) rolig för de som jobbar inom filmindustrin, möjligen. Väldigt trist och tråkigt för Mendes som är en av modern tids främsta (älskar American Beauty, Road to Perdition, Revolutionary Road, Away We Go samt 1917). Denna serie kan du gott skippa.