Jag hatar julmat. Så, då har jag fått det sagt. Alltid bra att öppna hårt och sedan bara öka, är det inte så? Ingen mening att hymla, ingen mening att försöka lägga fram det snyggt och städat. Bättre att bara braka igång direkt. Med hatet alltså... och för den svenska julmaten har jag ett obegränsat förråd.

För att 55-65-åriga föräldrar och släktingar slickar sig ivrigt om munnarna när det vankas äcklig julmat är det inget konstigt med. De växte upp med fettränder och syltor... de var med när det svenska julbordet formades. De levde på Raskens-tiden liksom:

"Iiiiidddaaahh, juleghrhhranen kosschtar meiirh än femhh riksdalerh i åiir, och då blirrrrh det ju inge överhr till dhopp i gryta på juldassmorronennhh. Man måste dopphha det feta nu när vi harrr det!!!"

Men att det finns de i min ålder som älskar lutfisk, det begriper jag bara inte.

För det vi idag kallar juldelikatesser är i mina ögon inget annat än ren hundmat. Varför? Jo, för att de var delikatesser i 1820-talets Sverige, som idag moderniserats en aning även beträffande matbordet. För 180 år sedan, när hela Sveriges befolkning var bönder (några var adelsmän i svart höghatt, men de räknas inte eftersom jag då inte får ihop den krystade logiken i denna blogg) var det vi fortfarande äter på julen det finaste man kunde få fram utan att sälja gården.

Som bonde ägde man grisar, och en slaktad grisstjärt innebar smaskig skinka. Där har vi en delikatess. Som bonde ägde man grisar, och den slaktade grisen som man tog skinkan från blev även till prinskorvar. Där har vi en till delikatess. Som bonde ägde man även kossor, och en kalven gjorde man sylta, kalvsylta.

Av betorna i landet gjorde man rödbetssallad, och av mjölet i bakstugan gjorde man tunnbröd. Fisken från sjön nedanför gården blev till sur sill (som sedan förtärades med potatisar, kokta, från landet bakom ladugårn). Och dopp-i-grytan-vansinnet ska vi inte prata om. 2006 finns det människor som sitter och doppar torrt bröd i varmt grisfett och påstår sig tycka att det är gott? Det är en sjuk värld vi lever i - en sjuk värld.

Ännu sjukare blir det då man tar upp lutfisken. Jag menar, vad är egentligen en lutfisk? En torkad flundra som man blötlägger i fyra dygn innan man kokar den och serverar med sås som påminner om grumligt sjövatten? Tankarna förs direkt till 1600-talets fattigkvarter. Om jag säger så.

Mer då? Mjaaa.... Janssons frestelse, potatis, grädde och mer sur fisk. Behöver ingen närmare förklaring. Omelett = samma sak där. Köttbullar = samma sak där.

Min poäng är kristallklar och jag har varit extremt övertydlig för att poängen ska lysa lika klar som polstjärnan. Det vi idag kallar delikatesser på julbordet är 180 år gammal bondemat som egentligen (idag) framstår som hundmat. Om du bara tänker efter.

Rysk kaviar, grillad tonfisk, chilimarinerad rostbiff med soltorkade tomater, hjort, ostron, ytterfilé av kalv = DET är delikatesser idag. Saker som borde väljas in på julbordet av någon klok riksdagsman och då (såklart) knuffa bort julskinkan, sillen, potatisarna, kalvsyltan, leverpastejen, prinskorvarna och Janssons frestelsen. För i min värld är det inte värdigt en modern människa att sitta på en högtidsdag och vräka i sig samma typ av smuts som fångarna i djupt belägrade fängelser i tredje världen får varje dag för att överleva.

Vill vi inte helt anamma mina briljanta idéer om det "Nya julbordet" så borde vi åtminstone kunna enas om att julmaten i USA är värd att byta till. Smörgrillad kalkon med ljuv fruktfyllning, kokta morötter, finaste tranbärssåsen och smaskig potatismos. Till det dricker man Pepsi och äter nybakta franskor. Efterrätt = friterade bananer och glass + sirap. Det kallar jag julmiddag.

Så: Ned med julmaten! Ned med julmaten! Död åt julmaten!

Här är den första bilden jag fått tag på föreställande JVC:s kommande mördarprojektor. Enligt vissa källor ska JVC med denna monstermaskin förnedra all tänkbar konkurrens.

Den som lever får se...

Har spenderat kvällen tillsammans med Full Auto 2, till Playstation 3. Och jag kan ärligt talat säga att jag inte haft såhär tråkigt med ett bilspel sedan... hmm... Full Auto.

För en dryg vecka sedan stod det klart: Patrik Sandell är ny juniorvärldsmästare i rally. Patrik Sandell: en god vän till mig.

Det känns nästan overkligt att skriva det, och ännu overkligare att tänka sig att lilla Sandell, lillkillen, nu korats till världens främste rallyjunior. Vääärldens främste!

Jag är stolt såklart, över honom. Och oerhört glad. Vägen till segern var oviss, osäker och nervös - och Patrik höll enligt egen utsago på att bryta ihop när han körde av på säsongens sista sträcka. För han låg tvåa inför sista dagen av Wales VM-rally. En placering han bara behövde hålla för att säkra guldmedaljen. När ledaren Mölder dessutom drabbades av en punktering övertog han ledningen och såg ut att kunna defilera i mål som världsmästare. Men då hände det som inte fick hända. Sandell körde av och hamnade på taket... i diket.

"Bakänden släppte och jag fick sladd åt fel håll på väg in i en kurva. Jag trodde att jag klarat det precis när jag märkte att vi började glida nerför slänten och bilen hamnade på taket"

Efter lite huvudräkning vid vägkanten insåg dock Patrik Sandell och kartläsare Emil Axelsson att det ännu inte var kört. Om de bara lyckades bärga bilen och få den till Parc Fermé i Cardif kl 18.45 skulle de kunna tillgodoräkna sig en femteplats. De skulle ge dem värdefulla poäng och göra att de landade på samma totalpoäng som estländaren Urmo Aava. Men i kraft av fler andraplatser under säsongen skulle guldet landa i Sverige.

Så istället för att deppa över ett missat guld arrangerades bärgning till Cardif. Dit anlände man kl 18.00, med 45 minuters marginal. Det var kanske inte den segerentré som Patrik och Emil hade tänkt sig, men de anlände som världsmästare.

Lill-Patrik liksom... världsmästare. En gigantisk prestation såklart som förtjänar månadslånga jubelrop och fanfarer.

Jag diggar den här lilla killen, från Microsofts kommande Blue Dragon. Han ser ut att ha väldigt roligt.