Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Jag drömmer om en GT350R

Skrivet av Petter den 15 september 2017 kl 09:26

Ford Mustang Shelby GT350R (2016) går ju såklart mycket, mycket, mycket sämre än min Gundam GT-R Nismo RS som har 750 bänkade hjulhästar och Atessa-fyrhjulsdrift. Det går knappt jämföra, om vi ska vara helt ärliga då min bil klarar 0-100 km/h på drygt 2,7 sekunder medan Forden kräver strax under fyra sekunder på sig för att göra samma sak. Detsamma gäller naturligtvis varvtider och kvartsmilen. Men som så ofta handlar det ju alltmer sällan om pappersprestanda och mer om känsla, och även om jag aldrig kört en GT350R, är jag relativt övertygad om att jag skulle älska den - djupt, passionerat och innerligt. För när mina favorit-motorjournalister Jason Camissa och Chris Harris båda vräker ur sig superlativ om Fords brutala banräzer, blir jag som jag skrivit flera gånger tidigare - alldeles kollrig av ha-begär.

Jag vill äga den. Jag drömmer om den. Och jag drömmer om Viper ACR 2015 samt Camaro Z/28 2015 och Camaro ZL1 1LE. Alla är de gurglande, kraftproppade jänkarslädar, men de är samtidigt alla rena ban-dräpare som är snabbare runt tighta kurvor än på vidsträckta raksträckor, och det är ju det jag vill ha. Att åka blixtsnabb rakt fram har aldrig riktigt intresserat mig, just därför fastnade jag aldrig för dragracing heller, utan har föredragit allt vad GT-racing heter på klassiska banor som Suzuka, Seabring, Road Atlanta, Laguca Seca, Hockenheim, Brands Hatch, Mantorp Park, Spa och Mugello. Jag skulle vilja kunna köpa en GT350R och ställa den i ett garage inte långt ifrån Laguna Seca Mazda Raceway och flyga dit på helgerna för att nöta asfalt bakom tidernas smarrigaste V8:a (Vodoo-motorn verkar vara briljant). Det är idag ungefär lika möjligt som att skaffa vingar och flyga till Dollarstora (för att köpa baconchips). Men drömma går ju.

Medan jag dagdrömmer vidare läser jag Speedhunters strålande artiklar som andas "bensin i blodet". Läs denna! Och denna!

Jag är stark®

Skrivet av Petter den 14 september 2017 kl 13:02

När jag för lite drygt 15 månader sedan skadade ryggmärgskanalen och klämde fram begynnelsen till ett nytt diskbråck ovanför de nivåer som jag redan stelopererat - kändes det ärligt talat rätt jädra hopplöst det här med att träna och återuppbygga en skadad rygg. Men skam den som ger sig! Det tog lite drygt 11 månader för ryggmärgen att läka ordentligt och efter att ha mjuk-mjuk-mjuk-startat med tant-rehab i tvättstugan (varannan kväll) i början på sommaren kunde jag med start för en dryg månad sedan äntligen avancera och börja åka till ett riktigt gym, igen.

Det var länge sedan jag klev utanför "sjukgymnastik-sfären" och in i ett riktigt bulk-gym. Det har inte hänt särskilt många gånger sedan jag skadade mig för 14 år sedan. Men nu är jag där och med en motivations-push från min bäste vän Salsa Comprende™ är jag nu äntligen igång - och jag är starkare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Alltså givetvis inte stark-stark. Jag slungar inte ned 89 kilo gråblek, skev gubblekamen på en byggarbänk och vräker iväg 100 kilo i bänkpressen. Men jag märker att jag underhållstränat på ett sätt som hjälpt mig med de viktigaste musklerna (för överkroppsstabilitet) då jag pysslat en del med både armhävningar och "plankan" de senaste fem åren (här hemma).

För mig innebär detta ett stort framsteg, såklart. Något som i kombination med att jag bytt medicin gör att jag känner mig starkare än på 14 år. Jag slungar runt Frank som om han vore dunfjädrar (han väger 19 kilo) vilket jag knappast trodde skulle gå, alls, innan han föddes (särskilt med tanke på att jag enligt Twitter tydligen har jättesmala ben - vilket jag också läser är supersexigt). Great Success! Haha... Framstegen finns där, såklart. Små men viktiga. Rehabiliteringsträning kräver ju i grunden ett tålamod som jag absolut inte har.

Hur mår du i din kropp? Tränar du?

Måste Conor springa?

Skrivet av Petter den 14 september 2017 kl 10:27

Jag lyssnar på en podcast idag. Min favoritpodcast, med Joe Rogan och före detta UFC-klåparen Brendan Schaub. De pratar om matchen mellan Mayweather och McGregor (jag vet, jag ligger hopplöst efter här) och tar upp det faktum att Conor inte orkade, att han (precis som i matcherna mot Nate Diaz) tog slut rent konditionsmässigt. Och det är ju såklart ett bekymmer, för karln är ju inte ens 30 år gammal och verkar ju träna rigoröst.

Bekymret är enligt Rogan/Schaub att McG vägrar att löpa. Han springer inte under sina "training camps" vilket även Michael Bisping kommenterade under förra veckans UFC Tonight. Alla tre menar att detta är ett absolut måste, att springa. Varje dag. Hela tiden. Annars pallar man aldrig att gå 15-25 hårda minuter oavsett om det handlar om en boxningsring eller en bur. Jag kan ingenting om konditionsträning (alls) men tycker absolut att det låter som om de har rätt.

Vad tror du?

En riktigt bra kniv för 379 kronor

Skrivet av Petter den 13 september 2017 kl 20:15

Det har blivit många väldigt dyra knivar här i bloggen den senaste månaden och ett par av er har önskat ett par tips som innefattar budgetknivar, vilket jag lagt tid på, på slutet. För det finns billiga knivar som är riktigt bra, särskilt om man inte räds de mer obskyra märkena. Den bästa jag hittills stött på stavas Sunnecko 8" Chef's Knife som jag köpte från Kina (på Ebay). 379 kronor (frakten var gratis) betalade jag och kan ärligt talat säga att den här kniven utklassar exempelvis Global G-2 (som kostar 1200 spänn) eller Anders/Petter-knivarna som Cervera säljer.

Bladet beskrivs som ett damascus-stål i Ebay-annonsen men det är falskt. Istället handlar detta om ett VG10-stål som laser-etsats för att få den där speciella looken som riktigt vackra damascus-knivar bär. Men ja, det spelar ingen roll eftersom VG10 mycket väl kan vara det bästa stålet i världen att göra knivar av, om man väger in detaljer som rosttröghet och underhåll, också (och inte bara ren skärförmåga). Handtaget är dessutom finfint slipat, superergonomiskt och gjort i 100% zebraträ med ett urskönt bolster och klockren balans.

Sammanfattningsvis så har jag aldrig hittat en kockkniv av den här grymma kvaliteten för detta larvigt låga pris, vilket gör att jag såklart rekommenderar den varmt. Jag har under mina veckor med denna Kina-kniv i näven slipat den två varv på våtstenarna och fått upp en riktigt fin egg som håller bra och är mycket trevlig att jobba med.

Trotsa normen, skippa Cervera och köp en Kina-kniv på Ebay istället. Du får mycket mer för pengarna (i just dettas fallet - åtminstone).

Köksliv: Kai Shun Premier Kockkniv 15,5 cm

Skrivet av Petter den 13 september 2017 kl 14:41

Jag har alltid gillat Kai Shuns knivar. Köpte ett helt set med fem stycken Shun Classics för över tio år sedan och även om jag inte har dem kvar, var de genuint briljanta, allihopa. Sköna att hålla i, sylvassa, hållbara. Kai Shun Premie är den dyrare, lite mer exklusiva serien och jag har länge varit nyfiken på dessa, inte minst eftersom formen på handtaget sett ut att passa mina dasslock på bästa tänkbara sätt. Och nu har jag lagat mat (samt slipat och hackat saker bara för sakens skull) med en Kai Shun Premier Kockkniv 15,5 cm i ett par veckor och måste säga att jag sällan varit så här imponerad av en serietillverkad kniv, Visst, de är dyra dessa Premier-knivar. Bagaren och Kocken tar 2495 spänn för denna som alltså är en mini-kockkniv med ett blad på 155 millimeter men det handlar samtidigt om hantverk som angränsar till rena rama konstverket.

Stålet, till att börja med, är strålande. Denna knivserie består av 33 lager, handhamrat VG10-stål i kärnan med mjukare VG5-stål utanpå, vilket skapar en hård egg som även är seg och därmed inte riskerar att "chippas" om du skulle råka på att hacka ett gruskorn som hängt med i purjolöken. Jag har nött ned eggen på min kniv mot en sten för att sedan slipa upp den igen (på vattenstenar från Minosharp + strigel från Sliping Partner) och stålet är lika enkelt att få sylvasst som det är vackert att titta på med sin buckligt handknackade karaktär. Handtaget som är gjort i pakkaträ (med "valnötskaraktär") är lika tjusigt det även om jag hellre hade velat ha riktigt trä, rakt igenom.

Den är lätt, denna kniv. Väldigt, väldigt lätt och därmed supersmidig att arbeta med, oavsett om jag har skurit hela kycklingar eller finhackat vitlöksklyftor. Balansen är dessutom perfekt och hela grejen med "mini-kockknivar" som blivit extra populärt nu på slutet är något som jag verkligen uppskattar. Egentligen är detta det jag skulle vilja kalla för den optimala storleken på en riktig allsidig kockkniv då den är stor nog att göra allt utom att möjligen dela upp en vattenmelon men (som sagt) även tillräckligt lätt/smidig för att kunna göra det där finliret som man annars använder en universalkniv eller en skalkniv till. Om jag skulle dela ut betyg (vilket jag inte ska) skulle det hamna högt. För detta är en av de bästa knivarna jag testat.