Jag älskar tanken på att Andrzej Sapkowski mustiga dödsböcker nu blir Netflix-serie (påkostad sådan). Jag är dock inte helt säker på att Superman-gubben Henry var helt rätt val för rollen som Geralt of Rivia. Jag tror nämligen inte att han riktigt har karaktären inom sig, eller är "lortig" så det räcker. De första bilderna skvallrar om en lite för bildskön Geralt och en lite för överdrivet tight skinnbyxe-rumpa. Men vad vet jag, vi har ju inte sett en sekund av serien - ännu. Vad tror du? Go!

Shaft, originalet, är en kass film. Jag gillar den men vet samtidigt att det är skit (precis som 99,9% av hela Blaxploitation-genren). Den 19 år gamla nyversionen med Sam Jackson är ännu sämre. Ren och skör dynga. Jag trodde nog inte att Netflix nya 2019-variant skulle kunna vara sämre än så, men det gick! De lyckades. För nysläppta Shaft 2019 var och förblir fullständigt vedervärdig. Jackson lirar exakt samma roll som han gör i Pulp Fiction, fast ännu dummare och ännu mer hopplöst störig. Och hans hemska lilla son vars personlighet ska fungera som någon slags motpool till den sexistiska, rasistiska, våldsamme fadern - är så pannkakstunt urfånig och så överstyrd rent tonalt att jag nästan baxnade. Jag är verkligen så långt ifrån PK man kan komma, det vet du som på daglig basis läser denna babbliga nonsensblogg. Men Shaft 2019 är regressiv skit utan vare sig finurlig dialog, vettiga/intressanta karaktärer, accepterbara motiv, snygg action eller trevligt foto. Den är bara helt värdelös.

Vi repade tidigare idag, Robert's Ridge. Trummor, bas, gitarr. Anders, Mattias och Petter. Vi pysslar just nu med att expandera och slipa på lite olika låtidéer som vi styrt ihop de gångna månaderna och min personliga förhoppning är ju att vi kan ta oss ut och lira lite (inför publik) i vinter, någon gång. För det var verkligen inte igår, för egen del. En gång i tiden var jag ut och spelade i diverse olika konstellationer minst en gång i månaden och även om jag inte riktigt saknar den där rätt extrema nervositeten, så saknar jag allt det andra och dagens 90-minuters-rep med trion, var episkt.

Det är alltid gruvligt roligt att spela ihop med mina bandkamrater och jag tycker att vi på slutet låtit väldigt bra. Men idag stämde allting lite extra bra och fyraminuters-låtar bytte skepnad flertalet gånger och blev till 18 minuter långa historier. Mina nya 2002: Black-hattar lät dessutom fullständigt briljant genom alla dessa 90 minuter och det är bara att fastslå att min nuvarande set-up med Ludwic Classic Maple (klädda i Remo Controlled Sound) och Paiste 2002/Giant Beat-cymbaler är en ljuvlig sådan som inspirerar mig mer än något annat trumset jag ägt.

Bredbent, fantastiskt grumligt grotesk Texasblues som är så groovigt sträv, köttig och svängig att jag storknar. Ja, det är Gary Clark Jr det och skivan "This Land" som jag i princip lyssnat sönder den senaste månaden. Snacka om talangfull karl. Snacka om briljant kompband, snacka om perfekt gitarrton och fenomenal röst. Du borde lyssna. Go!

Foto: Guitar Magazine©

Jag trodde absolut att jag hittat "hem" när jag för första gången provspelade Sabians HHX-cymbalserie. Detta var 20 år sedan. Jag trodde att jag bestämt mig för att HHX skulle vara de enda (i princip) cymbalerna jag spelade från och med för cirka tio år sedan då jag köpte Groove Hats, Stage Crash och Studio Ride. Men så blev alltså inte fallet. Suget efter Paiste när jag väl bytte DW Collectors-kitet mot ett ultraklassiskt Ludwig Classic Maple - blev för stort. Alldeles för stort. För det är något väldigt visst med kombinationen Ludwig Classic Maple (som har ganska precis hur mycket ton som helst) och Paiste 2002/Giant Beat. Det låter maximalt mycket rock. Klassisk, gammal 60-talsrock. Och därför har jag denna gång helt övergett Sabian (och Zildjian och framförallt Meinl).

Jag spelar fyra stycken Paiste-cymbaler idag (två stycken 2002, två stycken Giant Beat) och bytte nyss ut mina 20 år gamla New Beat-hattar, också. Har ställt Paiste 2002: Big Beat mot Giant Beat nu hela helgen och även om båda paren (båda är 15 tum) låter helt, helt fantastiskt och är lättspelat rappa och ultrakrispiga trots sin ordentliga storlek - är det 2002:orna ("Black" Big Beat) som kommer att behållas. De är härmed en given del av mitt Ludwig-kit. Nu längtar jag till att det nya Classic Maple-kitet anländer (större storlekar, annan färg).