RESIDENT EVIL 2: REMAKE (2019)
Vi har skrivit det flertalet, flertalet gånger och jag har såklart ställt mig mitt i hyllningskören och brassat på för full strupe. Capcoms numer fem år gamla super-remake är den bästa, någonsin. Det är en makalös skräckstund och en perfekt nyversion av ett klassiskt spel som jag älskade i slutet av 90-talet. På det viset som Capcom moderniserade den redan suveräna formeln utan att tumma på allt som gjorde Shinji Mikami & Hideki Kamiys ursprungsupplevelse så ikonisk. Det är dessutom, fem år senare, fortfarande otroligt snyggt och fortfarande ohyggligt läbbigt på helt rätt sätt.
Trump hos Rogan var enligt mig lite av en smärre katastrof. Han svarade ju knappt på en enda fråga och svävade iväg från ämnet i så gott som varenda intervjusvar vilket efter en dryg timme blev i det närmaste parodisk. Han är alldeles för gammal, Donald. Snart 80. President-jobbet borde såklart ha en maxålder på 60, eller kanske till och med 55. För världen precis som USA tror jag behöver någon som kan hålla två tankar i skallen samtidigt och hålla sig till ämnet. Utförligt, tydligt, retoriskt slipat och sammanhängande. Det förtjänar USA och därmed känns det för egen del som om Republikanerna borde skjutit från JD Vance, istället. Visst, nu ser han ju ut att bli nästa vice president men han borde ju kandiderat för jobbet som president. För han verkar bra. Ung (förhållandevis). Hungrig, samlad, slipad och väldigt mänsklig till skillnad från mången politiker som bara upprepar trötta, förberedda floskler. Sen behöver man ju inte gilla hans politik, men han borde oavsett ha varit presidentkandidaten här, snarare än en 80-årig gubbe. Lyssna!
Redax Ritar® dundrar vidare och den här veckan har vi alla lagt två minuter (max) på att snabbrita Robocop ur minnet. Inget fusk (förutom för André, då - som alltid), inga tjuvkikar, inget trams. Bara snabba, värdelöst fula skämsteckningar enligt gammal god vana, haha. Go!
I det Hegevallzka Residenset® är Halloween en viktig högtid. Eller ja, "tradition", snarare. Vi gillar den mer än midsommar, påsk, nyår och i stort sett allt förutom julen. Frank (9) och Vega (8) ääälskar Halloween. Eller ja, det gör väl alla barn i guess, och jag älskar att se hur lyckliga de blir när vi vräker upp skräckpynt och smyckar vårt hus både in- och utvändigt att det i slutändan ser ut som en spökkåk.
I år frågade jag Frank och Vega för lite drygt tio dagar sen vad de ville klä ut sig till. Tanken var att hinna beställa kostymer/masker/smink/peruker om de ville ha något väldigt särskilt. Vega ville vara en Cheerleader Zombie, vilket vi löste rätt snabbt. Dräkten fanns att köpa på Hobbyboden i Östersund tillsammans med färgmatchade pom-poms. Ansiktssminket hade vi mängder av sedan innan. Frank hade lite... andra önskemål. Haha.
Jag: Vad vill du klä ut dig till gubben?
Frank: Leatherface
Jag: Hahaha, nej
Frank: Jo! Leatherface är coolast. Jag vill vara Leatherface
Jag: Okej-då... Vi fixar
Vi började med att köpa en leksaksmotorsåg (eller ja, detär nån slags skräcktema-häcksax-såg, men ändå - den väsnas och rör på sig med hjälp av batterier). Vi klippte sen sönder en mörkgul T-shirt som vi gjorda om till förkläde, ritade bloddroppar och splatter med rött tusch. Sen knöt vi en av mina gamla slipsar lite slarvigt och åkte ned på Hobbyboden och köpte en vampyrmask. När vi kom hem klippte vi sönder latexmasken, helt. Klippte upp den i sex delar, klippte bort skallen, näsan, munnan, ögonen och limmade ihop delarna med superlim. I de klippta skarvarna ritade jag stygn med svart tusch, vi beställde en rockabilly-peruk från Partykungen som vi sen klippte ned och friserade till och nu är han alltså klar. Redo att skrämma skiten ur varenda liten unge på gatan. 😂
DON'T BREATHE (2016)
Lika fatalt som jag anser att Fede Alvarez misslyckades med Alien: Romulus (snygg men bortsett från den både innehållslös, berättarmässigt svag och lika läskig som Seinfeld), lika väl lyckades han med Don't Breathe. Visst, 2016-succén kan absolut mer ses som en mörk, mörk, skruvad thriller än en regelrätt skräckrulle såklart men det balanserar väl precis på genregränsen vilket gör att den kvalar här, för mig - på min lista. Premissen är ju i grunden enkel, men den är också genial och det utförandet som imponerar här. Nerven. För det finns få filmer, genom tiderna, som jag anser vara mer spännande än denna. Väldigt få.