I det senaste avsnittet av Tom Segura & Bert Kreischers alldeles underbara podcast 2 Bears, 1 Cave är det UFC-presidenten Dana White som gästar och det är ett intressant avsnitt. Dana är sällan särskilt finkänslig eller tolerant och hans skoningslösa metoder har såklart inte alltid känts helt kosher, men han är fortfarande en fascinerande och finurlig herre som alltid lyckats motivera. Go!

Jag är så taggad, så taggad, så taggad. Min kropp är redo för mästarmötet mellan Anthony Joshua och regerande tungviktsmästaren (IBF) Daniel Dubois. Lördag. 23:00, Wembley Stadium i London. Då smäller det. Jag kommer att se det live och hoppas naturligtvis att AJ kniper denna, norpar guldskärpet. Dubois slår såklart brutalhårt och tål mycket pisk men jag måste tro att AJ tar hem detta. Ända sen han skiftade coach och börjasde träna under Ben Davison har han visat upp en mer ekonomisk, tålmodig och stratetiskt smart stil där hans counters varit nyckeln till vinst på vinst på vinst på vinst. Jag tippar att Joshua håller igen, boxas smart och vinner via knock i sjätte mot en då trött Dubois. Hur tror du att det kommer att sluta?

Det har såklart inte undgått någon att Donald Trump sköts i skallen tidigare i somras och var cirka fyra millimeter från att dö. Det har säkerligen inte undgått någon, heller, att de avstyrde ett till mordförsök under gårdagen och det står naturligtvis klart att det finns tillräckligt många knäppgökar som vill se gubben död och begraven för att det fram till valet (och givetvis även efter) måste tillsättas gräsliga mängder personskydd och upprättas ännu mer rigorösa säkerhetsrutiner. Jag betvivlar ej att det kommer att ske igen, mordförsök alltså, och det är såklart tragiskt i sig.

Detta är inget inlägg om politik. Inte i grunden. Jag tar här inte ställning till vilken av partierna / kandidaterna jag skulle rösta på om jag var amerikansk medborgare. Det hör i det här fallet inte hit. Det jag därmed vill ha sagt (babbliga nattankar, enbart) är att jag hoppas att Secret Service lyckas skydda den ljusorangea farbrorn nu under hösten och att inget mer sker som kan hota hans liv. Detsamma gäller såklart Kamala Harris. För det är ju förjävligt att våra /deras politiker hela tiden lever i den faran, oron. Att Palme sköts. Att Kennedy dödades. Att det genomfördes två attentat mot Reagan med mera, med mera.

Det är också förjävligt att media tilläts spä på och hurra åt detta som om det vore en del av det "politiska spelet" utan reprimander. Det äcklar mig. Bara för några veckor sedan publicerade en av våra lokaltidningar här i Jämtland en politisk ledarspalt från en chefredaktör som öppet skrev att hon kände "eufori" när hon på morgonen möttes av nyheterna att Trump skjutits. Eftersom hon under en kort sekund utgick från att han mördats. Det trycktes, på papper. Och gick igenom deras ansvariga utgivare och prickades alltså inte av pressombudsman. Det är den polariserade värld vi idag lever i, tillsammans med mycket annat knäppt.

17:00 idag rullades säsong sex i Warzone och Modern Warfare III ut och då utan Vondel by Night, som i allra högsta grad varit en del av marknadsföringen av denna säsong. Kartan är heller inte markerad som "mid season" eller "season reloaded" vilket gör att detta känns ännu mer snopet. Jag menar... Varför inte bara skriva ut det innan att det tar någon vecka extra för just den versionen av den kartan att släppas? Om nu så är fallet? I don't get it. Lika lite som jag förstår tjusningen i Haunting-spelläget Zombie Royale: Hellspawn som är tillbaka. Jag menar... Finns det någon levande människa som tycker att detta är roligt jämfört med traditionell BR eller Resurgence? Purgatory var inte heller roligt. Meningslöst upplägg som känns som "nytt" för sakens skull snarare än något genomtänkt och välgjort. Kom igen nu Raven... Ut med Vondel by Night.

Tvådimensionella, pixelbaserade beat 'em ups är verkligen min grej det. Verkligen. Att den gamla 80-talsgenren på slutet gjort bejublad supercomeback gör mig därmed naturligtvis genuint lycklig och nästa spel att tråna efter stavas för egen del G.I. Joe: Wrath of Cobra. Jag var larvigt, löjligt, löjeväckande förtjust i Action Force som snorig sjuåring och den nostalgin tar ibland över mig, fullständigt. Att bara kika på Storm Shadow eller Snake Eyes i form av actionfigurer fungerar som en alldeles utomordentlig tidsmaskin för egen del. Kika in denna suveräna release date-trailer för Wrath of Cobra, här: Go!