Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Windows 10 steg framåt och ett par bakåt.

Windows 10 steg framåt och ett par bakåt.

This post is tagged as: Windows, microsoft

Många ställer sig positiva till återinförandet av Start-menyn och sett till den nuvarande lösningen är det ett steg framåt rent praktiskt. Men om man tagit klivet över till Modern-grännssnittet och anammat den tudelade lösningen fullkomligen, hade vi enligt egen övertygelse fått en luftigare och mer överskådlig användarupplevelse. Där skärmen "Start" helt sonika agerar "Skrivbord" och "Appar"-skärmen får rollen som utvidgad Start-meny.

Windows 8:s problem har varit polariseringen mellan det traditionella och det progressiva nydana, inte minst faktumet att kommunikation dem emellan är annat än smärtfri. Vilket man nu fixat, appar kan öppnas och nyttjas som vilka program som helst, start-menyn är återställd och man behöver aldrig komma i kontakt med den Modern-baserade delen under hela sin interaktion. Det traditionella står som segrare och vi sitter här och väntar in ett bättre (förhoppningsvis) operativsystem. Men också ett tråkigare sådant, där allt konfigurerats mot vad som varit och vad vi vant oss vid sedan Windows 95, i princip.

Användarbasen kan ju inte rättvisligen anklagas för att vara vrånga konservativa bakåtsträvare när man inte ställs inför två likvärdiga tolkningar, där framtiden återgavs i alltför funktionellt begränsad och otymplig form. Microsoft lade lite krokben på sig själva när man inte satsade fullt ut på sitt mosaik mönstrade OS och inte inkorporerade programkompatibilitet för att bygga en enhetlig miljö i samklang med appar och paneler. Samt att i samma veva dumpa skrivbordet som vi känner till det, med ikoner och aktivitetsfält, på tippen.

Kanske är det otåligheten som talar. Detta är ju trotts allt inte ett komplett stopp i spåren, mer utav en omväg där de virtuella skrivborden och det sömlösa nyttjandet av appar agerar stig mot mer vågade framåtandliga uppdateringar. När tiden så väl är mogen.

HQ

Den nya klassiska webbläsaren.

This post is tagged as: webbläsare, vivaldi, opera

När betydande individer från Opera-teamet (t.ex. medgrundaren och VD:n Jon von Tetzchner) börjar på ny kula blir det med namn av klassiska maner, Vivaldi. I ett introducerande stycke för webbläsaren talas det om att inriktningen på Opera-projektet gick åt ett annat håll än önskat och tankar på en omstart grodde. Första känslan var att övergången till Chromiumplattformen var den avgörande faktorn, men Vivaldi bygger även den på tidigare nämnda öppna källkodsbas. Istället anges att utvecklingen inte längre hade lika stark koppling till gemenskapen som i dess begynnelse.

Min första interaktion skede under Technical Preview 2, vilket talar för i hur tidigt stadie programvaran är, då man ännu inte tagit steget till beta. Då var gränssnittet lite av en för stor kostym och prestandan blev märkbart seg efter en tids användning. Nu i och med Technical Preview iteration nummer tre så har användargränssnittet trimmats och slimmats, sidor tuggas utan märkbar mättnad, en uppdateringsfunktion har adderats till läsaren i sig samt att man nu kan välja plats för nedladdning.

Vad vill man erbjuda med denna produkt då? Mycket anpassningsbarhet. Flikar, sökfält och panelen för bokmärken (bland annat) kan lokaliseras i valfritt väderstrecks skärmkant eller gömmas helt. Flikar med eller utan färg, en meny i form av en ikon alternativt horisontell och textbaserad. Navigeringsmöjligheterna är omfattande med en mängd musgester och tangentbordsgenvägar. Min personliga favorit är flikstaplingen, konsten att sortera in flikar som rör samma område (eller bara efter tycke) i samma rektangulära figur.

Även om Vivaldi tillsynes presterar i paritet med andra webbläsare, så agerar min uppkoppling flaskhals och sedermera blir det svårt att få en känsla för direkta prestanda skillnader. Om än långväga kvar tills en stabil officiell version, har den de senaste veckorna alltjämt varit en trevlig bekantskap och kommer nog så förbli till Windows 10 och Edge saxar in i ringen. Ska bli ytterst intressant att se vad det innebär för konkurrenssituationen och sättet utvecklarna tror och vill att vi ska interagera över det stora vida nätet.

Den nya klassiska webbläsaren.

Smuts Rally 4

Smuts Rally 4

This post is tagged as: DiRT Rally, DiRT 4, Codemasters, E3

Vet inte om jag missat något eller om jag lever i någon form av förnekelse. Många ser på Dirt Rally med övertygelse om att det är Dirt 4. Men fyra års väntetid på ett smalt simulator rally som både utannonseras och samtidigt går upp som begränsad Early Access titel? Känns mer som en breddning för entusiaster medans Dirt 4 med sedvanlig attityd, fart och fläkt och polerade yta bara väntar på att öppet få strutta runt i sin färggranna påfågelskrud, E3 är såklart ingen högoddsare. Så tjusigt som Dirt Rally ändå ser ut så tror jag på ett "Dirt 4", med kortare sträckor och en förmodat större arbetsstyrka, som med grafisk kvalitet av referensklass kommer smälta ögon ur hålor och hud och hår av skalpen.

Det har ju rapporterats om fler än ett rallylir från Codemasters. Dirt Rally kan sedermera vara Codemasters som tar tillfälle i akt likt Project Cars och samtida simulatorbetonade spel, somt tagits emot och burits upp av dess ivrare, för att på ett smart sätt bemöta den del av fanskaran som vill leka på andra villkor än den flyktigare massan. Jag tror Dirt Rally kommer leva genom en lojal gemenskap och uppdateringar medans de numrerade delarna på klassiska manér får intensiv tillströmning runt publicering för att sedan trappas ner och ånyo samla kraft inför nästa inkarnations släpp. Eller Grid.

Om Dirt Rally bara blir snällare för handkontrollslirare med optimerande inställningar så har man rally upplevelser i en evighet annars får jag snällt sukta efter denna flyktiga fyra. Om jag nu inte fått allt om bakfoten.

Att inleda ett äventyr.

Att inleda ett äventyr.

This post is tagged as: spel, zelda, red dead redemption, world of warcraft

Det är absolut högst subjektivt vad som fångar ens intresse vid den första interaktionen spel och spelare emellan. Vissa vill in i den omedelbara hetluftens krutstänkande, blodbesudlande, romantiserande och navigerande av de snirkligaste av konspiratoriska korridorer. Andra drar sig gärna kvar i startområdets varma inneslutning för att idka navelskådning eller bemästra svärdets nobla konst, i kamp med ett stycke extra besvärligt buskage. Om man som i mitt fall uppskattar film med scener där det panoreras (enligt vissa provocerande länge) i ultrarapid över distyngda heder med pinande vind som enda ljudkuliss, lyriskt muttrande om att sådant här är skälet till att ens slå korpgluggarna på vid gavel om dagarna. Då hör man nog sannolikt till gruppering två.

Att omgående tvingas följa en ledsagare under en hektisk fritagning, ta sig levande genom en bombastisk anstormning eller kastas in i cockpit på startlinjen i en häststark exotisk motormaskin, kan göra en matt och aningens besviken på den egna halta och trevande första insatsen. Att tvingas in i ett tempo eller ta del i en definierande händelse där man slutligen tilldelas epitetet hjälte och framtidshopp men snarare agerat virrpanna.

Desto mer trivsamt är det när man ges rum att finna en gnutta förtrogenhet i vad varje knapp har för verkan samt karaktärens motoriska förehavanden vid analogspakens skiftningar. Ej att misstas med stelbenta steg för steg genomgångar, med långrandiga pausskärmar följt av en sekvens där man får påvisa sin lärdom.

För att ge exempel på inledningar som fångat och aldrig släppt taget, där miljön drypt av atmosfär och karaktär. Kan börja med Ocarina of Time, min debut i Zelda universumet, ett äventyr långt och storslaget som min minnesbank är proppad med tidiga spelminnen ifrån. Den sömniga trädstubbebyn, i jakt på svärd och sköld inför det stundande ansvaret för att hjälpa det utsatta och uråldriga Deku trädet. Även om man vid tiden inte tog in allt runtomkring, lever en känsla av melankoli kvar än idag, likaså minnet av en av de största, bästa och kanske mest grundläggande spelhändelserna för mitt fortsatta intresse och liv i stort.

Nummer två är Red Dead Redemption, tågrutt bytes mod hästrygg, samklangen mellan det varma kvällsljuset och den (i min mening) naturligt skönaste omgivningen återgiven i ett spel, får det att strömma känslor av välbehag längs ryggraden och håret att stå i säckarna utmed armarna. Spelet och naturen går hand i hand med stämningen rakt igenom hela upplevelsen, tom och utsatt eller stark i enslighet, ständigt hänslående.

Vill även framhålla World of Warcraft i MMO-sammanhang som ett positivt exempel med sina startområden pedagogiskt lotsar runt i lugna och charmiga miljöer där hoten är överkomliga men tjänar alltjämt den egna utvecklingen och trivseln.

Enligt min mening när utvecklaren vill skapa en inledning av frenesi och ge en upplevelse som stannar kvar och gör intryck, ter det sig som känslor av utmattning, distans och mättnad. Det går så klart även att utnyttja just dem känsloyttringarna för att göra ett parti bra och minnesvärt. Spel har dock i min mening inte samma förutsättningar när det kommer till att börja med stora och hektiska interaktiva händelser, för att få spelaren att känna sig både tuff och i förarsätet, som en välkoreograferad animerad sekvens. Det krävs en samstämmighet i känsla mellan vad man kan göra och vad man tillskrivs ha gjort. Första intrycket är fortfarande viktigt men också fortfarande inte allt.

Panorama á la Hitchcock.

Närmare bestämt Rear Window (Fönstret åt gården.), som är verket i fråga förärat en konst behandling av Jeff Desom, och konstverk det är det, i form av en video installation. Ihop pusslat av scener från originalet ges en panorama vy över filmens händelser, det är en mäkta fascinerande och supertjusig överblick över bakgården och dess grannsämjan. Lite som ett väldigt omfattande dockskåp. Enligt verkets upphovsman så är även den kronologiska följden den samma som från 1954. Populärkulturell konst lätt att uppskatta.

Panorama á la Hitchcock.


Javisst, bilden dubblerar som länk.