En grupp finska skidåkare filmar lite graciösa konster i det tjusigt belägna Sarajevo. Urban skidåkning i en stad med alltjämt synliga ärr från en inte alltför avlägsen krigstid.

Det är inte en extrem djupdykning i mänsklig och samhällelig återhämtning samt dess kulturella uppvaknande. Men likväl är det ett fascinerande vykort från en stad som stod skådeplats för åratal av belägring, under den svåraste och grymmaste konflikten i Europa denna sida det andra världskriget.

Fokus vilar här på lättsammare ting, som skidor, snö och sol framsprucken ur molnen, förgyllande de omkringliggande sluttningarna. Och lite finska.

This way to Saravimeo.

Nyligen återupplivade Nintendo Kid Icarus varumärket, en kultserie 25 år i dvala, med gott resultat. Kommer den japanska jätten ta beslut för att begränsa den nya gunstlingen till endast det mobila formatet? Ett val som skulle se Nintendo passa upp på ett tillfälle att berika deras uppställning å det stationära utbudet, med förpassad potential för ett alldeles eget actionepos i tredje person att rivalisera med självaste God of War och (ett nu decimerat) Ninja Gaiden. På Speed, i toga.

Med ett grekiskt tema i en tid ständigt höljt i mystik och rik historia, har man ett tilltalande universum att grotta ner sig i. Inbillar mig att attityd förankrat i blodigt övervåld inte är obligatoriskt för att sukta fejdlystna, snabb respons och följsamma animationer gör mången spelare glad. Huruvida Nintendo har en återkommande succé att variera den evigt strida strömmen Marios, Zeldas och Metroids, står såklart till hur väl det presterar till 3DS formatet. Förhoppningsvis går det inte ett ytterligare kvartssekel mellan Pits huvudrollsframträdanden.

Om och när Nintendo nu vill och väljer att ansluta sig till det vida världsnätet har de ett etablerat varumärke som kan dra stor fördel av full eller semi uppkoppling med stark förankring i det sociala spelandet, likt ett MMO. Följetongen ifråga är Pokémon, ett koncept byggt runt att fånga "fickmonster", ett koncept som inte är utan potential även i större skala. Blizzard har till exempel gått igång på och anammat idén till den kommande WoW expansionen. Att traska kring i och emellan städer, i faktisk storlek, i tre dimensioner, på jakt efter de där gäckande krabaterna, det lockar. Lite som när man i yngre da'r såg Poké- tränare som enda gångbara karriärvalet inför framtiden.

I en tid där var och vartannat företag söker en vinstgivande modell för återkommande inkomst över en längre tidsperiod, kan Pokémons starka etablering vara vad som gör just det till en omöjligt stadigare kassako. Förutsatt man hittar en metod som inte stänger ute den yngre skaran anhängare. Kanske är det en allt för stor chansning sett till resurser kontra vinst motsvarande mot vad som kan åstadkommas hos de bärbara inkarnationerna. Hoppas alltjämt vi får se nåt mer och större än trötta arenor och parker på framtidens stationära plattform.

Otappad potential eller pengaslukande svarta hål?

Är den beryktade latexninjans senaste förehavande ett sista uppehåll innan en längre tid i ide, finns det ingen motivation eller eggande kraft kvar bakom projektet i och med Itagakis uttågande? Det kan konstateras modigt av Team Ninja att experimentera med ett etablerat koncept som Ninja Gaidens utmanande spelbarhet, även om det inte slog riktigt fullt ut. Man kan även göra sak för att utan vanvettig svårighetsgrad och grafiskt lemlästande finns inte mycket kvar av attityden som förknippats så med serien.

Den egna fundamentala misstron ligger dock i uppbackningen när det kommer till marknadsföringen. Ryus saga förväntas inte nå Call of Duty nivåer, då de är extrema, men vill inbilla mig att Black och Sigma utgåvorna hade en vidare spridning i de mediala annonsfönsterna trotts den mera fokuserade marknaden. Att karva sig ett utrymme i sfären från Mass Effect, SSX och Star Wars fram till premiären av Diablo och Max Payne kräver också att finansiella muskler storlek större finns att tillgå. Det känns som ett tillfälle finns för att utvidga sin publik när spelbarheten har anpassats för en mera allmän skara spelare. Såtillvida nyss nämnda grupp inte förknippar det alltför starkt med en direkt grym svårighetsgrad och därför skyr dess närvaro, medan de äldre mer masochistiskt lagda anhängarna inte ser någon utmaning och slopar av den anledningen. Har vi då lämnats med ett spel utan publik? Kommer bristen av tilltro till varumärket att tvinga Ryu på förlängd exil till Dead or Alive serien eller ser jag inbillade farhågor bakom varje krök? Samtidigt skulle en succé förmodat betyda att Ninja Gaiden består förändrat på obestämd tid, mina förhoppningar får då se sig omlokaliserat till Itagaki-sans nya projekt för det högoktaniga självspäkelse behovet.

*Poff* Borta. Eller?

Flertalet utvecklare har anammat alternativt experimenterat med att förlänga sitt verks aktualitet genom att utannonsera återkommande episoder. Det som skiljer episoderna från liknande eftersläpps påbyggnationer som expansioner och downloadable content(DLC), är kanske inte vida fastslaget, måhända är det ett narrativt fokus och en naturlig vidareutveckling av den officiella handlingen. Snarare än en lättsmält utfyllnad som i slutändan få kommer att minnas.

Sedan finns det fristående spel som efterföljer tidigare inkarnationer i en följetong men inte berikas med en siffra vid titeländen. Inte för att innehållet är tunnare utan att det ligger för nära tidigare upplevelse rent spelbarhetsmässigt, mer av samma toppat med extra handling, eller rent av är en så skild tolkning av vad som föregått att det inte faller inom ramen för att vara en officiell uppföljare. Det senare är dock ofta resultatet av att utvecklarna går tillbaka till begynnelsen för att sedermera slopa siffran. Ironiskt nog är det i de flesta fall rent berättarmässigt raka uppföljare som ges en undertitel och inte den kronologiska sifferbenämningen.

Sedan finns det uppföljare som inte övertygar eller känns så proppat med innehåll i motsvarighet till de förväntningarna man byggt upp i och med föregångaren. Dragon Age 2 är för mig lite av ett sådant exempel, där allt till synes var reducerat, borta var valbara raser, valen angående interaktion och utrustning med ackompanjerande karaktärer var färre, skådeplatsen bestod av ett fåtal stadskvarter samt en handfull omkringliggande platser och med det så var även skildringen av händelserna inte i paritet med samma storslagna epos man fick uppleva i Dragon Age: Origins. Allt det mot ett snabbare mer visuellt givande kampsystem och uppdaterad grafik. Även om jag hade föredömligt skoj under de drygt 45 timmar av konspirationer och konflikter jag lyckades klämma ur kampanjen, kändes inte 2:an riktigt berättigad, hade det betitlats "Dragon Age: The Kirkwall Agenda" skulle inte känslan av svag besvikelse eller avsaknad vara lika påtaglig. Vidare som exempel vill jag ta upp DiRT 2, som trotts karriärsimulation med trailerboende kändes mindre världsomfattande än sin föregångare. Tankarna går lite åt den typiskt årliga sportspels uppdateringen med uppiffad fysik, grafik och gränssnitt, utbytta bilar och geografiska lägen strösslat med lite nya special spelsätt. Fortfarande med välavvägd och heligt underhållande spelbarhet dock.

När uppföljare inte trumpar sina föregångare i fråga om skala och innehåll spenderar man sina riksdaler på vad som nästintill liknar en nedkonvertering, att haka på en siffra är att öka förväntningar markant. I stort ser jag positivt till att utvecklare släpper spel som bygger på existerande grunder och inte tar lika lång tid att slutföra samt ur ett ekonomiskt perspektiv är fördelaktigt. Vi som anhängare får mer att gotta oss åt och upphovsmakarna får fler tillfällen till att kapitalisera på något som krävt enorma resurser. I slutändan om det vill sig väl får vi ta del av uppföljare som fått både den tid och omsorg som förtjänas. Potentiellt så leder det till att utvecklare vågar ta mer risker och experimentera samt en snällare prisnivå för konsumenten. En omöjlig utopi eller fullt realistiskt? Det verkar åtminstone gå hem i fallen Assassin's Creed och Final Fantasy och inte minst Call of Duty, i lag med intresset kring att publicera sina alster i episodform hålls färskt.

I nyårets sluta röka och bantningskur kampanjernas kölvatten, glimtandes alldeles emellan den strida strömmen av telekom och bredbandssnuttar, tycks bakterie trenden åter råda. Allt från de vänliga bakterierna i våra livsmedel till extra super rena kläder och tvålbehållare med sensorer för dosering. Specifikt sist nämnda säljs enligt egen åsikt i och med en svag motivering, att undvika bakterier genom att gå från en manuell pump till infraröda vågor är i grunden logiskt förankrat. Men som skäl till att införskaffa en produkt vars syfte är att ta kål på just snusket, känns en aning menlöst. Finns inte mycket till anledning att hamra vidare när man väl fått sin klick flytande renhet och sköljt. Det är nog att ta i genom att påstå att försäljningsknepet bygger på kollektiv skräck och paranoia inför bakterier, men ter sig dock mer berättigat i jämförelse.

Finns det för övrigt något objekt i reklamsfären som sett mindre utveckling vare sig kreativt eller överhuvudtaget än diskmedelsprodukterna? Ett medsols urvisar svep och vips så är disken blänkande ren. "Ny produkt. Köp!" Hade räckt.

Friend or Foe?