Jag visste nästan inget om superhjälten Flash förut. Bara att han var ruskigt snabb. Snabbare än blixten. Innan jag började titta på tv-serien (2014) så undrade jag alltid hur skurkarna skulle ha en chans mot honom. Han borde ju vinna varje strid innan det ens börjat, eller hur?

Så hur löser tv-serien det här? Svar: Genom att göra Barry Allen (Flash) mer korkad än folk som stoppar upp träspån i näsan. Och genom att slänga all logik genom fönstret, så att logiken faller ner i en soptunna som välts över och blir uppäten av hemlösa katter. Ingen logik alls alltså.
Visst, många superhjältar trotsar logiken på något sätt, det är okej. Men The Flash är i en klass för sig. Man får stänga av hjärnan helt, för varje avsnitt. Flash får skiten slagen ur sig gång på gång för att han är alldeles för slö. Han står ofta flera sekunder och tittar förvirrat på när skurkarna gör sitt drag mot honom.

Jag tar mig för pannan (facepalm) t.ex. varje gång skurken Snart kommer fram. Han har fått tag på ett vapen som har designats för att stoppa Flash. Hur gör vapnet det då? Jo hör och häpna, (trumvirvel)... vapnet kan skjuta is! Hur det egentligen är tänkt att stoppa Flash till skillnad från andra vapen nämns inte.
I ett avsnitt springer Flash genom hela staden för att hitta en bomb. I ett annat flyr skurkarna genom att springa bort från hans synhåll. Flash har då tydligen tappat spåret, han har ingen aning om vart de befinner sig.

Seriöst, varje gång någon får in ett slag på Flash, så är det på det dummaste sättet man kan tänka sig. Green Arrow får in några slag på Flash, trots att enligt Flash så står Arrow bokstavligt talat still när han slåss mot honom. Huh? Sen har vi mördarbina, som Flash tydligen inte kan springa ifrån. Eller byggnaden som brinner med människor i, där Flash egentligen utan problem borde kunna få ut alla med sin snabbhet.

Men vad kan man förvänta sig från en tv-serie, där någon kan bli kidnappad och under en dag tvingas bygga supervapen åt skurkar och lägger även till ett vapen som skjuter guld, för varför inte, inget känns vettigt ändå vid det här laget. Eller får jag också nämna när Flash springer ifrån en atombomb, för att en viss person sprängdes och blev till två helt påklädda personer. Sen är det också konstigt att dessa metahumans (människor med krafter) är till 99,8% psykopatiska mördare. Vet inte ifall serien någonsin förklarade det.

Mitt intresse för karaktären har i alla fall minskat kraftigt. Som någon som inte följer Flash utanför tv-serien så undrar jag, hur hanteras det vanligtvis att han är så himla overpowered egentligen? För den här tv-serien tar ingen hänsyn alls till logik, eller uppmärksammar detaljer. Den försöker inte ens, vilket är tråkigt.

Men jag fortsätter titta ändå, för det är ändå lite underhållande. Bara ett avsnitt kvar.

"Jag stannar alltid och pratar med skurkarna först."

Skaffade GTA V för tredje gången, denna gången till PC (Oh well, mer pengar åt Rockstar). Jag lekte runt i Director Mode och gjorde en video på 2 min. Verktyget är lite väl begränsat (och tidskrävande) för att jag ska använda det igen, tänker då mest på den korta kamera-distansen. Men verktyget är skoj ändå!

Videon handlar om Pablo, som går bananas på militären som tagit hans son. Men hur slutar det för stackars Pablo?

Ta reda på det här:

Jag spelar GTA V (PS4) numera. Fick mig att börja tänka lite på hur jag kör bil i tv-spel. Jag har haft körkort i 4 år nu, har det påverkat min bilkörning i dessa typer av spel, månntro?

Njae, jag kör precis lika vårdslöst i spelvärlden som innan jag skaffade körkortet. Jag kör ständigt på fel sida av vägen, backar utan att se bakåt, frontalkrockar med var 14:e bil jag ser, kör utför varje stup jag hittar och andra sjuka grejer. Jag trodde att jag skulle börja köra försiktigare, kolla mer på skyltar och sånt. Finns det ens hastighetsskyltar i GTA V? Jag vet inte, har aldrig ens tänkt på fartbegränsningen.

Eller okej. Det finns en grej som faktiskt har förändrats.
Jag brukar nämligen se till att parkera fint numera. Jag letar efter parkeringsplatser, ser till så alla däcken är inom linjerna. Jag fickparkerar även då och då. Innan jag fick körkortet brukade jag parkera lite var som helst, bredvid en korvkiosk eller mitt på vägen. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag parkerat mitt på en väg. Sånt går inte längre. Jag är ju vuxen nu, jag måste ta ansvar. Märkligt beteende.

Egentagen bild. Rätt ska det vara.

Jag har spelat ungefär 15 timmar (PC) men har mest gjort sidouppdrag och luktat på Elfroot. Tänkte att min karaktär kunde se fin ut i tajt läder, så han fick bli en Rouge. Han är rödhårig. Jag kallar han Redhead, men han heter Robin egentligen. Här är 6 punkter om spelet:

1. Du vet att du spelar Inquisition
Förbered dig på att höra ordet Inquisition nämnas ungefär 17 ggr i minuten. "We're the Inquisition", "What's your stance of the Inquisition?", "How can you help the Inquisition?", från varannan byfåne du samtalar med. Inquisition! Inquisition! Dragon Age: Inquisition! Hör jag ordet en gång till så... ja jag vet inte vad jag gör, kanske sätter eld på ett par strumpor.

2. Det är vackert
Det är säkert det vackraste fantasirollspel jag spelat, med Witcher 2 tätt efter. Japp. Tar Witcher 3 tillbaka tronen?

3. Solas är skittråkig
När jag först såg honom så hoppades jag på att han inte var en av kompanjonerna man har med sig. Inte tänker de väl slänga med honom i mitt team? Men det var han. Jag gick och pratade med honom en gång. Han pratade på och trodde jag lyssnade, men jag bara nickade. Jag gav honom en hjälm för att slippa se på honom men tyvärr tar han sig av den under mellansekvenserna. Fattar inte vad han ska i mitt spel å göra.

4. Det sjungs magiskt
Sångerna på krogarna är faktiskt fantastiskt vackra, bättre än de i Skyrim enligt mig. Först förstod jag ingenting, sprang runt och försökte klura ut var musiken kom ifrån. Det tog någon minut innan jag fattade att det kom från en kvinna vid hörnet med ett instrument i händerna. Hon står nästan knäppstilla, ser inte alls ut att spela musik. Alla dessa är hemskt animerat. Men det blir fortfarande magiska stunder, sålänge du inte tittar på dem.

5. Det finns hästar
Jag fick en häst, red den en gång och använde den aldrig mer efteråt. Sega jäkel.

6. Man kan hoppa
Innan jag köpte spelet hade jag ingen aning om att man kunde hoppa. Det kunde man inte i de förra spelen. Hoppanimationen är väldigt snygg. Passar bra när man är rouge också, att hoppa runt. Jag har hoppat en hel del i spelet, över staket och stenar. Hoppade över en björn också (stod på en hög sten). De har verkligen lyckats med hoppkänslan. Vi har kommit en bra bit från Oblivion.

Solas. Ugh.

Det har ju pratats en del om hur fantastiskt Nemesis-systemet är. Förra veckan nådde jag eftertexterna i Shadow of Mordor, och jag fattade ingenting. Vad var det som var så roligt med Nemesis grejen?

Jag slökollade senare på GiantBombs Quick Look -video när de spelade spelet. Det såg ju skoj ut när de spelade. De stötte på ett urukpsyko som inte pratade, bara skrek. De blev omringade av en massa urukkaptener och en warchief. Det hände roligare saker helt enkelt. Såg senare på när min lillebror spelade, han slogs mot the drooler, en uruk som dreglade hela tiden. Sen mötte han någon som kallades the Weak (men som knappast var weak), som kom tillbaka från döden flera gånger och såg till sist helt förstörd ut.

I mitt spel hände inget utav det där, inget utöver det "vanliga". Grejen är ju att allt är slumpmässigt, och har du otur så blir det inga roliga scenarion. Det fanns en uruk som påminde om Scarecrow från Batman. Han var rolig, han kommer jag ihåg. Men bara han. I ett uppdrag fick jag testa på att rida på en Graug, bara för att aldrig stöta på en igen under resten av spelet Om det var någon som kom tillbaka från döden, så var det ingen jag kände igen, för de var tråkiga, vardagliga uruks. Jag kände mig inte nöjd.

Så jag drog genast igång en andra genomspelning! Jag möter genast intressantare uruks som sjunger, rimmar och skriker om hur mycket de hatar mig. Min ärkenemesis hette Ghâm the Mad, ett trevligt psyko som inte ville lämna mig ifred. Hans huvud vilar nu i en buske någonstans. Jag sprang också runt och hamnade av slumpen i ett roligt kaotiskt slagfält mellan Ghûls, Uruks och Caragors. Allting blev genast mycket roligare, och det var tydligt att min första genomspelning inte alls blev så som utvecklarna hade tänkt sig.

Har ni någon gång känt att ni inte spelar ett spel riktigt som det var tänkt? Kanske någon bugg som förstör? För det händer ju slumpmässiga saker i spel, det är inte som filmer där vi alla ser samma sak.

Jag hade tur nog att hitta en massa fler Graugs i andra genomspelningen. På bilden ovan red jag på en Graug medans jag slogs mot en annan Graug. Det var episkt, även om spelet buggade ur och jag blev fast i luften. Graugen stirrade på mig och fattade ingenting.