Svenska

Last of us part II

Jag är uppvuxen i norra dalarna. Uppvuxen med jantelagen och gamla könsroller. Det satt liksom i modersmjölken att killar leker med bilar tjejer med dockor. Om man som kille ramlade och började böla så var det bara att ställa sig upp och borsta av sig och sluta. Du är man du gråter inte. Nu spolar vi framåt ett antal år. I december skall jag fylla 50.

 

Det första spelet som någonsin framkallat tårar var the Last of us. Det tog inte så lång tid heller. Den berömda inledningen fick mig helt enkelt att bli så gripen och tagen över stunden att tårar började rulla nedför kinden. Få spel om ens något annat har fått mig så involverad i karaktärerna som just detta spel. Så när Tess lite senare offrar sig åt Joel och Ellie så rann tårarna på nytt. Och när slutet sedan kom så var de åtminstone nära att rulla på nytt.

 

Det tog sin tid. Det tog sin långa tid att ge sig i kast med uppföljaren. Jag hade givetvis inte lyckats hålla mig undan spoilers jag visste ju egentligen nästan allt om spelet när jag ännu en gång gav mig in i The last of us fantastiska värld. Bu eller bä det är ju vad alla har sagt. Värdelöst eller fantastiskt. Det var något av detta som jag skulle få uppleva. 

 

Jag älskade spelet. Älskade och hatade och skall försöka förmedla varför jag anser att det är ett mästeverk. Jag har dock full förståelse för de som inte älskar det. Men för mig är det ett spel som när det är slut det är ändå inte slut. Jag har blivit berörd på många sätt. Jag har hatat och älskat. Brytt mig om och tänkt men så där gör man inte. Jag har gråtit över det magnifika , kanske bästa momentet någonsin i ett spel för mig, när Joel och Ellie pratar efter festen och Ellie säger att hon skall försöka förlåta Joel. Just de momentet är magiskt. Förklaringen kommer inte tidigt utan i slutet. Det är något som träffar mig hårt och brutalt och som får mig att förstå. 

 

Spelet är ett spel där man inte skall trycka bort alla videosekvenser. Om man inte gillar avbrott med videosekvenser då är det inte ett spel man skall spela. För detta är en film en saga som man måste se och gilla. Gör man det så är det magiskt. Det är Naughty dogs berättelse. Där jag spelar delar av det och sedan följer med i andra delar. 

 

Det är nog därför många hatar det. De hade velat haft en annan utgång. De har investerat sig själva i den första berättelsen och i de karaktärer som fanns i den berättelsen. Det bryr sig inte berättaren om utan de gör sin berättelse på sitt sätt och det på ett fruktansvärt grymt sätt. Joel som vi alla älskade eller lärde att älska efter ett tag i den första berättelsen får ett öde som ingen riktigt hade kunnat räkna med eller för den delen velat se. Ellie som var den roliga oskuldfulla tjejen har vuxit upp och blivit en hård tjej som saknar mycket av den oskuldfulla karaktär vi alla hade lärt oss att älska. 

Ändå får jag bara lust att hålla om henne och säga det ordnar sig. Jag får lust att krama henne länge.

 

Grafisk är spelet helt makalöst vackert och musiken är mycket stämningsfull. Kontrollen och striderna är betydligt bättre en ettan. Historien är magisk men kanske ändå snäppet under eller rättare sagt kanske den är lite för lång i mitten av spelet. Kanske skulle man ha dragit ner lite på mellanpartiet men det är det enda negativa jag har att säga om spelet. 

 

Vad tycker ni andra varför hatar älskar ni detta spel. Varför är detta ett spel som fullständigt delar spelarnas åsikter så mycket som det faktiskt gör