Planescape: Torment — fortfarande mästerligt, ständigt tänkvärt
Utvecklare: Black Isle Studios (Beamdog gjorde nyutgåvan)
Genre: Makabert CRPG utan alver och muppar
Release: 1999 (Enhanced Edition kom 2017)
I "Planescape: Torment” välkomnas du till den jättelika staden Sigil, D&D-världens kanske mest fantasifulla skapelse. Även om det kan vara svårt att tro att det här spelet utspelar sig i samma universum som “Baldur’s Gate”, “Icewind Dale” och andra klassiker så gör det ju det. Fast tonen är så, så annorlunda. Sigil, även känd som Nycklarnas stad, är en vedervärdig plats på ett helt annat plan av existensen som är långt bortom Faerûns mer traditionella fantasy. Sigil är knutpunkten i själva D&D-världen – det är där alla hamnar förr eller senare – antingen på genomresa, eller för att bli kvar. Det sägs att varje plan av existensen och varje möjlig plats i universum går att nå via den myllrande jättestaden – om man bara vet hur.
Det är också här, på ett slafsigt och blodigt bårhus, som "Planescape: Torment" tar sin början. Du vaknar upp som The Nameless One, och du minns inte vem du är, var du varit eller vem du känt. Allra minst minns du… Ditt namn. Och namn, namn är mäktiga ting i Planescape-världen. Rätt så omedelbart förstår du dock att detta inte är första gången du dött och sen kommit tillbaka. Din rygg är fulltatuerad med instruktioner om vad du ska göra och vem du borde prata med efter att du återigen kommit tillbaka från de döda. (don’t trust the skull…)
Det centrala mysteriet i “Planescape: Torment” handlar således inte om att rädda något kungadöme, dräpa drakar eller annan valfri power-fantasy. Istället slängs du in i en kall, ogästvänlig och fullständigt bisarr värld där inget verkar hänga ihop men ändå gör det på sitt alldeles egna, underfundiga sätt.
Frågorna är många; vem är jag? Varför kan jag inte dö? Är det en välsignelse eller en förbannelse? Varför minns jag inte mina tidigare liv?
Och framförallt; Varför snackar den där flygande dödskallen hela tiden om att ligga med zombie-lik? (Jag menar… Hur skulle det ens gå till?!)
Dialogerna och skämten i “Planescape: Torment” är ofta 90-talsdråpliga med tveksamma inslag av sexism som inte åldrats särskilt väl. Det är en bjärt kontrast mot den mer filosofiskt lagda huvudstoryn. Det här är en värld där allt kan vara möjligt och den här gången är det ingen floskel utan jag menar det verkligen.
Hela Sigil är ett kosmos uppbyggt av varelserna som bebor det, självuppfyllt av det faktum att de själva tror på att de finns. Vad som helst eller vem som helst kan existera i Sigil om tillräckligt många bara har en genuin tro på att det faktiskt är så. I toppen av staden styr The Lady of Pain med järnhand – gå emot henne och du skickas in i en alternativ labyrintdimension som du förmodligen aldrig hittar ut ifrån igen. Det finns inga gudar inom Sigils portar, helt enkelt för att Damen tyckte de ställde till med problem och förbjöd dem. Men utanför Sigil existerar flera olika typer av himlar och helvete eftersom att varelserna där helt enkelt tror på att de existerar.
Jag har aldrig spelat ett annat rollspel som är som “Planescape: Torment”.
Det finns inga tomtar och troll så långt ögat kan nå i denna makabra fantasy.
Istället bjuds vi på minnesvärda stunder som att hamna mitt i en kraftmätning mellan de odödas rike och råttornas kung i underjorden, en levande gatugränd som omformar sig själv efter eget tycke och en levande pelare av dödskallar. Eller vem kan glömma bordellen för intellektuellt utbyte, där det är fängslande konversationer snarare än köttets lustar man betalar för? Eller att det finns flera olika grupperingar i Sigil, var och en med sina helt egna livsåskådningar och ideal, och att du själv kan välja att gå med i någon av dessa (något som ger långtgående konsekvenser…)?
Om du verkligen gräver på djupet kan du till och med hitta till de hemliga Anarkisterna, där du kan vara med i flera grupperingar samtidigt och i hemlighet sabotera för de andra grupperna då Anarkisternas slutgiltiga mål är att störta hela den rådande samhällsordningen. Smack!
På resan möter du också karaktärer som du bara kan möta i “Planescape: Torment”. Ta till exempel O, som må se ut som en människa men i realiteten är en del av evigheten – en bokstav ur det gudomliga alfabetet. Vem, eller snarare vad O är, förklaras aldrig eftersom O anser sig stå över de “vanligas” förstånd och fastän O vet svaren på precis allt The Nameless One vill veta så hånar han dig istället och försvinner lika fort som han dök upp. Men du kan lära dig en hel del av O, om du är ödmjuk.
Även dina kompanjoner, ja, de är en märklig skara. Ta till exempel Ignus, den brinnande mannen. Ignus var en gång en sadistisk trollkarl med pyromantendenser. När han fick för sig att bränna ner flera kvarter av en stadsdel i Sigil så samlades de lokala magikerna och förvisade honom till ett plan av eld, som straff. Ignus överlevde dock i något slags komaliknande tillstånd, där han ändå är delvis kontaktbar. Han har placerats mitt i en bar som någon slags bisarr turistattraktion, med tanken att han ska brinna där för alltid. Lär dig mer om Ignus förflutna och få reda på obehagliga sanningar om vem du är – eller åtminstone vem du har varit...
Sen har vi så klart Dak’kon, en githzerai vars filosofiska och existentiella ångest över trovärdigheten i de religiösa skrifter han följer bjuder på resonemang som faktiskt kan få en att tänka över sina egna övertygelser – eller brist därav. Som troende själv var det extra gripande att följa Dak'kons spirituella resa.
“Planescape: Torment” är inget stort spel, sett till antalet kartor eller platser. Men ställena du besöker kan du ändå spendera åtminstone 50 timmar i eller mer, då det finns så mycket dialoger och sidouppdrag att ta del av.
Men kom igen nu, finns det inget som “Planescape: Torment” suger på?
Jo, det gör det.
Även jag som älskar att läsa kunde ibland uppleva att det blev lite vääääähhhl pratigt, emellanåt. Särskilt i inledningen då man matas med konstanta lore dumps kan det kännas lite tungrott. Det sker också konstanta referenser och diskussioner kring saker och platser som du aldrig själv får besöka, vilket kanske kan irritera vissa. Personligen gillar jag det, eftersom det bidrar till att världen känns mer levande och “verklig" – i “Planescape: Torment” är du uppfriskande nog inte universums mittpunkt. Faktum är att universum skiter högaktningsfullt i spelaren, vilket på sätt och vis är en befrielse att för en gångs skull inte behöva vara "den utvalde".
Jag kan också ha förståelse för att inledningen nog kan kännas lite för fri och spretig för nya spelare, då du nästan direkt får tillgång till en hel stad endast utrustad med ytterst vaga instruktioner om hur du ska föra huvudstoryn framåt. Detta, kombinerat med praaaaaaahhttttt i mängder, kan kanske få en del att tappa sugen. Ju längre in i spelet du kommer, desto mer fokuserad och knivskarp blir storyn, dock.
Det sämsta är utan tvekan striderna. De är banala, enkelspåriga… lite av ett dåligt skämt när allt annat är så bra. Det märks att allt krut lagts på dialog och story, för striderna saknar den komplexitet och det underhållningsvärde som andra D&D-spel kan stoltsera med. Det är väldigt sparsmakat med utrustning och vapen och magiformlerna är inte alls lika spännande som i exempelvis “Baldur’s Gate” eller “Icewind Dale”. Under utvecklingen av “Planescape: Torment” spelade utvecklarna Squares klassiker “Final Fantasy VIII” och blev mäkta imponerade av de bombastiska mellansekvenser som initierade de starkaste attackerna där. Därför ackompanjeras de mäktigaste magierna av mellansekvenser även i “Planescape: Torment” men tyvärr är de bedrövligt dåligt gjorda och direkt pinsamma i jämförelse med Squares diton.
Jag kan också rekommendera att kolla upp vissa hemligheter, ifall du inte planerar flera genomspelningar. Det är väldigt enkelt att missa bra content om man inte är rejält observant. Och beroende på hur du löser vissa quests kan du omedvetet låsa dig ute från andra delar av spelet längre fram. Som tur är funkar det oftast att slå ihjäl allt och alla som Den Slutgiltiga Lösningen, om du tabbat dig och alla andra alternativ uttömts.
Men, vet du vad?
Skit i de här negativa grejerna och fixa en char som har hög karisma, visdom och intelligens och njut istället av de utsökta dialogerna och de tänkvärda valen du ställs inför. Det är ändå i snacket som “Planescape: Torment” skiner som starkast. Kanske, om du når hela vägen fram till slutet, kanske kan du då till sist svara på spelets ultimata fråga; “What can change the nature of a man?”