"Proteus" är spelet där fyra årstider är så mycket mer än ett år.

Inte många har testat Ed Keys och David Kanagas “Proteus”. Det är synd, för det är en sällsamt behaglig och musikalisk resa in i en annan värld.

Om konst kan vara att kliva in i ett landskap, en tavla, och utforska en ö från ram till ram så är konst “Proteus”. Det här är inte ett spel i dess vanliga bemärkelse, det finns inga tydliga mål eller självklara vägar till vad, varför eller hur. “Proteus” är mer av en upplevelse, en känsla lika flyktig som en stilla havsbris eller ett minne av någon som brukade betyda något. Det är slumpgenererade öar som alltid är unika men ändå så bekanta. Det känns som något drömlikt, en kort och koncis upplevelse som är mer “What Did Jack Do?” snarare än “Twin Peaks” plågsamt utdragna säsong tre.

Jag börjar i vattnet. Det når knappt upp över vaderna, men havet är vitt och brett och ser ut att fortsätta i oändlighet.

I horisonten skymtar jag en ö.

Jag plaskar iland och tystnaden utbyts mot ett vackert kustlandskap där ljud och bild är i perfekt samklang med varann. Det är något så harmoniskt, smått meditativt som sköljer över mig medan jag vandrar planlöst mellan lummiga träd och blommor och ser höga kullar omsvepta av moln.

Det är en märklig värld som känns både välbekant och okänd, lite som att jag vandrar på månens baksida om månen hade legat i min egen trädgård.

Det är också en reaktiv värld, den svarar på vart jag rör mig med ett surrealistiskt och fantasifullt soundtrack som är livfullt och samtidigt lågmält. Det finns något nästan religiöst i bildspråket. Tankarna rör sig till Edens lustgård – var det kanske så här det kändes för de första människorna att vandra runt i ett paradisiskt landskap fyllt av oförstörd natur, vilda djur och surrande insekter? I ett tidevarv när vi tror att vi vet allt, kan allt och alla frågetecken rätats ut så är det ändå något befriande rått och äkta med naturen. Naturen är en av få krafter människan ännu inte förstår eller lyckats tämja till fullo, den skrattar än åt vårt oförstånd. Vi må vara duktiga på att förstöra den, men vi kan inte kontrollera den. “Proteus” hänger upp sin John Muir-inspirerade filosofi i abstrakta himmelslandskap och fångar därmed essensen av naturens trolska mystik så väl, så väl.

“Proteus” börjar alltid i hoppfull, pånyttfödd vår och slutar i den mörkaste av vintrar.

Ibland sveper tunga regnmoln in över ön. Kroppen min ryser och huttrar som att jag vore där, på riktigt. Med rätt omgivning och ett schysst headset på huvudet får jag en total känsla av närvaro och inlevelse, bara jag öppnar mina sinnen och släpper in det som förmedlas framför mig. Nästa gång regnet är i antågande traskar jag upp på ett berg. Högt, högt ovanför molnen blickar jag ner på regnet och de molniga, spöklika skepnaderna som blåser förbi. När solen går ner och dag förvandlas till natt skymtar jag något som glittrar långt borta i mörkret. Jag skyndar mig mot de flygande ljuspartiklarna och bärs fram av en mäktig ljudbild som går från lågmälda, försiktiga toner till att stegras i takt med att jag rör mig närmre, närmare. Väl där omsluts jag av ljuset som snurrar snabbare och snabbare – ljudet når crescendo – och tiden går onaturligt fort och allting dränks i ett vitt sken. När jag öppnar ögonen igen har det blivit sommar, insekterna surrar och solen skiner sitt mest stekande och klaraste. Det finns en logik i allt det som vid en första anblick tycks så osammanhängande – det är väl det som ändå gör “Proteus” till ett spel, antar jag.

Jag fortsätter traska runt ön. Allt är sig likt, om än varmare och mer livfullt. Om våren är tiden för pånyttfödelse är sommaren då naturen brinner som häftigast innan hösten kommer och allt börjar sakta ner igen – en förberedelse för vintertid. Varje gång jag börjar om min resa i “Proteus” återskapar sig ön om igen, likt Moder Jords makabra resa i Elias Merhiges experimentella skapelsemyt “Begotten”. Likheterna är slående, om än att där “Begotten” är en pånyttfödelse sprungen ur kompakt mörker är “Proteus” dess raka antites – samma idé om andliga omvandling fastän i en ljusare och mer hoppfull kontext.

“Proteus” handlar om vad du vill att det ska handla om. Det är upp till besökaren i “Proteus” värld att själv ponera över vad man tar med sig därifrån. Sett ur det perspektivet minner “Proteus” mer om ett muséebesök än ett traditionellt spel. Jag kan gå till samma museum två gånger och ändå inte hamna på samma plats. Liksom museum präglas även “Proteus” av lugn. Det är en stilla plats att återbesöka då och då för att bara vara och fundera över tillvaron. Det är ett suggestivt foto som säger mig så mycket, utan att egentligen säga någonting. “Proteus” avsaknad av dialog för paradoxalt mina tankar till stora ord, till Tomas Tranströmers poesi och Björn Ranelids osannolika vokabulära språkdräkt.

“Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi”, menar Ranelid, och han hade lika gärna kunnat orda om världen i “Proteus”. Fast mest av allt påminner mig denna kärleksfulla hyllning till naturen om något som hade kunnat lyftas rätt ur någon av John Muirs oräkneliga essäer om den amerikanska vildmarken. Muir citeras till och med i den officiella lanseringstrailern:

Det är konstigt, det där med konst. Jag spelade “Proteus” första gången 2014 och tyckte förvisso att det var en minnesvärd upplevelse. Men det är först tio år senare som spelet verkligen berör mig, på djupet. Hur kan det komma sig? “Proteus” modernistiska audiovisualitet har knappast förändrats, men jag har det. Lastad med tio års extra livserfarenheter känns “Proteus” mer meningsfullt idag än någonsin förr. Det frö som sattes i jord 2014 har 2024 blommat ut till något större, något jag aldrig trodde att det skulle kunna betyda för mig, där och då.

Jag sluter ögonen och njuter av den fantastiska ljudbilden som får mig att känna som att jag verkligen är där, någon annanstans. Det påminner mig om promenader längs med vattnet, sommartid på Oknö. Det är igenvuxna ängar och grusvägar kantade av hundkäx i midjehöjd. Maskrosfrön som virvlar i vinden. Det tar ett tag, men sen upptäcker jag att det finns en knapp dedikerad åt att sätta sig ner och bara vara. Så klart det gör, bästa knappen.

Årets fyra årstider avhandlas under en dryg trekvart, men det som förmedlas är så mycket mer än ett år. Avslutningen är överraskande världsomvälvande, ett färgstarkt slut i ett grått vinterlandskap som bokstavligen höjer mig till skyarna.

Nästa gång jag återvänder är det en ny ö, men samma välbekanta platser.

Jag börjar experimentera och hittar oförklarliga hemligheter som jag kan ha upptäckt på egen hand eller via någon guide, vilken roll spelar det? Efter första genomspelningen låses ännu mer abstrakta världar och färger upp, för såna som mig som inte kan få nog. Poängen med “Proteus” är nog att det inte finns någon poäng. Det här är bara en värld att vistas i, en plats som inte finns men som ändock är värd att uppleva. Det är en plats som säkert saknar existensberättigande för vissa, men som kan ge styrka åt andra. På så vis är “Proteus” ett livskraftigt hantverk, interaktivt och flyktigt och intensivt personligt. Det är helt obekymrat kring vad besökaren kommer tycka om dess värld, tryggt och belåtet i vetskapen om att man inte kan sätta ett pris på något som är ovärderligt.

Det är något som jag läst och hört från gamers i evigheter nu, känns det som. Det började som små viskningar men har nu växt sig till en lavin av rabiata Zelda-fans som skäller och gläfser högre än rabiessmittade hundar så fort ett nytt Zelda-spel är på gång att -- "DENNA GÅNGEN, DENNA GÅNGEN KAN VI VÄL FÅ SPELA SOM ZEEEELDDAHHH!!"

（╯‵□′）╯

Och jag... Jag fattar det inte? Vad är vitsen, liksom? Varför har det blivit så hysteriskt viktigt att Zelda är en spelbar karaktär att det seglat upp som en av de mest efterfrågade inslagen i framtida Zelda-spel? (Ja, lika högt på önskelistan som galningarna som vill göra om Link till en tjej, because reasons)

Zelda-serien är känd för sin gameplay-mix av utforskande, pusslande och stridande. Vid slutet av varje spel springer Link runt med mer prylar än Inspector Gadget i sina bottenlösa fickor. Om Zelda får den här rollen istället, vad har vi då åstadkommit mer än ett meningslöst karaktärsbyte som inte har någon reell påverkan på spelet? Ska man gå efter seriens inarbetade (nåja) lore är det mer rimligt att Zelda (som brukar besitta Triforce of Wisdom) är en huvudperson i sidospel som det nyligen utannonserade Zelda: Echoes of Wisdom.

Representation i media är viktigt, men det är inte som att det inte redan finns ett antal grymma spelhjältinnor att gejma loss med för den som vill. Och ingen hindrar någon från att skapa fler. Märk väl, jag bryr mig egentligen inte jättemycket om Zelda blir spelbar i nästa Zelda-spel eller ej -- faktiskt. Men jag tycker mest den här hetsen kring henne blivit smått parodisk. Jag har aldrig sett några vettiga argument till VARFÖR vi ska pensionera Link, men om de finns tar jag gärna emot dem.

Tills dess tänker jag att spela som Zelda känns ungefär lika högt på önskelistan för mig som att vi får bekanta oss med Lara Crofts okända tvillingbror Larry Soft i nästa Tomb Raider, eller att nästa James Bond blir en lönnfet, brölig amerikan som injicerar Coca Cola och frityrfett rätt in i blodomloppet. Tack för att du lyssnade till min kvälls-rant och god natt.

"Jag tittar inte på filmer äldre än 2012", sade hon.

Jag blev helt paff. Hade jag suttit på en stol och inte i vardagsrumssoffan så hade jag förmodligen trillat av den. Vi skulle se nån film och efter att jag smattrat iväg några salvor med filmförslag så kom det:

"Jag tittar inte på filmer äldre än 2012".

Jag säger ingenting. Tittar forskande i hennes mörka, bruna ögon och tänker att om jag tittar länge nog kanske jag ser en hint av skämt, ironi eller VAD SOM HELST.

Men nej.

"Varför?"

"Det mesta är dåligt".

"OK".

... ... ...

Ovanstående var en konversation jag hade med en bekant för flera år sedan, en konversation som uppenbarligen aktiverade något i hjärngröten och därmed cementerade sig i minnet. Jag brukar ju annars glömma det mesta, men det där stannade kvar.

Det fick mig att inse att det finns två typer av konsumenter, grovt räknat, när det kommer till underhållningsmedia. Det finns de som hittar sina egna sätt att sålla i det här gigantiska överflödet, de blir hyperkritiska eller ställer upp diverse (galna) arbiträra kriterier för vad som är värt deras tid eller inte.

Sen har vi folk som mig.

Folk som kan hoppa mellan spelgenres likt en skadeskjuten katt. Folk som lika gärna kollar på en obskyr klassiker från 70-talet som den senaste mainstream-filmen från Hollywood – och har lika stor behållning av båda.

Kära läsare, vad ska man ta sig till?

Det finns för många spännande tv-serier, för mycket bra musik och roliga spel för att jag någonsin skulle hinna ta mig igenom en bråkdel av allt jag skulle vilja. Lägg därtill för mycket av allt jag gärna också skulle vilja återuppleva. Men jag har gjort någon slags fred med det hela, ändå?

Det fanns en tid när det var enormt frustrerande för mig att försöka "hänga med" i allt det senaste. När jag var aktiv spelskribent 2002 och decenniet som följde försökte jag verkligen hålla mig aktuell med allt nytt, vilket ofta gjorde att man spelade det man borde istället för det man ville.

＼（´Ｏ｀）／

Sen nånstans på vägen blev man fyrbarnsförälder, klippte sig och växte upp och allt det där. Minsta anspråk till att hinna med i Samtidens Populärkulturella Zeitgeist försvann som över en natt. Jag har för många år sedan gjort min fred med att jag inte kommer hinna spela, se eller läsa allt jag någonsin skulle vilja. Och det känns helt OK?

Eller?

Trots detta hamnar jag fortfarande ibland i svåra avvägningar. När det finns 50 spel jag skulle vilja spela just nu, hur väljer man då ut 3-4 av dem? Särskilt som Steam-reor och liknande pressar in gigantiska spelupplevelser i min kundvagn till det sammanlagda priset av en kopp kaffe eller två.

Kära läsare -- återigen -- hur gör man för att sålla i allt detta överflöd? D​​​​u som inte drunknar av att vaska fram guldkornen ur oceanen av underhållning, vad är din Hemlighet?

Jag har funderat av och till på hur jag kan bli bättre på att kapa ner på allt som måste ses, allt som måste spelas. Kanske ska jag helt enkelt bara lyssna på musikalbum som kom ut på en torsdag, hädanefter? Eller bara läsa böcker med gröna omslag?

Kanske, och hör mig nu fastän det är en viskning, kanske ska jag bara titta på filmer som inte är äldre än 2012? Då hade hon blivit nöjd.