Den progressiva sludge-scenens regerande härskare använder sin djupt rotade ambition och fingerfärdiga självmedvetenhet för att på så sätt väcka ytterligare ett monster från djupsömn.

Med debuten "Remission" flöt Mastodon tillsammans med andra akter på den nya sludge-vågen som uppstod i slutet av 90-talet och början på 2000-talet. Men den faktor som fick Mastodon att stå ut från mängden var deras villighet att i tidigt stadie utveckla sin musik. Tack vare deras progressiva syn på sitt sätt att skapa och arbeta har ett signatur-sound letat sig fram bland tonerna. Ett sound de flesta musikinsatta garanterat känner igen på långt håll.

Med bandets senaste installation, "Once More 'Round the Sun", får vi bevittna ännu en progression för Atlanta-metallisterna. Vemodigt melodiska tongångar byggda kring mustigt groove och hederlig Mastodon-tyngd, oprovocerade skiftningar i tempo och ett gemensamt musiksinne med trademark-varning.

Samtidigt som albumet känns mer studiopolerat än tidigare alster i bagaget är den grusiga ljudbilden alltid med på noterna för att bibehålla klangen gänget kämpat så hårt med att upprätta. Dessutom har sången nog aldrig låtit så bra som på just "Once More 'Round the Sun". Stämmorna mellan de olika medlemmarna är fullkomligt briljanta och skapar på egen hand en helt ny dimension till Mastodons musik.

Sammanfattningsvis en skiva du absolut inte får missa.

"Once More 'Round the Sun" på Spotify

Utgångsläget är aldrig i favör för en underdog. Mediahysterin och snacket om att de kanske ändå kan erövra titeln och spatsera på Lissabons gator med pokalen i famnen har ekat högt och tydligt tiden innan finalen. Men i slutändan handlar det väl mest om spännande spekulationer och ett överraskande utfall. För när allt kommer till kritan ligger förtroendet på favoriten.

Atletico Madrid saknar den erfarenhet och kontroll på nerverna som Real Madrid med gott samvete kan stoltsera med. En plötslig uppstickare som detta fantastiska lag fallerar förr eller senare på grund av dessa brister. Och förjävligt nog sker det i en Champions League-final.

Jag har slaviskt följt de rödvita under den gångna säsongen med oändlig beundran och respekt. Detta monster till strukturellt förankrat fotbollslag som Diego Simeone med odiskutabel disciplin formgivit är inget annat än en bragd i sig.

Visst, som Atletico-supporter ifrågasätter jag många av domarens val i matchen. Så blir det väl på automatik. Men även om de visade prov på en enastående kämparglöd och världens kanske just nu bästa försvarsspel räckte inte krafterna efter en stenhård säsong. Det märktes tydligt under övertiden.

I slutändan vann det starkaste och mest rutinerade laget. Där vill jag passa på att ge eloge till Di Maria som matchöverskådligt var Reals i särklass bästa spelare och enligt mig även matchens lirare.

Atletico Madrid har förhoppningsvis härmed endast fått mersmak där jag till den kommande säsongen förväntar mig en satsning i samma anda. Det är de bevisligen kapabla till.

Man hör jämt och ständigt människor som klagar på dagens musik. Allt var så mycket bättre förr. Musiken var ärligare, mer genuin och framförallt nyskapande. Egenskaper och kvaliteter av den typen går ju inte att hitta i modern tid.

Men jag kan inte hjälpa att nästan tycka synd om de som förhåller sig till denna mentaliteten. För det känns som att man i det fallet antingen är alldeles för icke-insatt för att veta bättre eller rent utav ignorant. Visst, i många fall handlar det om en sådan enkel faktor som smak och är man då väldigt kräsen är det förståeligt att man rynkar på näsan när ett exotiskt alternativ serveras. Men att rakt upp och ner blåneka relativt konkreta och legitima "bevis" på att det faktiskt finns en annan dimension värd att utforska brusar upp en illusion av ett redan fallfärdigt självförsvar.

För när allt kommer till kritan följer musiken precis samma färdriktning som alla andra former av kulturella uttryck: full gas mot ständig utveckling. Det gäller bara för gemene man att vara tillmötesgående öppen för denna utveckling. Annars kan jag förstå svårigheten med att greppa om handtaget och vrida om utan besvär.

Aldrig tidigare har vi haft ett sådant massivt urval av musik som världens alla hörn idag erbjuder. Med denna nästintill oändliga kvantitet medföljer givetvis en ökning av bottenskrapet (en princip som dock kan appliceras på det mesta). Men då kan vi på samma gång konstatera och påminna oss själva om att samma ökning även sker i motsatt riktning. Det håller därför inte med påståendet att modern musik endast präglas av skräp.

Det är inte heller fullt rättvist att jämföra dagens musik med exempelvis 60- och 70-talets fullkomligt banbrytande visionärer och legendarer (några få exempel skulle väl kunna vara The Doors, Led Zeppelin, Queen, Pink Floyd, Jimi Hendrix etc.). Under den tiden var industrin på en helt annan nivå och var i mången aspekt i desperat behov av evolution. Men argumentet som menar på att inget nytt skrivs idag är inte vattentätt. Ovan nämnda band (givetvis i sällskap med flera andra) har måhända lagt en orubblig betonggrund att bygga vidare på, men vad som sker därefter sätter endast fantasin stopp för.

Det är med andra ord ingen slump att nya grengenrer, till synes, "uppfinns" var och varannan dag. Grunden som redan är lagd tillåter alltså dagens musiker att experimentera till en oändlighet. Det gäller som sagt bara att vara öppensinnad och faktiskt bevilja sig själv att analysera och ta till sig den moderna musiken. Och för den som ändå inte vill släppa taget om det "gamla" finns det ju trots allt gott om renodlade substitut som använder klassisk rock och metal som monopol-influens.

Något vi inte heller kan placera i skymundan är all den skit som släpptes förr i tiden också. Anledningen till att vi glömmer detta (eller till och med inte ens är vetandes) beror troligtvis på alla dåtida pionjärer som enhälligt norpade åt sig uppmärksamheten. Scenen var ju lite mindre då, så att säga. Men då var läget precis som idag, bortsett från att utbudet nu är större vilket gör det lättare att både märka av och kommentera.

Amerikanska Cynic slängde ju inte direkt material runt sig efter att de släppt sin kritikerrosade debutskiva "Focus". Bandet satte istället spiken i produktivitetskistan genom att splittras. Inte den mest effektiva metoden för att släppa ny musik med andra ord.

Men sedan 2008 och deras återkomst har Cynic fullständigt kaskadspottat ur sig musik i form av fulländade studioalbum till mindre EP:s. De senaste åren har alltså gått i deras tecken. För bara några ynka dagar sedan släpptes skiva nummer tre, "Kindly Bent to Free Us" och jag har slaviskt låtit tonerna våldgästa mina trumhinnor.

Och det går helt enkelt inte att påpeka för många gånger. Cynic har med sin musik grott ett sådant starkt och betydelsefullt frö att genren nästan vilar på deras axlar. Jag personligen ser amerikanerna som otvivelaktiga innovatörer inom den progressiva metal-stilen och med "Kindly Bent to Free Us" vidgas detta universum ytterligare.

Det är fiffigt och tight, lekfullt och allvarligt, vackert och arrangemangsmässigt briljant. Alla dessa bollar i luften på en och samma gång. Jag är inte i närheten mätt på Cynic. Hungern har precis börjat arta sig.

"Kindly Bent to Free Us" på Spotify

Har du några kommande skivor du ser lite extra mycket fram emot?