GR STREAMING
Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Professionella stereotyper

Ibland, rätt så ofta, händer det att jag förskräcks ömsom fascineras av den omfattande verklighetsfrånvända bild som existerar professioner emellan. Grundpremissen tycks bestå i att det finns ett slags oöverkomligt, antagonistiskt förhållande mellan natur- och samhällsvetare. Och visst är det så. Naturvetenskapens mer konkreta förklaringsmodeller (i form av kvantitativa studier, m.m.) bör inget annat än vara mer övertygande än empiri som genererats av en samhällsvetenskaplig undersökning, då sistnämnda ju är oerhört känslig mot allt från vetenskapsmannens förförståelse till kultur. Detta kan såklart ge upphov till konflikter, eller upplevelser av in - och utgrupper på ett akademiskt plan, men blir verkligen studenter så starkt socialiserade så snabbt, alltså inom loppet av 3-5 år? I varje fall är det mest intressanta hur detta tycks sätta sin prägel på arbetslivet, där ingenjören (av de med samhällsvetenskaplig utbildningsbakgrund) utmålas som en introvert, fyrkantig räkneapparat. Knappt människa. Kanske milt autistisk också? I samma veva ses samhällsvetaren som en självgod flumm-akademiker, som genom att skapa en total begreppsförvirring kan slingra sig ur kluriga debatter, om hen har tur.

Det är lite som att de två parterna njuter av detta självkonstruerade antagonistiska förhållande till varandra. Samtidigt orsakar denna stereotypa bild av de två parterna antagligen en stark ovilja för de respektive att söka sig utanför sina egna kunskapsarenor och vidga sina vyer. Kan det vara så att de själva riskerar att bli sina egna stereotyper? Antagligen inte, men arbetsmarknaden riskerar präglas av ett fåtal outhärdliga professionella kukhuvuden som med öppet hjärta omfamnat alla sina kunskaper och i samma veva stängt och reglat dörren bakom vilken personlig utveckling och en nyanserad bild av arbetsliv och professioner ligger.

TLDR; jag har uppenbarligen ingen jävla aning om vad jag snackar om. F.ö. är den grova förenklingen av natur- respektive samhällsvetenskapliga metoder och dess relation till kvantitativa och kvalitativa studier medveten. Som allt annat bristfälligt i detta inlägget, inklusive stavfel. Snälla slå mig inte.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Det var nog mitt fel, trots allt

För ett par veckor sedan befann jag mig på lokalpendeln till en mellansvensk större stad. Med musik i öronen, ett par glas Chablis i kroppen och därmed även ett gott humör hade jag konstruerat en trevlig liten bubbla åt mig själv. Denna bubbla skulle emellertid komma att spräckas av en ilsken röst, som med bred göteborska frågade mig exakt vad i helvete jag sysslade med. Det är sällan avgränsningen mellan trevnad och obehag är så tydlig, men i detta fallet var det nästan komiskt. Lite som när nålen från en vinylspelare kvickt slits bort från skivan och orsakar en kort ton av dissonans följt av tryckande tystnad. Precis så var det i den nästan folktomma tågvagnen. Det var jag, en ilsken medresenär (som i denna berättelse agerar antagonist, men det har ni säkert redan klurat ut) och en anonym herre som sjönk så långt ner i tågsätet att han blev ett med textilen då denna cirkus tog sin början. Att bli uppryckt ur trevnadens dis på ett sådant abrupt sätt var lika otrevligt som att få en hink kallt vatten i ansiktet vid en särskilt god tupplur. Genast reagerade jag på mitt sedvanliga sätt; i med alla befintliga växlar, sätt igång alla motorer, skruva på reglage och bli den jobbigaste jäveln på planeten. Antagonisten var förbannad för att jag innan avgång ringt ett par samtal och min musik läckt ur mina lurar. Detta var särskilt allvarligt eftersom vi befann oss i tysta vagnen.

I efterhand är hans irritation inte märklig överhuvudtaget, det enda ifrågasättbara är han respektlösa tilltal (som trots allt inleddes med en förolämpning), men syftet med detta inlägg är inte att utmåla honom som en total idiot och mig själv som ett stackars offer för hans galenskap. Naturligtvis svarade jag inte väl på detta i stunden, jag svarade själv med en förvånansvärt sammanhängande och avvägd harang förolämpningar, som jag då var nöjd med. Konflikten nådde sin kulmen när jag slutligen tappade kontrollen helt och slängde mig med ett särskilt olämpligt könsord, varpå den tredje i vagnen fullkomligt förenades med tågsätet han sjunkit så djupt i. Föreställningen avslutades med ett jag fick lämna vagnen. Nästkommande timme spenderade jag med att ondgöra mig över idioti och gubbvälde, både för mig själv och vänner jag ringde upp. När jag kom till krogen hade jag beklagat mig tillräckligt och läget var återigen helt OK. Och här hade jag kunnat lämna det, om bara inte min personlighet var en kombination av narcissism och absurt rättshaveri, vilken jag på något sätt måste svära mig ifrån.

Återigen! Märk väl att syftet med inlägget inte är att utmåla mig själv som ett offer för en aggressiv medresenär. Det jag vill klargöra är att jag i princip aldrig erkänner mina misstag, än mindre om den som påpekar dem inleder sin kritik med en förolämpning. Detta inlägg är en slags inofficiell pudel, där jag (till viss del, jag är långt ifrån god nog för någonting annat) ber om ursäkt för att jag betedde mig som jag gjorde. Samtalen, förolämpningarna och musiken. I en märklig ordning. Tyvärr ifrågasätter jag dock min egen uppriktighet, då få saken har varit mer tillfredsställande än att be dig dra åt helvete. Tyvärr. Jag jobbar på det.

Avslutningsvis hoppas jag ingen läser denna ambivalenta (med snudd på schizofrena) blogg. Min förhoppning, i och med att jag aldrig redigerar, är att den är helt oläslig. Så.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Hahaha, nä men kolla här!

Nä, jag vet inte. Vem besöker ens den här sidan längre? Aja. Slogs tidigare idag för den 1000:e gången i ordning att populärkulturen har satt någon slags "intelleligensstämpel" på cynism. Den intelligente är nihilist och helt jävla oumbärlig att umgås med. Ett underbart bra exempel på detta är Rick i den relativt nya serien Rick and Morty som är unik i flera avseenden, bl.a. lyckas den ha den mest irriterande, plågsamt låtsasintellektuella fanbasen jag någonsin skådat. Hursomhelst porträtteras Rick (den smartaste mannen i universum) som en nihilistisk demigud, till följd av sin ofattbara intelligens. Han är så oerhört jävla SMART att han inser att Gud Är Död och att Nietzsche hade RÄTT. Och visst hade väl Nietzsche rätt med att nihilismen är en slags kognitiv cancer som riskerar uppsluka alla stackares sinnen, men i vilken jävla dimension är det rimligt att universums största geni gäckas av någonting så simpelt som en existensiell kris?


Eller snarare: varför vägrar folk förstå att det är ett (ganska roligt skämt) och ett tämligen uppenbart synliggörande av hans otroligt klena EQ? Alltså hans förmåga att hantera och förhålla sig till sina egna och andras känslor. Det är nog det absolut vidrigaste med både fanbasen och alla Stolta Cyniska Nihilister™. Samtliga har på något vis accepterat att de inte är kapabla att hantera faktumet att livet saknar objektiv mening. De klarar helt enkelt inte av att skapa någonting för sig själva eller andra. Samtidigt är en populär åsikt bland dessa att religiösa grupper är "veka i sinnet", eftersom de inte kan hantera samma faktum som tidigare nämnda köttskallar gäckas av. Det finns absolut inget religiöst motiv med detta inlägget, inte heller någon röd tråd eftersom jag aldrig i helvete kommer gå tillbaka och korrläsa det jag skrivit. Hah! Vilken jävla grej att korrläsa ett inlägg på GR.


I VILKET FALL så är nog det riktiga syftet med denna bloggen att eventuellt uppröra någon intellektuellt omogen cyniker och eller nihilist som lever i sin bajsnödiga illusion. Det har varken varit trevligt eller underhållande att skriva detta, hoppas Du Min Käre Läsare får en fortsatt fin kväll. Puss och kran. Japp, kran.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
Västvärlden har cancer...

Västvärlden har cancer...

This post is tagged as: Döden, Helvetet, Blöjnihilism, Allting gör ont, Varför

... i form av den RUNGANDE jävla högervågen som på något vis integrerats i samhället. Förra valet (USA) förfärades vi över Mitt Romney och hans misstänksamhet mot abort - otroligt hemskt! I samtida debatt är det en fantastisk seger om vi klarar oss utan personangrepp, typ "haha vad ful du e". Spännande. Längst fram i detta bajståg går, självklart, Donald. Det visste ni. Vad ni säkert också vet är att den amerikanska alternativhögern* (* /b/ som en politisk rörelse - helt grundad i maskulinitetskomplex och diverse bokstavskombinationer) glatt klivit på valfri bajsprydd vagn och slagit sig ner någonstans bredvid den härlige vapenälskaren och politikerhataren. Någonstans i denna fantastiska kakafoni av avföring kan man, med lite tur också urskilja den unge pojken med helt normal uppväxt, som insett att han tröttnat på både pekåmaffijan och kulturmarcksisterna, han är UPPLYST och han lyder inte under någon jävla HEN.

Jag behöver antagligen inte påpeka vilken fullkomlig katastrof detta är, att dessa desperata låtsasideologier på något vis kan få fäste hos människor som inte har vuxit upp i en husvagnspark och fått tjack i nappflaskan. Jag behöver antagligen inte heller påpeka hur jävla farlig den numer trendande antiintellektualismen är. Så vad fan ska man göra åt saken? Någonsin vilja förlita sig på demokratin igen? När folk beter sig såhär? Trycka en skruvmejsel en god decimeter in i örat och bara hänga på i ledet? Gråta ut över internet? Vem fan vet.

Jag anser det fult att påpeka det meningslösa med egen skriven text, så till dig som ser gårdagens val som en personlig seger; du är det starkaste argumentet mot demokrati sedan Hitler. Godwins law, over and out. Dra åt helvete.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus