Det var inte så länge sedan spelet utannonserades, och vid det här laget har nog alla och envar som är Bioware-fans hunnit spela igenom Dragon Age II åtminstone två gånger.

Jag var lite dissande i mitt blogginlägg jag gjorde för nästan ett år sedan angående spelet, men av helt andra orsaker än det jag vill ta upp idag. Då var jag gramse på det underwhelm-a-thon som Bioware körde, idag är det... tja, mycket, mycket annat.

Det börjar gott. Familjen Hawke flyr ett Lothering som är dömt till undergång av den annalkande Darkspawn-horden. De träffar Flemeth som uppmanar hjälte-Hawke att 'ta språnget' för att det är stora grejer på gång. Pepp-pepp. Familjen kommer till Kirkwall och sen... dör spelet totalt.

Jag förstår faktiskt inte hur Bioware har tänkt med omdesignen av egentligen hela Dragon Age-tänket. Borta är alla små fördjupande detaljer (till exempel alla beskrivningar av rustning, vapen och så vidare), mina beslut är egentligen småfisar i kosmos när det kommer till påverkan på det stora hela, och möjligheten att verkligen rollspela är helt bortblåst.

Jag kan ändå uppskatta dialoghjulet och det mer actionbetonade fightingsystemet. dessa fungerar bra, men varför gjorde Bioware det som många på förhand trodde - nämligen att föra Dragon Age närmare Mass Effect?

För det går inte att komma undan att Dragon Age är ett Mass Effect i sämre förklädnad. Missförstå mig rät nu, jag älskar Mass Effect. Det som Bioware gjorde för serien i och med Mass Effect 2 funkade bra, för det mer futuristiska temat gick hand i handske med att få lite genvägar och snabbare tempo. Dragon Age förlorar bara på det.

Till exempel kan jag nu bara rå om Hawke när det kommer till utrustning i Dragon Age II på ett sät som påminner om systemet i Mass Effect 2. Visst kan jag uppgradera följeslagarnas dresser, men det går inte alls att jämföra med hur det var i Dragon Age där jag mer än gärna klädde Sten i Juggernaut-dressen och Zevran i Felon's Coat. Men nu är jag bakbunden och tvingas lägga undan mitt micromanagementande och för att köpa små individuella förbättringar till mina kompanjoner.

Vidare har Bioware försökt rappa på spelet med att på förhand bestämma vad som är skräp av vad man plockar upp. Alltså, varför skriva spelaren på näsan på det viset? Antingen får jag som spelare all kontroll eller inte. Jag förstår inte detta mitt emellan-tänk.

Handlingen i Dragon Age var kanske inte det mest episka man upplevt i rollspelssammanhang, men jag kunde ändå uppskatta den. Hjälten mot något större hot fungerar ju alltid på något sätt. Jag hade dessutom något att säga till om när jag reste Ferelden runt. Dragon Age II, däremot, har en snabb story, där själva kontentan skrivs på spelarens näsa från första stund. Det är uppenbart att magiker och templars kommer att kollidera.

Men när det väl blir dags känns det som om storyn har skuttat lite här och där utan att bjuda på något vidare djup. Visst försöker Bioware få oss att känna något i hjärtegropen i och med vad som kan hända med Bethany och Carver, men det faller platt i och med att vi aldrig får chansen att bli engagerade i problemet.

Den narrativa berättarstrategin som spelet byggs upp kring lämnar en hel del att önska. Det som var ett av spelets, på förhand, mest spännande inslag var just denna väg att föra handlingen framåt. När det väl kommer till kritan står vi handfallna och kliar oss i huvudet. Vad sjutton var det som hände med allt det som borde ha varit?

Vi serveras ett otroligt open ended-slut som kan leda till både det ena och det andra, utan att jag egentligen kan tycka att det som Hawke varit med om borde på sin höjd fått en fotnot i historieböckerna.

Dragon Age II känns inte färdigt, eller värdigt, som den uppföljare det är. Visst har Dragon Age II sina fördelar över sin föregångare, det går inte att komma ifrån, men på det stora hela är det ett avsevärt sämre spel. Jag känner mig besviken, men samtidigt konstigt nöjd att mina farhågor besannades. Av helt andra skäl än vad jag tänkt mig från början.

Lita på magkänslan. Den har sällan fel.

Invandring har blivit den stora snackisen i Sverige sedan valet. Därför vill jag uppmärksamma denna fantastiska dokumentär som sändes i P1 2002. Vet att den har uppmärksammats (åtminstone) en gång tidigare i en medlemsblogg här på Gamereactor, men det tål att göras igen.

Jag hörde den första gången när jag pluggade till socionom under en kurs som handlade om etnicitet och globalisering, tror det var 2003. Ger en saftig tankeställare, inte sant?

Man ska ta seden dit man kommer... eller?

Lite LTTP som vanligt, men har i dagarna bekantat mig med Ninja Theorys kommande Devil May Cry-lir, nämligen Devil May Cry (DmC).

Av det vi hittills fått se råder det ingen tvekan om att det kommer bli schysst med ös, alltså tonvis med smisk, med vad fasiken har hänt? Det är som om Capcom har gett Ninja Theory helt fria tyglar när det kommer till det designmässiga, men ärligt talat, alltså...

Dante är ung, svarhårig, storrökare och påminner mest om Soul Caliburs gamla vapenviftare Maxi till utséendet. Han är en fjärt ifrån att vara sådär enerverande emo, något som lustigt nog känns malplacerat med tanke på den gotiska stämning som kantat spelserien.

Visst har Ninja Theory en schysst meritförteckning med Heavenly Sword och det töntroliga Kung Fu Kaos, men jag vet inte om jag gillar vägen som Devil May Cry har ramlat in på.

Visst känner jag mig som en grinig kärring som tycker att allt var bättre förr, men jag hoppas trots allt att jag blir motbevisad. Faktum är att fröken Bayonetta väckte samma oro, men visade sig vara en riktigt rivig ragata.

Sophie är orolig över vad som hänt med Devil May Cry, och dissar på förhand Dantes nya kläder. Kanske blir hon motbevisad 2011...

Jag och Jonas spenderade lite tid i Åre i helgen. Supervackert, bättre på sommaren än vintern om ni frågar mig.

Vi lyckades med bedriften att gå från basen på Åreskutan till toppen. Eller nästan, de sista 200 metrarna till våffelstugan och toppen skippade vi av tidsskäl och svårerkännlig trötthet.

Bild 1 är Ristafallen utanför Åre. Klart värt ett besök.

Bild 2 är vi på ungefär 800 meter, vy över Åredalen.

Bild 3 är en mycket pigg och oförskämt fräsch herr Mäki.

Okej, det var kanske inte så länge sedan jag bloggade om HTC Legend. Eller, det var ju tre månader sedan på dagen, men sak samma.

Jag måste bara bedyra min kärlek till denna lilla telefon! Nu har Legenden och jag varit vapendragare i tre månader och jag är helt såld. Kan inte tänka mig att vara utan den. Tror faktiskt aldrig att jag har gillat en elektronikpryl mer än vad jag gillar (läs: avgudar) min Legend. Kanske att jag hyste samma känslor för min bubbelgumrosa Gameboy Color en gång i tiden, men den kärleken gick över i respekt efter ett tag.

Med HTC Legend är det ren och skär tokkärlek varje dag. Jag Twittrar, loggar ridturer med träningsprogram, kollar banksaldot men en enkel knapptryckning, hittar lätt det specifika sms jag letar efter, spelar spel, fotar, surfar, lyssnar på radioprogram, kan se vem som ringer även om jag inte har numret i telefonboken... Listan kan göras precis hur lång som helst. Det lilla underverket underlättar och förbättrar mitt liv något enormt.

Jonas säger att han aldrig sett mig vara så upp i en teknikpryl, ever, och jag håller med honom till hundra procent. Den är helt jävla underbar!

Någon bad mig för ett tag sedan att tipsa om appar. Dessa är de 5 som jag använder mest just nu:

1. Handcent SMS: Ett bättre SMS-program än det som finns i telefonen. På ett sätt som påminner om iPhones layout blir dina skickade och inkommande SMS sparade i konversationer. Enkelt och översiktligt.

2. True Caller: Istället för att gå till en dator och söka på numret som ringt dig, kan du låta telefonen göra det direkt när samtalet inkommer! True Caller kopplar upp sig och gör en sökning på numret, och presenterar sedan namn och adress på den som ringer. Det går dessutom att göra baklängessökningar på nummer, vilket underlättar enormt.

3. Swedbank för Android: En smidig app som låter dig föra över pengar mellan egna konton, kolla ditt saldo och hålla koll på sparande och eventuella skulder. Snabbt och smidigt kan man med andra ord kolla saldot om det står 'medges ej' i betalterminalen på pizzastället.

4. Lightning Bug: Lightning Bug är en kombinerad väckarklocka/insomningsapp. Jag har ofta svårt att somna men somnar i princip alltid när det förekommer lite bakgrundsljud. Lightning Bug bistår gärna med illusionen av ett lätt duggregn utomhus, och har kanske den mest lugna alarmsignal jag stött på. Visst kan man stoppa in en mp3 som är lugn och skön, men detta är mycket roligare.

5. Endomondo: Efter utvärdering av flera GPS-uppkopplande träningsappar har jag nästan kommit överens med mig själv om att Endomondo är den bästa. Att appen dessutom har ridning som valbar aktivitet är ett stort plus. Perfekt när man vill kolla var man var på sin runda, hur lång tid det tog, hur snabbt man förflyttade sig/kilometer samt hur många kalorier man gjort av med under passet. Bland annat.

Sophies 5 mest använda appar just nu.