Idag spenderade jag åtskilliga timmar med att göra denna "valfilm" som jag kallar den. Vad tycks?

https://www.youtube.com/watch?v=ucR9TGNwNaw&feature=youtu.
be

Imorse när jag, vanan trogen, skulle läsa DN-Kultur så märkte jag att dagens tidning slog rekord i tunnhet. För andra dagen i rad pryddes förstasidan av en svart man. Utan något hopp om att få läsa något vettigt slog jag upp tidningen. Positivt överraskad hittade jag på sida 7 en artikel om den nyligen bortgångne Alain Resnais, en fransk regissör som har gjort ett 50-tal långfilmer. Jag har bara sett Hiroshima, Mon Amour och det var en väldigt vacker och fulländad film. Mycket speciell.
Cirka 5 centimeter under denna text upptäckte jag en annan text med rubriken "Rasifierade personer ingår inte i tilltalet". Eftersom att jag var på gott humör efter att ha läst den första artikeln så slog jag ihop tidningen och bestämmde mig för att läsa den andra artikeln senare. Vilket jag nu har gjort.
Texten var skriven av intiativtagarna till en mycket speciell antirasistisk hemsida som kallas för "rummet". Deras idé är nämligen att använda samma taktik som rasister vanligtvis gör, att utesluta folk på grund av deras hudfärg. Det är alltså bara icke-vita som får skriva där.
Dagens artikel handlade om att ickevita är "objekt" och att de ständigt blir "osynliggjorda" (vilket motbevisas av min andra mening). De passade också på att kritisera Lyra Ekström Lindbäck, som för en vecka sedan skrev ett hyllande inlägg om rummet.
De som har startat denna hemsida är medlemmar av en ny grupp antirasister som tror på en mycket säregen teori. De tycker att alla vita (medvetet eller omedvetet) i hela samhället förtrycker icke-vita. Till och med vita antirasister.
Jag har dumdristigt nog varit inne på "rummet" av ren nyfikenhet och läst en artikel där. Det som lyste igenom hela artikeln var författarens brinnande hat mot vita människor. Så gick det till när antirasiterna blev rasister. DN publicerar alltför ofta texter i denna stil.

I morse när jag läste DN-kultur så hade krönikan på sida 2 rubriken "Mona Masri: Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln". Krönikan handlade främst om att hon kände sig friare i USA än Sverige och att hon hade pratat med en amerikanks man i USA som hade svenska rötter. "Höjden av min svenska självgodhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan. Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap"
Jag har letat imformation om hur många svenskar som blev slavägare i USA, men har inte hittat någon. Med tanke på att de flesta svenskarna flyttade till Mellanvästern eller nordöstra USA(slavariet var vanligast i Södern) och att de flesta inte var rika så borde antalet inte vara särskilt stort. Dessutom är påståendet om att svensk export aldrig har gått så bra som under slavhandeln felaktigt.
Mona Masri hoppar på trenden att kritisera Sveriges "koloniala historia".
"Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige."
Hennes påstående om att just svenskt järn skulle ha använts extra mycket när det gällde att göra slavbojor är bara ett desperat försök att smustkasta allt som är svenskt, någon som är mycket inne just nu. Järn används till en mängd saker och Sverige har exporterat järn väldigt länge. Tekniska Museét skriver såhär om svensk järn på sin hemsida "Järn har framställts Sverige i minst 2 500 år och har i alla tider varit av stor betydelse landets ekonomi." De nämner inte ett ord om slavbojor.
Angående den svenska slavhandeln så var ca 0.1% av de transatlantiska slavtransporterna svenska.
Svenska Afrikanska Kompaniet grundades 1649 av Louis De Geer och varade inte särskilt länge. De handlade med slavar men den viktigaste varan var guld och vinsterna hamnade i huvudsak inte i Sverige utan hos köpmän i Hamburg eller Amsterdam. 1650 bildades en svensk handelskoloni på guldkusten som enbart var i svensk ägo i 11 år.
Från år 1784 till 1878 så ägde Sverige en lite ö i Västindien som hette Saint-Barthélemy där det bodde 2000 slavar. Bara någon procent av befolkningen var svensk och språken som talades var franska och engelska.
Det är allt som jag har hittat som Sveriges slavhandel. Sveriges skuld när det gäller slavhandeln är alltså minimal.
En sak som aldrig pratas om är arabernas slavhandel. De började handla med svarta slavar långt innan europeérna. Deras skuld i slavfrågan har aldrig diskuterats. Det beror antagligen på att allt som har med islam att göra inte får kritiseras.
Den transatlantiska slavhandeln uppgick i ca 11 miljoner slavar. Den arabiska slavhandeln uppgick också i ca 11 miljoner slavar, skillnaden var att den skedde över en längre period 600-1800, medans den transatlantiska pågick som mest mellan 1600-1900.
Jag tror inte att Mona Masri kan så mycket om historia och hon verkar helt och hållet saknar belägg för sina teorier. Dessutom är risken att hon skulle ha en slavköpare eller slavägare i släkten större än att jag skulle ha det.
Att en krönika av den sorten som hon skrev publiceras på kultursidorna i landets största morgontidning visar att kulturdebatten är väldigt skruvad och absurd. Allt som är svenskt ska förkastas, med vilka medel som helst.

Häromdagen så lyssnade jag på radiokanalen Vinyl-107 och då spelades låten Money for Nothing med Dire Straits. Eftersom att jag har hört låten i sin rätta version många gånger, så märkte jag att några rader från texten saknades, nämligen:
See the little faggot with the earring and the makeup
Yeah buddy thats his own hair
That little faggot got his own jet airplane
That little faggot hes a millionaire
Här har vi ett fall av censur. Jag tycker att det är konstigt att denna låt censureras med tanke på all hiphop som spelas överallt. Hiphopen innehåller ofta grövre text än detta, men den blir aldrig censurerad. Hiphopen är en helig ko. En svensk hiphopgrupp uppmanar till våld mot politiker, men de blir inte censurerade.
Jag tror att väldigt få homosexuella män tar illa upp av Dire Straits-låten. Man måste också ha i åtanke att låten kom 1985, och det var många saker som var annorlunda då. Något som ofta görs idag är att man kollar på något, t.ex en bok eller skiva, som har några år på nacken och analyserar verket ifrån vad som idag anses vara politiskt korrekt, och ofta döms verket ut som homofobiskt, rasistiskt eller sexistiskt, eftersom dagens etnicitet-genus-hbt-perspektiv tydligen ska anvädas överallt. Snart måste man väl vara en könlös, bisexuell, mörkhyad, liberal, muslimsk hiphopälskande dåre för att bli accepterad. Snart får man väl inte vara vit, heterosexuell och lyssna på riktig musik som country eller rock? Förresten så uppfanns countryrocken 1968 av samma band som uppfann folkrocken och den psykedeliska rocken( The Byrds). Det var riktig musik det! Allt som dagens degenererade ungdom lyssnar på är techno och hiphop, två genrer som skall avfärdas som kommersiell smörja!
Om jag återgår till texten igen. See the little faggot with the earring and the makeup är väl inget konstigt? Män som sminkar sig är väl oftast bögar? Det var väl efter 1980 (och är än idag) ett typiskt bögtecken att ha ring i örat?

Efter att skådespelaren Paul Walker dog, så blev han väldigt hyllad. Detta fenomen sker ofta när en kändis dör. Självklart är det alltid en tragedi när en männsika dör, men jag tycker att denna skådespelares dödsfall har fått oproportionerligt med uppmärksamhet. Enligt mig så var han en B-skådis, vilket bevisas av att han var mest känd för sin "insats" i Fast and Furious-filmerna. Dessa filmer är kommersiellt skräp, utan något som helst konstnärligt värde.
En liknande händelse inträffade när Micheal Jackson dog. När han levde så tyckte alla att han var en sjuk pedofil, men när han dog så glömdes allt detta bort och han blev omåttligt hyllad. Varför händer alltid detta när någon känd person dör?