Allt mer produkter beställer jag över internet. Det går snabbt, smidigt, lätt och kan ofta bli en och annan hyvling billigare. Tankarna före och under beställningar hålles ofta på minimal nivå, helst i ett stadie av sömndrucken dimma, så jag slipper brottas med några sunda förnuft eller bromsande tveksamheter. Men en sak som alltid varit min Nemesis att blindbeställa över nätet, det är tangentbord!

Uti hundrade år

Nu är jag lyckligtvis inte någon som vredesbränslat viker itu tangentbord mot väggarna var tredje dag. De lever istället ganska långa liv i min ägo och vissa har hängt med under både ett och två datorbyten. (Dessutom tror jag snabeldraken mår bäst av att slippa tangentdieten och gå på sedvanlig, balanserad kosthållning istället.) Men ibland, sisådär vart tionde år, kan det kännas fräscht att byta ut textplankan - vilket för min del är lättare tänkt än gjort.

Endorfinjakt

För min del är det först och främst feeling, följt av ljudet, som står som huvudsakliga avgörare för mina tangentbord. Jag vill ha så slimmat som möjligt, så platt som möjligt, med så lite oväsen som möjligt. Men samtidigt med en distinkt tröskel vid nedpressning som skickar iväg en nästintill ASMR-ekvivalent känsla från fingertopp till hjärna, vilket frisätter mikroendorfiner på löpande band under skrivandets glöd. Och här krävs det nästan hands on-besök till lokala datorlangare för att känna efter. Jag har provat det mesta i tangentbordsväg och givit högre/tjockare tangenter flera chanser. Men att det tar halva förmiddagen från tangenttryck till registrering, samt alltsomoftast smattrar grannskapet klarvaket under mitt nattliga bokstavsköande - det gör att jag alltid återgått till mina tunna, platta brädor istället.

Just nu kommunicerar jag nöjd och belåten via ett grått Logitech MX Keys S och hoppas att den fortsätter tjäna mig och mina fingertoppar under många fler år att komma. Lite nyfiken är jag dock på vilka tangentbord och egenskaper som får dina endorfinkranar att glänta?

De flesta av oss har säkert gjort diverse busstreck som ungdom. Ringklocka och glödande dojor runt knuten. Toarullar över trädkronorna. Eller blandat ett halvt kilo köttfärs med pälsen från familjens nyborstade collie, tillsammans med ett tiokronors halsband med "Fido" på, och pressat fast i grannens kylargrill... Sedan finns det ju även de som haft roligt med bussens STOPP-knappar och låtit dem spela Bjällerklang inför var ankommande busshållplats. Och just detta hade tydligen skett idag.

Plingplång

Det är efter sonens skolavslut när han plötsligt ringer upp mig och säger att bussen har stannat. Den står still ungefär halvvägs mellan skolan och hemma, med dörrarna öppna och busschauffören chillande bakom ratten. Detta handlar om en stadsbuss som kör barn från mellan- och högstadiet från skolan in till centrum efter pluggdagens slut.

Med ungen (11 bast) i telefonen så ber han mig vänta medan några går fram och frågar chauffören vad som pågår. Varefter de får förklaringen att det är någon som hållit på och plingat på STOPP-knappen inför varje hållplats utan att gå av. Så nu tänker han stå där till någon faktiskt lämnar bussen. Efter uppskattligen en kvarts väntan är det till slut ett par elever som går av bussen, varefter chauffören återupptar sin rutt - måttligt försenad.

Hälften hälften

Min reflektion blev lite 50/50 om jag skall vara ärlig. "Vad är det för surskalle till chaufför egentligen!?" Men efter vidare tanke så hade nog jag blivit måttligt butter på sådant beteende jag med och säkerligen själv övervägt att göra samma sak. Så jag kan inte säga att jag håller någon vrede över detta. Ungen kom hem, till slut, och det var inget särskilt som vi missade.

Har ni några tankar kring detta, eller själv varit med om liknande "bussprank" och en chaufför som tagit hand om situationen på något sätt - dela gärna med er. Men snillena som rockade stoppknappen fick vad de förtjänade, kan jag tycka.

Alla goda ting är tre påstås det, och jag kan inte riktigt säga emot. Jag finner mig själv sitta och bläddra igenom Steam med taggen "match 3" glödande het i kategorilistan. Det är någonting med kombinationen av det simpla i att matcha ihop tre (eller fler) objekt, samt den efterföljande kaskaden som kan bli hur spektakulär som helst om man har tur, med eviga siffror rullande uppe i poänghörnan. När jag plötsligt, för oskull, valde att sortera mina Steam-spel efter mest spelade, så visade det sig ganska starkt hur mycket min hjärna måste älska detta upplägg!

Bejeweled 3 ~2k timmar

Det känns svårt för mig att greppa att jag fördrivit över 2,5 månader framför detta spel under mina vuxna år! Det är nog mer än tiden jag spenderat på son, jobb och sömn sammanlagt! Men Bejeweled 3 har varit ett litet meditativt krypin för mig där spelandet kan gå på automatik, de små endorfinkickarna pustar fram ett invärtes leende när maximala kaskader uppnås och en halvhygglig film rullar på skärmen bredvid.

Det är helt enkelt jag och mitt fokus mot turen och tiden. 1.958 timmar - och många fler lär det bli. Vad är det för roligt Du klockat som längst på Steam?

Jag har sett Steffo Seglarens Under Siege från -92 ungefär ett halvt tusen gånger. Jag har sett Under Siege 2 (1995) ungefär åtta tusen gånger mer. Inte för att jag direkt föredrar en jobbig dressintripp framför en rogivande fisketur på ekans guppande sittbräde. Men jag har alltid känt att tvåan har en mysigare setting och, kungen Tommy Lejon till trots, mer underhållande karaktärer. Och nu var det åter dags, efter att självaste Petter åter dragit upp dessa två klassikerfilmer i någon ranklista, att se tvåan igen!

One CD to rule them all

Jag kan inte förstå (och vågar knappt erkänna heller) att jag missat detta med CD-skivan under alla dessa år! Man kan lätt tro att CD-skivan i filmen, som visserligen innehåller 300.000 sidor kod, inte 60 minuter av trippel-X interaktivt bondage porr, blott är en MacGuffin att föra viss handling framåt. Men denna CD utgör ändå hela pumpande hjärtat i satellittjyvarnas uppdrag. Och som huvudsnillet Dane själv påpekar; utan CD-skivan är tåget inget mer än ett rullande metallskrot.

Endast Mount Dooms eldar (SPOILER!)

Vid en punkt i filmen, när Rybacks kappa av kaos fladdrar över tåget, så får Bobby tag på denna CD-skiva. Och när Dane möts av en stor fet BSOD så är antagonisternas strävan efter skivan i full gång (vilket också ger såväl Ryback som Zachs en behändig filmrustning under jaktens gång). Och tanken slår mig plötsligt - för första gången i mitt liv; "Varför bryter de inte sönder CD-skivan and call it a day!?" Jag har själv knäckt någon CD-skiva i mina dar och det krävs inte så värst fylliga fingerbiceps för det. Endera så har filmens karaktärer skrivits lika dumma som jag, och helt enkelt missat den idén. Eller så är skivan pressad av Härskarringens återvunna materia och kan endast förstöras i Orodruins eldar; tätt följd av Gollum med ditt högra ringfinger innanför nyllet.

Hur många CD-skivor har du brutit sönder?

Jag jobbar i en Granngården-butik. Inte på ICA... En stor fördel för mig är att vi som jobbar på Granngården oftast får mycket tid att lägga på våra kunder. Vi har oftast mer tid att lägga på vardera kund jämfört med personal i en överbesökt ICA-affär, där jag kan tänka mig att man får maximalt mellan fem och tio sekunder per kund medan de letar plånbok och knappar kortkod.

Pratglad

Jag älskar det faktum att vi har lite längre spelrum med kunderna. Självklart får man känna av kunderna i fråga, men i nio glada fall av tio så går det alltid att prata några ord med vardera kund. Tid nog att dra en trevlig kommentar över något de handlat - där en påse hundfoder kan föregås av "Jaså, ni kör inte uppladdningsbart ä'!?" En förpackning kattsand kan följas av "Å det som ska in på andra sidan har ni kvar av?". Och en säck brasved under december månad kan översättas till: "...och en IKEA-gran."

Det blir mängder av mer och mindre lama kvickheter genom åren och jag bara älskar varje kundinteraktion där jag kan ta chansen att sprida ett leende, lite glädje, lite konversation eller skratt till våra besökare! Jag kan ana ovanligheten i om jag själv skulle stöta på någon som socialbollar lite med mig som kund, under en kassabetalning.

Mycket snack under verksta'n

Hur känner ni när ni handlar/betalar i de butiker ni frekventar? Välkomnar ni en trevlig konversation med personalen i kassan, eller får det er att känna er obekväma och minus till mods? Skulle ett oskyldigt skämt, en genuin liten komplimang, eller en kvick påminnelse att hinna hem till kvällens Let's Dance, få er att lämna butiken med munterhet i magen? Eller säkerställa att ni aldrig någonsin mer sätter er fot innanför just de entrédörrarna?

Jag gillar att snackas över disken. Gör du?