Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Nog dags att sluta med Tinder nu.

This post is tagged as: Tinder, awkward, singel, Allmänt, Tjejer, appar, internet, dejting, alternativ

Har använt Tinder aktivt ett tag nu. Visst har det varit ett bra verktyg för dejting. Men sällan lyckas jag attrahera tjejer som jag faktiskt är min typ. Många som vill ha mig har ofta inget gemensamt med mig, är ibland
riktigt skumma, gillar andra saker och bara allmän missmatch. Undrar liksom vad felet är varför jag inte lyckas med "min typ"? Om det beror på att jag har fel bilder, fel grejer i profilbeskrivningen eller om jag har fördelats in i ett fack som gör att jag inte syns för alla de "intressanta". Nä tror nog det är bäst att återgå till oldschool ways eller andra alternativa vägar ifall jag vill träffa tjejer. Kanske jag måste våga utmana mig själv som ny här i huvudstaden och försöka spräcka isen mellan mig och någon som hänger vid baren. Innan dess kanske jag måste fixa huvudet lite först dock..

Usch för allt nu...

This post is tagged as: Ångest, kris, depression, allvar, hjärnan, motgångar, Jobb, ensamhet, livet, panik, oro

Usch mycket på en gång. Först så har jag nytt jobb som jag måste fixa i Stockholm som jag måste fixa. Sen så är det skulder. Sen är det ensamhet, och sen är det dessutom ångesten som jag talat om i tidigare inlägg. Åhh den tar kål på mig. Jag vet att det inte är sant men allt destruktivt som det målar upp framför mig bara känns som "fakta". Det är nån självutlösande mytomani i hjärnan som fyller mig med massa grejer som inte är sanna och inte är baserade på nånting annat än mina funderingar och fantasier. Och det hela bara byggs på och byggs på med mer tankebanor om allting. Visaa är värre än andra och utlöser otrevliga panikångestattacker som sen bara övergår till tryck över bröstet som ofta blir långvarigt. Detta har lett till att jag har vissa avslappningsvårigheter då jag är skraj för att det ska hända att jag faller in i någon av de otrevliga tankarna när jag inte är "på min vakt" eller "hindrar de ifrån att tränga sig in". Speciellt de här "men det här kommer hända" eller "men det är detta du lever nu" som skapar mycket oro. Jag har tänkt mycket och mycket av att detta kommer tillbaka om och om igen kan bero på ensamheten och andra negativa omstädigheter jag omringat mig med för länge för att sen inte kunma se ljuset i tunneln. Och utan ljus i mörkret blir det ju svårt. Men jag vet att jag inte vill defenieras av det. Jag ver mycket väl vad jag vill och jag vet att jag vill må bra. Men eftersom dess tankar bara kommer tillbaka har jag antingen fel taktik för att behandla de eller så har jag inte insett det riktiga felet som ligger begravt under allt.

Inga svar på sociala medier - Reagerar starkt - varför?

This post is tagged as: sociala medier, socialt, snap, Facebook, tidsfördriv, meddelanden, människor

Så fort jag skriver på sociala medier (till specifikt tjejer oxh kompisar) så blir jag nojjig oxh tankspridd när jag inte får svar och enbart sett att de öppnat/sett meddeladet. Tankar som "Va är jag inte intressant? Tråkar jag de? Är jag andrahands val för de?" Osv går igång snabbare än man kan säga SAF (sensitive as fuck). Min brorsa gör ju samma ofta och då brukar det ofta bara vara att han var upptagen då och inte hann. Då det kan ju lika väl vara så här med och de andra utöver familjen också. Kan ju såklart vara att de inte är värda min tid såklart. Men då är det ju förmodligen många då jag även erfarat bra vänner som gör så mer. Så mycket tippar nog pga att jag kanske måste lära mig fördriva tiden mera och sluta stirra i telefonen/datorn. Något jag måste minimisera i vilket fall..

Nu börjas det igen (tjejer).

This post is tagged as: Awkard, Tjejer, Dejt, pinsamt, Allmänt, skämt, matte

Då var man där igen. Då man möter en sån där person som man, inte blir kär i, men börjar intressera sig för. Kul, men samtidigt inte jättekul då man inte riktigt känner att man "älskar sig själv" helt 100% men ändå känner att man vill. Vill lära känna henne, vill dejta, vill hångla, vill ligga bla bla ni fattar. Men känns liksom som att man äntligen kommit ur sin senaste ångest angående kärlek och bara vill förbli fri.


Var så pinsamt idag på jobbet då vi pratade matte(hon pluggar till mattelärare. Mitt sämsta ämne) och hon va lite på att jag skulle svara på ifall jag löste ett tal som hade lagts upp på någon satirgrupp på Facebook. Jag framstod som lite osäker då jag tyckte det pinsamt svara nej. Varpå hon skrattar lite och frågar"men varför har du så dåligt självförtroende?" Varpå hon sen ställde frågan om ifall jag hade ställt mig på en motorväg utan tankar på självmord eller gått igenom en dörr utan en tanke på att öppna den. Var ju på skoj och jävlades lite med mig fattade jag ju men kände liksom att jag gjorde bort mig så det va pinsamt då jag inte kom på det direkt. Fyfan Kanske jag vill för mycket och kanske bara vore chilla mer och svara på frågan men känns fan som att jag sabbar mina chanser. Känner mes-stämpeln hårt mot pannan och vet inte hur jag ska få bort den (överbevisa, om vi struntar i metaforer).


Men borde jag lyssna mer på rösten i hjärnan som säger "fortsätt, kör hårt!" Eller rösten som säger "Fuck it, glöm det". Någonstans känner jag ändå att det finns ett intresse hos henne för att lära känna mig och att hon vill mig väl. Det är ju därför hon pushat och ställt lite följdfrågor för att hon vill mig väl. Men är det värt det om det bara slutar som bränd pannkaka?

Extensiell ångest, depression - Psykolog eller flytt?

This post is tagged as: deprimerad, psykiskt tillstånd, psykolog, livet, mående, desperat

Sedan april iår fick jag återbesök av extensiell ångest. Handlar om oändlighet, döden och varför man existerar främst. Men är det bara tankar som uppstått för att jag har nåt annat i livet som inte är bra?


Första ångesten fick jag när jag var 12 år. Ganska mycket att bekämpa på en gång: Illamående, yrsel, hjärtat slår väldigt intensivt osv. Sedan dess har det kommit och gått. Vi snackar månader och års mellanrum. Men nu på senare så har det återkommit nästan varannan vecka eller så. Nära inpå. Jag vet inte vad det kan bero på men det är hemskt. Glädje och avslappningsförmågan försvinner. Det är som ett grått moln som bara täcker för allt och hindrar mig att tänka klart. Saker känns meningslösa och man är rädd för att vända sig till en doktor i rädsla att de inte ska hjälpa och att man kommer stå där och samla på sig mer ångest för att inget kan hjälpa en.


Att tänka att det är i huvudet hjälper knappt längre. Men det blir svårare när man inser att man existerar i det. Att man kommer dö en dag osv.


Enligt min fd. hyresvärd så har det inget med saken att göra tror han för att det här ändå är "heavy shit".


Tankarna går över till slut. Men nu på senaste så kommer de bara tillbaka efter kort tid. Jag tror jag börjar se ett mönster:

-Tankar om vad som inte är bra (avundsjuka, ilska, ensamhet, jobbet jag har)

-Tankar om vad som är meningen med detta kommer upp.


-Jag kommer in på det extensiella spåret som sätter sig likt en tvångstanke.


-Kämpar med det ett tag sen blir man kvitt det för att det ska börja om igen sen.

Och vad är det som är dåligt? Jo ganska mycket på en gång nu gör det svårare att se ljuset i tunneln vilket nog har gjort att extensiella ångesten slår till så hårt.


-Familjen är trasig. Det är ingen som vi bjuder hem och ingen såvitt jag vet bjuder oss. Kanske pga av vad min pappa spridit och sagt till alla gemensamma vänner innan skilsmässan (se tidigare bloggar) och som kanske gett oss dåligt rykte. Vad vet jag. Han är duktig mytoman.

Och mamma är ju ett vrak som även efter skilsmässan forsätter älta allt. Och visar inget tecken på att vilja förbättra sig. Det var exakt samma sak redan innan skilsmässan. Det var bara ursäkter om hur hon inte orkar ta tag i det hela och göra slut med honom.


-Ensamheten är enorm. Har ingen att prata med och det slutar bara att jag går runt i lägenheten. Sen går till jobbet. Sen tillbaks. Sen jobbet. Sen tillbaks. Det finns liksom inget liv nästan. Att ta första steget har man försökt men det slutar bara i att folk kommer med ursäkter om att de är upptagna.

-Min självkänsla tar kål på mig. Jag har så lätt för att känna skam om jag blir tillsagt eller kritiserad. Även fast jag vet att de har rätt i hjärnan så säger magen en annan sak. Att jag förstått vikten av att älska sig själv är inte direkt nån nyhet.

Kan fortsätta. Men det finns för många detaljer att tillägga. Ni får fråga om det är oklart. Men allt jag har sagt hittills gör att jag känner mig överväldigad och att jag behöver prata med nån. De gråa molnen täcker för mer och mer. Och fins det inget ljus så är set svårt att se. Undrat lite på om det är därför ångesten har kommit likt tvångstankar. Förr var det hanterbart med glada tankar. Nu är det svårare då de glada tankarna blivit färre. Kanske inte så konstigt.


Har precis ställt mig i kö för att gå till psykolog. Det kommer dröja till januari. Har dock ett litet dilemma då jag där nånstans hade tänkt flytta till Stockholm för att fullfölja drömmarna. Men då kommer jag missa att ta mig an mitt eget mående.
Och att stanna i hemstaden är inget jag är sugen på då mycket är associerat med dåliga minnen som inte kan va bra att vara ibland ifall man försöker komma på bättringsvägen.