Svenska

Extensiell ångest, depression - Psykolog eller flytt?

Sedan april iår fick jag återbesök av extensiell ångest. Handlar om oändlighet, döden och varför man existerar främst. Men är det bara tankar som uppstått för att jag har nåt annat i livet som inte är bra?


Första ångesten fick jag när jag var 12 år. Ganska mycket att bekämpa på en gång: Illamående, yrsel, hjärtat slår väldigt intensivt osv. Sedan dess har det kommit och gått. Vi snackar månader och års mellanrum. Men nu på senare så har det återkommit nästan varannan vecka eller så. Nära inpå. Jag vet inte vad det kan bero på men det är hemskt. Glädje och avslappningsförmågan försvinner. Det är som ett grått moln som bara täcker för allt och hindrar mig att tänka klart. Saker känns meningslösa och man är rädd för att vända sig till en doktor i rädsla att de inte ska hjälpa och att man kommer stå där och samla på sig mer ångest för att inget kan hjälpa en.


Att tänka att det är i huvudet hjälper knappt längre. Men det blir svårare när man inser att man existerar i det. Att man kommer dö en dag osv.


Enligt min fd. hyresvärd så har det inget med saken att göra tror han för att det här ändå är "heavy shit".


Tankarna går över till slut. Men nu på senaste så kommer de bara tillbaka efter kort tid. Jag tror jag börjar se ett mönster:

-Tankar om vad som inte är bra (avundsjuka, ilska, ensamhet, jobbet jag har)

-Tankar om vad som är meningen med detta kommer upp.


-Jag kommer in på det extensiella spåret som sätter sig likt en tvångstanke.


-Kämpar med det ett tag sen blir man kvitt det för att det ska börja om igen sen.

Och vad är det som är dåligt? Jo ganska mycket på en gång nu gör det svårare att se ljuset i tunneln vilket nog har gjort att extensiella ångesten slår till så hårt.


-Familjen är trasig. Det är ingen som vi bjuder hem och ingen såvitt jag vet bjuder oss. Kanske pga av vad min pappa spridit och sagt till alla gemensamma vänner innan skilsmässan (se tidigare bloggar) och som kanske gett oss dåligt rykte. Vad vet jag. Han är duktig mytoman.

Och mamma är ju ett vrak som även efter skilsmässan forsätter älta allt. Och visar inget tecken på att vilja förbättra sig. Det var exakt samma sak redan innan skilsmässan. Det var bara ursäkter om hur hon inte orkar ta tag i det hela och göra slut med honom.


-Ensamheten är enorm. Har ingen att prata med och det slutar bara att jag går runt i lägenheten. Sen går till jobbet. Sen tillbaks. Sen jobbet. Sen tillbaks. Det finns liksom inget liv nästan. Att ta första steget har man försökt men det slutar bara i att folk kommer med ursäkter om att de är upptagna.

-Min självkänsla tar kål på mig. Jag har så lätt för att känna skam om jag blir tillsagt eller kritiserad. Även fast jag vet att de har rätt i hjärnan så säger magen en annan sak. Att jag förstått vikten av att älska sig själv är inte direkt nån nyhet.

Kan fortsätta. Men det finns för många detaljer att tillägga. Ni får fråga om det är oklart. Men allt jag har sagt hittills gör att jag känner mig överväldigad och att jag behöver prata med nån. De gråa molnen täcker för mer och mer. Och fins det inget ljus så är set svårt att se. Undrat lite på om det är därför ångesten har kommit likt tvångstankar. Förr var det hanterbart med glada tankar. Nu är det svårare då de glada tankarna blivit färre. Kanske inte så konstigt.


Har precis ställt mig i kö för att gå till psykolog. Det kommer dröja till januari. Har dock ett litet dilemma då jag där nånstans hade tänkt flytta till Stockholm för att fullfölja drömmarna. Men då kommer jag missa att ta mig an mitt eget mående.
Och att stanna i hemstaden är inget jag är sugen på då mycket är associerat med dåliga minnen som inte kan va bra att vara ibland ifall man försöker komma på bättringsvägen.

HQ