Jävla Nintendo!

Med Nintendo Switch runt hörnet och det eftertraktade The Legend of Zelda: Breath of the Wild runt hörnet, är det svårt att inte se fram emot det japanska företagets försök att rehabilitera sig hos TV-spelare. Personligen är jag optimistisk, om än dock försiktig. Efter katastrofen som stavades Wii U, så tror jag att Nintendo lärde sig en läxa, och den läxan lade grunden för Nintendo Switch (bland annat). Jag tror (och hoppas) att Switch blir en succé för Nintendo; det enda som talar emot dem är spelutbudet som vi fortfarande inte vet alltför mycket om.

Det finns dock saker som Nintendo måste hållas ansvariga för. Nu kanske ni tror att jag talar om Splatoons horribla Squid Kid-reklam. Det gör jag inte, även om den har reserverat en alldeles särskild plats i skärselden.

Jag pratar om deras produktion, deras utstuderade sätt att föra produkter till marknaden. Låt oss börja med Amiibon. Vad du än personligen tycker om Amiibo, så har det varit en succé för Nintendo. De små platsprylarna sålde som smör och tog snabbt slut. Vissa amiibos producerades det mer av än andra, vilket ledde till att somliga blev rariteter på marknaden, medans det fanns femtiotretton kaziltroner av andra figurer. Nintendo försvarade sig med: "Ah, oj. Förlåt. Vi visste inte att det skulle bli en så stor succé!". Vilket kan förstås ursäktas. Sen kom dock en andra produktionsvåg av Amiibos. Samma problem igen. Vissa figurer blev sällsynta på momangen, vissa fanns det gott om.

Spola fram till Nes Classic Mini. Hur ofta ser man inte Nesenheter som säljs i andrahand av privatpersoner? För en stor summa rupees? Väldigt ofta. Hos vem ligger felet? Jo, hos Nintendo. Att Nes Classic Mini skulle bli en succé gick inte någon förbi, redan innan den ens släpptes. Ändå valde Nintendo att skeppa en liten mängd Neskonsoler. Kunde Nintendo lyckas missa efterfrågan? Absolut, om de kostymbärande, beslutstagande toppar hos Nintendo missade grundkursen i utbud och efterfrågan. Men det tror inte jag.

Genom att underleverera vissa produkter, skapas ett "ha-begär". Glöm nu inte att ett ha-begär kan väckas kraftigt genom att bara få reda på att en ny konsol släpps (Nintendo Switch). Vad händer med det ha-begäret, måste-köpa begäret när en individ inser att en produkt kanske (eller i Nintendos fall, med största säkerhet) kanske inte finns tillgänglig länge och är svår att få tag i? Ett värde skapas. En viss status, som kan liknas med den hos samlarutgåvor och gamla spel som inte tillverkas längre. Vill du ha ett fysiskt exemplarl från Donkey Kong Country-serien till Gameboy? Då får du punga ut en ganska stor summa, speciellt om du vill ha en komplett box med instruktionsbok och diverse saker.

En rent av djurisk instinkt väcks, som jag själv kan skriva under på att jag drabbades av efter annonseringen av Switch. Snabbare än chefredaktörens diarréanfall under dennes Dubairresa (som borde döpas om till Du-BAJS-resa), snubblade jag snabbt in på CDON och förhandsbokade. Handen var svettigt, och inte var det p.g.a raidnight i FFXIV timmarna innan.

För några dagar sedan anlände nyheten: Nintendo producerar bara en spottstyver av Switch för tillfället. Två miljoner, worldwide. Den är redan slutsåld, så att säga. Nintendo har alltså gjort det igen. Förvisso, det är en ganska välanvänd säljteknik, som vid det här laget kan liknas vid Gonorré.

Vi vet att skiten existerar och hur vi kan undvika åkomman. Men det är fortfarande lika trist att drabbas när det väl händer.

Vad är dina tankar om Nintendos utspel?