Förra året började jag fylla en petflaska på en och en halv liter med tiokronor, jag har länge undrat och funderat på hur mycket pengar det blir om man fyller en sådan flaska med tiokronor. Igår torsdag blev den full, på slutet fuskade jag och jag tog ut ett par tusenlappar från sparkontot bara för att fylla upp den där förbannade flaskan. Så idag var det dags att gå till Sveriges sämsta bank, Swedbank, med min flaska.

En petflaska på en och en halv liter fylld med tiokronor innehåller 1099 stycken tior, med andra ord, 10.990 kronor. Jag trodde att den skulle innehålla mer pengar faktiskt och jag blev något besviken. Dom här pengarna ska jag använda till min USA-resa som jag gör den 28 oktober och blir det några pengar över drar jag till Miami i januari 2017. Så här i efterhand så kommer jag aldrig mer fylla någonting med mina mynt, det är inte värt det. Dom ska få skramla i plånboken tills det är dags att handla för dem.

Flaska: 1 1/2 liter Loka
Vikt: 7,3 kilo
Antal tior: 1099
Antal kronor: 10.990

För foton och fler inlägg, besök min annonsfria blogg: www.ensammavargen.nu (Jag tjänar inte ett öre på den)

Melbourne, VIC, Australien
Mitt i natten vaknar jag av Smulan blänger surt på mig, hon har legat på min madrass och jag har knuffat bort henne när jag vänt på mig. Förlåt Smulan. Jag somnar om och vaknar klockan 06:45, en kvart senare kliver Daniel och Eva upp och vi hinner kolla på mina foton som jag tog igår innan Daniel skjutsar Eva till jobbet. Jag tar en dusch och surfar lite, när Daniel kommer tillbaka packar jag ihop mina saker. Sedan går vi går bort till pendeltågsstationen i Carnegie. Vi hinner prata om Sverige och om hur dåligt allting har blivit, allt handlar om pengar kommer vi fram till. Klockan 09:00 tar jag adjö av Daniel och jag kliver på tåget tillbaka till centrum. Det känns hemskt att skiljas från dom, vi har alltid så kul tillsammans.

Tåget som jag åker med är fullsatt med folk som ska till jobbet. Klockan 09:25 kliver jag av pendeltåget på Flagstaff-stationen. Jag har naturligtvis klivit av försent - tror jag. Jag har inte den blekaste aning var jag är. Haha! Hur fan lyckas man? Jag känner inte igen några skyskrapor så det var ingen idé att navigera med hjälp av dessa. Utan wi-fi kunde jag inte använda kartorna i mobilen. Jag bestämmer mig för att följa strömmen av människorna som åkte med samma tåg som jag. En man som tvättar fönstren på en skyskrapa står nere på marken och jag frågar honom vägen till Yarra river. Han pekar åt samma håll som jag var på väg åt så jag är inte helt lost i alla fall.

Klockan 08:35 ser jag toppen på Eureka Tower, nu ska jag bara gå på rätt sida om den 300 meter höga skyskrapan så är jag på rätt väg igen. Jag kommer ut på den otroligt långa gatan Flinders Street som går längs med Yarra river. Klockan 09:50 är jag hemma, hela tio minuter kvar tills dess att jag måste checka ut. Klockan 10:02 står jag i receptionen och checkar jag ut, jag får tillbaka mina 20 AUD som jag betalade när jag checkade in. Om jag skulle tappa bort nyckeln till mitt rum så skulle jag inte få tillbaka dessa 20 AUD. Klockan 10:10 dyker det upp en taxi som jag vinkar till som stannar, jag ber honom att köra mig till Southern Cross Station. Åtta minuter senare är vi framme, det kostar 9 AUD, han får min tjuga som jag fick tillbaka från vandrarhemmet. Easy come, easy go.

Inne på den gigantiska tågstationen Southern Cross Station letar jag reda på ett skåp där jag kan förvara min resväska. Jag betalar 15 AUD för att få väskan förvarad fram till klockan 22:00 då min buss till Sydney avgår. Det blir skåp 474 som får äran att ta hand om min rosa resväska från Rusta, den bästa resväska jag ägt faktiskt. Det är nu elva timmar kvar till min Greyhound-buss ska avgå så jag har gott om tid att gå omkring i Melbourne och njuta av det fina vädret. Men innan jag lämnar stationen så går jag bort till Greyhound-kontoret för att dubbelkolla om min biljett är okej och för att fråga om vilken hållplats det är som min buss ska avgå ifrån. Den otroligt trevliga kvinnan i luckan bekräftar att allt är i sin ordning och hon talar om att hållplats 55 är precis bakom ryggen på mig. Jag älskar att boka allting ett år innan resan och sedan se hur alla pusselbitar faller på plats när man är ute och reser, jag vill verkligen inte ha någon överraskning när jag reser själv. So far, so good med andra ord.

Bara för att kolla hur stor den här gigantiska tågstationen är så går jag upp på andra våningen för att räkna alla tågspår här inne, hela 16 tåg kan stå samtidigt inne på stationen. Efter att ha räknat får, förlåt spår, går jag omkring och fotar lite. När jag går omkring här så upptäcker jag plötsligt att det är ju precis här, intill tågstationen, som Melbournes fotbollsarena Etihad Stadium ligger. Här kollade min bror och hans vän Palmen på fotboll år 2011. Genast känner jag igen hamnen bakom fotbollsarenan, här satt min bror och jag och kuckilura samma år. Jag minns att brorsan satt och rökte på ett trädäck här. Nu är det trädäcket borta och den lilla piren som vi var ut på har blivit tre gånger större. Det byggs utav bara den i Melbourne och hamnområdet här nere har växt ordentligt sedan 2011.

Jag går vidare och träffar på det stora köpcentrat som ligger här nere, snacka om att allt bara klarnade helt plötsligt. Här vid köpcentrat köper jag en t-shirt med Mega Man-tryck. Sen kommer jag ihåg en stor vägkorsning som låg precis intill hamnen, jag går dit och det mesta är sig likt. Jag fotar en Scania och sedan går jag tillbaka mot tågstationen igen, klockan 14:20 äter jag på Subway intill fotbollsarenan Etihad Stadium. Det konstiga är att jag minns att jag åt en kebab här 2011 och den restaurangen är kvar än. Jag kom sedan att börja tänka på det foto som vi tog nere i hamnen 2011, det fotot var det sista vi tog tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag fick tag på gratis wi-fi vid fotbollsarenan så jag laddade ner det fotot från Facebook.

Med raska steg började jag leta upp platsen där fotot togs, raska och raska förresten, jag var nu helt slut i benen. Men jag var fast beslutsam över att hitta samma plats igen och efter mycket om och men så tror jag att jag hittade den. Mycket hade förändrats under dom fem år som gått, staketet som min bror och hans vänner lutar sig mot på fotot var borta. En hel del byggnader hade tillkommit och byggnadskranar jobbade för fullt på nya projekt. Vem vet hur det ser ut om ytterligare fem år. Eftersom jag kände igen mig så pass mycket så passade jag på att gå bort till det vandrarhem som jag och min bror bodde på i början av 2011. Jag tror det hette Spencers Backpackers och nu var jag skeptiskt till att det skulle stå kvar eftersom det var så dåligt skick när vi bodde där.

Men det stod kvar och jag tog ett kort på det, på det här vandrarhemmet fanns en otroligt mysig takterrass som jag och min bror satt på under kvällarna. Jag fortsätter att gå på Spencer Street för att kolla om den gamla bensinstationen där jag och min bror brukade handla kebab vid finns kvar. Men den är borta. Det här eftermiddagen blev lite av en minnesstund för mig, gamla minnen från vår Australienresa 2011 dök upp och jag får passa på att hälsa till dig bror. Ja till min mamma och mina andra syskon också så klart. Klockan 18:00 äter jag kebab på ett nytt kebabställe, precis utanför vårt gamla vandrarhem.

Sen börjar jag gå tillbaka mot centrum igen. Plötsligt ser jag den Coles-butik där jag och bror alltid köpte vatten och genast började jag tänka på dom datorer man kunde låna utanför Coles. Här satt jag och bloggade på kvällarna, men fanns datorerna kvar? Jo det gjorde dom och vilka minnen jag har från den här platsen, det var här som jag skapade det första inlägget till bloggen i början av 2011. Fortsätter man ner för Spencer Street så får man tågstationen Southern Cross Station på höger sida och eftersom jag var här så kunde jag kika till det skåp som jag förvarar min resväska i. Det såg bra ut så jag fortsatte ner för Spencer Street och till slut når jag Yarra river.

Här tar jag vänster och går längs med Flinders Street, jag passerar den gula vackra tågstationen Flinders Street Station och kommer fram till torget där den vackra katedralen står. Från torget kan jag också se den 300 meter höga skyskrapan Eureka Tower som är blå till färgen. Här på torget finns en 7-Eleven-butik där jag handlar lite frukt och en flaska vatten, klockan är nu 20:30 och det är hög tid att få tillbaka samma väg som jag nyss har gått. Jag ska gå tillbaka ända till Southern Cross Station och det är en bra bit dit. Idag har jag gått långt, jag har gått någonstans mellan en till två mil, jag är slut som turist.

Klockan 20:55 är jag så framme vid Southern Cross Station och här går jag in på toaletten. Tänk vad det är härligt att resa, men det finns oglamorösa stunder också, som till exempel den lilla dusch jag gjorde nyss på toaletten. Den t-shirt jag haft på mig idag blötte jag ner i handfatet på toaletten och sedan hade jag på en massa deodorant under armarna. Sen tog jag på mig den t-shirt som jag köpte tidigare idag. Jag checkade ju ut ur rummet i morse och har under hela dagen inte haft tillgång till någon dusch, då fick det bli en snabb raggar-dusch. Klockan 21:15 hämtar jag ut min väska ur det förvaringsskåp den legat i under hela dagen. Sedan går jag den korta biten under jord och fram till hållplats 55, bussen står redan inne och det är en gammal Volvo Irizar. Det här är nu tredje gången som jag åker Greyhound-buss mellan Melbourne och Sydney, fast det här är första gången som jag åker på natten. Kön till bussen är lång och senare dyker det upp en kvinnlig busschaufför vid namn Elizabeth, hon börjar dela ut platser till mina medresenärer. När kön har minskat så går jag fram och jag får plats 10 D, jag slänger in resväskan i bussens väskutrymme och klockan 21:45 kliver jag ombord. Stolen brevid mig är tom men jag förväntar mig att det ska dyka upp någon innan avgång, det dyker aldrig upp någon. Jag har två stolar till förfogande och det är så himla skönt, det lönade sig att vänta tills kön hade minskat. Klockan 22:02 lokal tid, 12:02 svensk tid, avgår bussen från Southern Cross Station till Sydney i delstaten New South Wales. Jag loggar in mig på bussens wi-fi och bloggar en stund, jag känner mig skapligt trött efter att drivit omkring i Melbourne i tolv timmar.

I Australien är det jävligt (förbannat) långt mellan städerna, längre än vad Mäki har till sina lakrisuu-pipuu. För att lastbilarna som fraktar mat och bensin ska få med sig så mycket last som det bara går så hänger man på 3 släpvagnar mer än vad man får ha i Sverige. Den här puddingen är 55 meter lång och har 86 däck, den är så klart min favorit. Varg-fan är mycket glad idag, snudd på nöjd faktiskt!

FÖR FLER FOTON OCH INLÄGG, BESÖK MIN ANNONSFRIA BLOGG: www.ensammavargen.nu

Adelaide, SA, Australien
Jag vaknade klockan 06:00 och kände mig pigg som en mört. Jag brände mig i solen igår och nacken är värst, men det känns ganska bra ändå idag. Jag ligger kvar i sängen och slösurfar lite, jag vill inte gå upp och packa när killarna ligger och sover. Klockan 07:30 går jag till sist upp och packar ihop mina saker och går till receptionen, jag checkar ut och ber killen i disken att ringa efter en taxi åt mig. Taxin dyker upp och jag ber taxiföraren att köra mig till flygplatsen. Klockan 08:12 är vi framme, taxiresan kostar 23 AUD (138 kr) Jag letar rätt på Qantas incheckningsdisk och checkar-in min resväska på gör-det-själv-datorn. Det är två timmar kvar till planet lyfter så jag går bort till det Subway som ligger precis utanför flygplatsen, jag äter upp och går ut och sätter mig en stund i solen.

Trots att det är så tidigt så värmer solen ordentligt. Sedan går jag tillbaka och letar reda på säkerhetskontrollen, det är knappt någon kö alls och klockan 09:35 går jag igenom säkerhetskontrollen. Klockan 10:45 lyfter vi från Alelaides flygplats.

Alice Springs, NT, Australia
Klockan 11:32 sätter piloten ner planet på Alice Springs flygplats. Jag befinner mig i paradiset, det är tredje gången som jag besöker Alice Springs. Jag går bort till bandet där alla resväskor samlas och jag hittar min rosa Rusta-väska ganska så fort. Jag ser en disk där man kan beställa skjuts till vandrarhemmet, så jag köper en biljett och går ut till den väntande bussen. Precis när jag ska gå ombord hör jag någon ropa mitt namn, det är min vän Christopher som är här för att hämta upp mig. Jag blir alldeles chockad och rörd över hur snäll han är, vi hade snackat tidigare om att han kanske skulle hämta mig. Men utan internet kunde jag inte kontakta honom. Klockan 12:05 åker vi från flygplatsen och vi åker ut från stan och ut till det vandrarhem som jag ska bo på. Jag checkar in och lämnar resväskan på rummet, sen åker vi iväg.

Utanför bilrutan ser jag dom höga bergen som ligger runt stan, men jag blir chockad. Allt är klätt i grönska och inget är sig likt! Christopher förklarar att Alice Springs har fått ett annat klimat, det är inte ofta det är 40-45 grader varmt på somrarna längre. Han förklarar också att det regnar oftare i Alice, jag vet sedan tidigare att det bara regnade cirka tre gånger per år förut. Något har alltså hänt med klimatet i Australien. Taxiföraren som körde mig till flygplatsen i Adelaide i morse berättade samma sak om Adelaide. Det är lite läskigt att få se med egna ögon vad vi gör med vår planet. Vi stannar vid en liten rastplats för att fotografera bergen, överallt växer det högt gräs och träden runtomkring är lika gröna som våra granar.

För två år sedan var här bara öken och röd sand. Men jag måste erkänna att det är vackrare här nu, det var så sterilt och tråkigt sist. Dessutom så har ju alla växtätande djur ett smörgåsbord nu. Det negativa med all grönska att nu blir det värre om det uppstår en skogsbrand. Klockan 13:25 är vi framme vid bensinstationen där Christophers jobbar och det var här som jag lärde känna honom i slutet av 2013. Här satt jag och häckade i 6-10 timmar om dagen för att fotografera road trains. Christopher tankar sin bil och vi åker mot ett ställe som heter Ellery Creek och som ligger 9 mil från Alice Springs. Klockan 15:20 är vi så framme vid Ellery Creek som är en badplats med höga berg intill. Platsen är otroligt vacker, vi tar några foton i värmen och sen åker vi tillbaka hem.

Vi stannar till på ett kebabställe där jag äter en kebab. Klockan är rätt mycket så Christopher skjutsar hem mig. Jag kollar in rummet som har dusch på rummet, det var en överraskning, jag tror aldrig jag har bott på ett vandrarhem med toalett och dusch på rummet. Sen går jag bort till en bensinstation av märket Shell som ligger i närheten av vandrarhemmet, jag köper vatten och en läsk och går hem igen. Jag duschar och sedan bloggar jag en stund. Jag sätter kameran och mobilen på laddning och går och sover.

För fler foton, besök min annonsfria blogg: www.ensammavargen.nu

Jag vaknade runt fyra i morse, tog upp mobilen och surfade runt lite. Sen somnade jag om och vaknade klockan 08:30. Min rumskompis Manuel är vaken, han frågar mig om jag vill följa med honom till byn Hahndorf idag. Jag blir först lite tveksam, jag vill ju se mer av Adelaides centrum. Ute var det mulet och svalt. Jag lämnar vandrarhemmet och drar iväg på mina inlines, jag sätter kurs mot den bensinstation jag besökte igår. Här handlar jag två flaskor med vatten och en Pepsi Max. Sen åker jag bort till den park som jag besökte igår, idag åker jag längre bort för att kolla om jag hittar några andra fåglar. Det gör jag inte. Jag tar några kort på några svarta svanar som ligger och guppar i vattnet.

Ju mer jag funderar på Manuels äventyr ju mer intresserad blir jag. Så jag åker hem och klockan 10:30 är jag tillbaka på vandrarhemmet. Manuel dyker upp och jag tackar ja till att följa med. Vi lämnar vandrarhemmet klockan 10:55 och letar reda på en busshållplats. Vi får vänta en liten stund innan bussen kommer. Klockan 11:15 hoppar vi på en Scania-buss med linjenumret 864F, jag betalar 9.90 AUD (60kr) för en dagsbiljett. Dragspelsbussen vi åker med känns modern, den har a/c så här behöver man inte svettas. Klockan 11:55 är vi framme i byn Hahndorf. Det är, som det låter, en tysk by. År 1839 valde 50 tyska familjer att slå sig ner i ödemarken och som senare kom att bli en liten by. Namnet Hahndort ska betyda "tuppbyn" om jag förstod min rumskompis Manuel.

Vi går omkring i den lilla byn som är väldigt mysig. Sen måste vi vända tillbaka eftersom Manuels kompis Rosalie också ville se byn. Vi möter upp henne och sen går vi och äter, jag slipper äta på en tysk restaurang. Vi äter baguetter och sen kollar vi runt lite i byn. Klockan 14:35 hoppar vi på en Scania-buss som ska ta oss till en by som heter Stirling. Tjugo minuter senare är vi framme i Stirling. Här ska vi byta buss, vi planerar att åka till en utsiktsplats med en fantastisk utsikt över Adelaide. Klockan 15:13 dyker våran buss upp, även den en Scania. Jag som älskar Scania njuter verkligen. Klockan 15:25 hoppar vi av bussen och börjar gå dom 2,4 kilometrarna mot utsiktsplatsen.

Efter att ha gått upp för en fruktansvärt brant backe så kommer vi till slut fram till utsiktsplatsen Mount Lofty Summit när klockan är 16:20. Utsikten här uppe är otrolig, man tappar nästan andan. Man kan se Adelaide och en massa skog och berg. När vi tagit kort och pratat en stund så går vi bort till en busshållplats och kl 16:40 hoppar vi på dagens fjärde buss som även den är en Scania. Vi åker bara i några få minuter innan vi hoppar måste kliva av eftersom vi måste byta buss. Klockan 16:55 hoppar vi på en ny buss som är en Scania dragspelsbuss. Jag är jätteglad över att jag tackade ja till Manuels erbjudande, annars hade jag missat det här trevliga äventyret.

Det är lustigt hur social jag blir när jag är ute och reser ensam, hemma är jag snudd på en eremit som utan problem kan låsa in mig hemma och inte gå ut på flera dagar för att slippa människor. Det blir lite så på grund av mitt serviceyrke. Här i Australien är jag supersocial, jag pratar med allt och alla och alla pratar med mig. Jag gillar den här sociala sidan av mig själv och här känner jag mig som fisken i vattnet, tyvärr är allt det sociala borta så fort jag sätter mina fötter på Arlanda igen. Tråkigt men sant. Australiensare är fruktansvärt sociala så man kommer snabbt in i att vara social själv. Det här är en av anledningarna till att jag älskar Australien så mycket som jag gör, jag känner mig välkommen i varenda gatukorsning, i butiker och på vandrarhem. Det ska väl tilläggas att trots alla sociala och glada människor så är jag hela tiden på min vakt men det blir svårare och svårare ju längre man är här eftersom man till slut tror att det inte finns några elaka människor här.

Klockan 17:20 säger vi hej då till Rosalie och hoppar av bussen. Jag och Manuel går till vandrarhemmet för att vila en stund. Sen går vi och handlar lite på Coles. Här handlar jag ett badlakan, en Cola-light och en Snickers. Sen gick vi och käkade på Subway, det blev en baguett-dag det här. Jag som inte ska äta bröd. Manuel frågar mig om inte jag kan visa honom parken med dom svarta svanarna, självklart svarar jag. När vi kommer fram till Bonython Park som parken heter tar vi några kort på dom svarta svanarna och sen går vi hem.

Väl hemma är jag helt slut i benen, den tuffa promenaden upp till utkiksplatsen samt den långa promenaden till och från parken gjorde slut på mig. Jag sätter igång med att säkerhetskopiera alla mina foton som jag tagit på min resa hittills. Först för jag övar alla bilder från min systemkamera och mobil till en liten laptop. Sen kopplar jag in en liten extern hårddisk till min laptop och kopierar över bilderna till den också. Så alla mina foton ligger dels på laptopens hårddisk samt på den externa hårddisken. Skulle någon sno mina kameror eller mobil så har jag mina foton på fler ställen. Efter att ha säkerhetskopierat mina foton tog jag en dusch och sedan gick jag och la mig.