San Francisco, Kalifornien

Jag kliver upp 06:30 idag, Kim som somnar innan åtta varje kväll har varit uppe ett tag. Vi har planerat att åka och kolla på Redwood trees idag, ni vet dom där jättestora och höga träden. Det varkar som alla sådana träd ligger i nationalparker så vi knappar in en park som vi har googlat fram. Efter att ha knappat in nationalparken i GPS'en startar jag upp den kalla Mustangen. Klockan är 07:20 när vi svänger ut från hotellet. Det är lite småkyligt på förmiddagarna och det är förmodligen den kalla dimmans fel, San Francisco är väldigt ofta belagd med dimma på förmiddagen men sen spricker det upp och det blir runt 20 plusgrader vid 11-12 tiden

Fyrtio minuter efter att vi lämnat hotellet, kört på 4-filig motorväg genom morgonens rusningstrafik och kört genom vad Kim kallar trollskog så kommer vi fram till Redwood Regional Park. Vi tar en broschyr och vecklar upp kartan. Det visar sig att nationalparken är gigantiskt och att vi måste gå flera kilometer i endast tre plusgrader för att se ett stort träd. Varken Kim eller jag har någon lust med det, så vi vänder om och börjar leta efter ett ställe som kan servera oss frukost, vi hittar på ett McDonalds i en liten håla med en massa skumma människor.

När vi ätit klart och jag står vid bakluckan på vår bil för att leta reda på tuggummi och solglasögon i ryggsäcken som ligger i skuffen hör jag en mansröst säga "They don't make them so slim anymore" Jag, som nu är på min vakt efter mötet med "sjuksköterskan" ignorerar mansrösten. Men när han upprepar samma mening en gång till så väljer jag att titta upp, där står en man med en blå cykel brevid sig. Cykeln är blå och har två stora cykelkorgar bak vid pakethållaren, min magkänsla säger mig att han är okej.

Han tittar på Mustangen och nu förstår jag att det var Mustangen som han menade när han sa "They don't make them so slim anymore" Jag svarar: "Nej dom är rätt feta nu för tiden" och slänger en snabb blick på Mustangens feta rumpa. Det är då han sätter igång och berättar sin livs historia, vilket jag upplever som väldigt kul och spännande. Han börjar prata om sin första bil som var en Mustang och att den hade ett hål i golvet, han berättar att cykelkorgarna på hans cykel är i stål för att hålla bilisterna i schack, han blev nyligen inprejad av en bilist in i en annan bil men tack vare cykelkorgarna repade han upp hela långsidan på den bil som prejat honom.

Han berättar att han varit i Australien, det visar sig att han inte gillar Sydney, han gillade barriärrevet mycket mer. Han berättar också att han dykit en massa i barriärrevet men bröt en handled en gång i hård storm då han fick hålla sig i kanten med en hand för att han hade en kamera i andra handen. Han presenterar sig som Bill och fortsätter prata om krig och om att han bli pensionär nästa år. Han såg otroligt mycket fram emot sin pension då han jobbat som byggnadsarbetare hela livet, han berättade om en Fiat som han ägde en gång i tiden.

Den enda gången som han tog en paus för att hämta andan var när jag förklarade att Fiat var italienskt. Han trodde nämligen att den var fransk, för det var ju nästan alla andra bilar tyckte han. Jag tror att vi stod och pratade i tjugo minuter med varandra när jag tittar in i hyrbilen och på Kim som fått vänta på mig. Kim håller på med mobilen och verkar inte alls lida av att få vänta på sin privatchaufför. Men jag känner att det är dags att lämna Bill och hans blåa cykel - trots att jag skulle kunna sitta en hel dag och bara lyssna på honom.

Amerikaner är ett mycket öppet folk, dom pratar hellre för mycket än för lite och det är något som jag uppskattar. Jag skakar hand med Bill och frågar om jag får ta ett kort på honom som minne. "Off course" svarar han. Jag tar ett kort på honom och avslutar med "God bless you", han skiner upp och säger "same to you" Jag kommer aldrig mer se Bill och hans blå cykel, men jag fick ta del av hans intressanta histora och det gör mig glad.

Kim och jag väljer att köra tillbaka in till San Francisco igen och till Golden Gate-bron. Jag vill ta lite fler kort på bron och Kim tycker att det är en bra idé. Det är lite smådimmigt vid bron idag, men det är det ju nästan alltid så det är inget konstigt. Först stannar vi vid den sydliga delen av bron och här får vi ett par fina kort. Jag köper en bult i stål i naturlig storlek vid brons souvenirbutik, nu har jag en bult från Golden Gatebron och en från Sydney Harbour Bridge. Sen sticker vi över bron och upp till Hawk Hill som är berg som ligger precis intill brons och dess norra sida, vi var här igår också men då var det så mycket folk här. Dimman ligger ganska tät när vi kommer fram till Hawk Hill, vi tar några kort och åker tillbaka in till stan.

På motorvägen är det bilköer och vi rullar fram i gångfart. Jag ser en vägtull lite längre fram och jag frågar Kim om hon ser en kassa som det står Cash (kontanter) på. Mycket riktigt finns det kassor som det står Only cash på, men Kim säger att jag måste byta fil för att komma till dessa kassor. Det visar sig att jag ligger på tok för långt till vänster på motorvägen då kassorna med kontant betalning ligger längst till höger. Det är alltså en tre-fyra filer jag ska korsa för att komma rätt. Amerikaner är inte bara trevliga att prata med, dom är fantastiskt hjälpsamma i trafiken också.

Att byta fil, innan vägtullen kommer, blir inga problem. Men när jag bara har en fil kvar att byta till uppstår ett problem, en långtradare blockerar mitt sista filbyte. Lastbilschauffören har ju ingen skyldighet att släppa in mig i sin fil, det skulle bara göra honom mer sen i rusningstrafiken om han satt och släppte in dumma turister, som mig, dagarna i ända. Han borde under alla år ha blivit vrång över alla nötter som byter fil kors och tvärs. Så funkar det i Sverige i alla fall kan jag känna.

Trots att lastbilschauffören blockerar sin fil fram till väggtullen så väljer han att släppa in mig, Kim och Mustangen i sin fil gör att underlätta för mig. Jag trycker ner sidorutan och vinkar till honom med en slags tack-ska-du-ha vinkning. Då han uppenbarligen har ett hjärta av guld så väljer jag inte bara att betala min tull-avgift på fyra dollar (32 kronor) utan jag talar om för kvinnan på tullstationen att jag vill betala lastbilschaufförens avgift också. Det var snällt svarar hon samtidigt son hon informerar mig om att hans avgift går på fem dollar (40 kronor)

Vi kör sedan vidare, lastbilschauffören ligger strax bakom och när vi kommer ikapp trafikstockningen igen ser jag i vänster spegel hur en orange-klädd man hoppa ur förarplatsen på lastbilen. Han går mot oss och jag sänker ner rutan. Han tackar mig och han visar stor ödmjukhet. Han säger "you saved my day" och han förklarar att han glömt plånboken hemma. Att inte kunna betala vid en vägtull ger tydligen böter på 50 dollar (400 kronor) Han tackar mig ytterligare en gång för att sedan springa tillbaka till lastbilen. Kim och jag pratar länge om karma efter den här händelsen vilket ska komma att hjälpa oss senare under dagen.

Vi börjar bli hungriga så vi börjar leta efter ett ställe att äta lunch på. Men att köra omkring inne i stan och leta efter ett ställe att äta på är inte lätt. Visst, man ser restauranger från bilen, men att hitta någonstans att parkera är ingen dans på rosor. Vi åker runt länge och till slut hittar vi en parkering. Men när vi stoppar i pengar i parkeringsautomaten så visar det sig att man bara får stå här i trettio minuter så vi åker vidare.

När vi åkt omkring ett bra tag ser vi ett Starbucks och både Kim och jag är överens om att vi tar en fika till lunch här. Vi parkerar bilen och går in på Starbucks, jag beställer en kopp varm choklad med grädde på toppen samt en sockerkaka som smakar citron, det vill säga samma kaka jag levde på sist jag var här (2012) När vi suttit en längre stund och fikat och snackat om vad vi tycker om San Francisco var det dags att gå tillbaka till bilen. Då ser vi en p-vakt stryka omkring vid bilarna och jag säger till Kim att vi förmodligen åkt på böter nu. Men hur mycket vi än tittar så sitter det ingen böteslapp på rutan. P-vakten hade lätt börjat vid vår bil eftersom vi stod närmast infarten till parkeringen. Men parkeringsvakten hade valt att gå högervarv istället vilket gjorde att han skulle ha tagit vår bil sist. (Tur eller karma?)

Vi åker vidare och jag ser en bensinstation som vi svänger in på. Jag har halv tank kvar så vi väljer att tanka. Jag går in på macken och förskottsbetalar 20 dollar. I USA kan man tanka på två sätt, antingen betalar du med betalkort direkt på pumpen eller så förskottsbetalar man. När jag tankat klart visar displayen på pumpen att jag fått 6,947 gallons för 20 dollar. 6,947 gallons är 22,712 liter. 22,712 liter delat på 20 dollar är 1,1355 dollar per liter vilket är 9 kronor litern. Det låter ju rätt mycket, har jag räknat rätt?

Efter att vi tankat så rullar vi vidare, jag känner mig väldigt avslappnad när jag vet att jag har full tank trots att bilen drar 1,5 liter milen just nu. Men det gör den endast på grund av San Francisco. Det är stopplikt i stort sett varje korsning, man stannar, man gasar, man stannar och man gasar. Dessutom åker du i dom mest groteska backar jag någonsin kört i. Jag har kört bandvagn i branta backar i skogarna runt Östersund och i Älvdalen, men dom branta backarna är rena picknick-ängar om man jämför med San Franciscos och dessa påverkar naturligtvis bränsleförbrukningen för den slöa V6:an.

På tal om branta backar, vi besökte nämligen Filbert Street i dag och det är San Franciscos mest brantaste backe som belönats med stopplikt på toppen. När jag stannat för stopplikten fick jag nästan en släng av whiplash, man måste böja sig fram emot ratten för att kolla trafiken samtidigt som musklerna i nacken inte orkar hålla upp huvudet. Det var i alla fall väldigt kul att få uppleva den här vägsträckan.

Efter den brantaste backen i stan besöker vi Coit Tower när klockan slår 14:35. Coit Tower består av ett tretton våningar högt torn som var en gåva från familjen Coit och som står högt beläget på ett berg. Jag var hit 2012 också men då valde jag att inte åka upp i tornet - vilket jag ångrar. Men nu for jag upp i tornet. 8 dollar (64 kronor) fattigare går jag runt det smala tornet som mest påminner om det lutande tornet i Pisa.

Sedan besöker vi Lombard Street och till San Franciscos mest konstigaste vägsträcka. Man har gjort en terpentinväg utav en av dom brantaste backarna och det här är naturligtvis en turistfälla utan dess like. Dom som bor här måste vara imponerade av alla turister som kommer hit och kör ner för backen som medt påminner om slalom. Det här var för övrigt andra gången i mitt liv som jag kör ner för den här backen, då kan ni tänka er hur många turister som kör här. På väg ner ser vi massor av turister som både filmar och tar kort på backen.

Sedan knappar vi in Twin Peaks i GPS'en, Tein Peaks är San Franciscos högsta punkt. När vi kör längs den rätt smala vägen upp för berget så uppenbarar sig den vackraste utsikt jag sett - trots dimman som börja breda ut sig i utkanten av stan. När vi kommer fram till toppen så imponeras jag och Kim. Vi tar några kort och sedan åker vi hem, vi stannar dock till på McDonalds när klockan slår 17:10. Vi köper en hamburgare till middag. Klockan 17:30 är vi hemma igen och jag säkerhetskopierar alla foton som jag tagit med mobilen dom här dagarna. Sen sätter jag igång med att skriva den här texten som konstigt nog tog mig flera timmar att få klart. Det finns så mycket att skriva om och idag fick jag med allt. Tack för att du läser...

Fler bilder hittar du på www.ensammavargen.nu som är en annonsbefriad blogg. Med andra ord tjänar jag inte ett öre på att göra reklam för den här på Gamereactor (Ville bara förtydliga det för moderatorerna)

San Francisco, Kalifornien

Kim vaknar klockan 06:00 och tycker att jag måste kliva upp. Vi har en del att göra så jag lyder henne. Jag går igenom min resväska och tar med en sådan där hållare man fäster i framrutan som man sedan sätter fast mobilen i för att kunna filma vägen man åker på. Vi går ner till receptionen för att spana in den frukost som ingår i priset, vi hittar bara vitt bröd och socker. Vi bestämmer oss för att åka och leta efter en restaurang som säljer frukost istället och det första vi hittade när klockan slog 08:00 var McDonalds.

När vi hade tryckt i oss frukosten så knappade vi in pier 33 i GPS'en. Pier 33 är den plats som färjorna som går ut till ön Alcatraz utgår ifrån. Vi råkar passera Pier 33 i dimman, men vi hittar ett parkeringshus som ligger ganska nära Pier 33 som vi bestämmer oss att parkera i. Klockan 10:00 kommer vi så fram till färjelägett, vår färja ska avgå klockan 12 enligt våra biljetter så vi strosar omkring lite nere vid alla pirer eller Fisherman's Dwarf som området heter.

Vi ser ett gigantiskt skepp som heter Star Princess och efter att ha gått omkring på den breda trottoaren som havet skvalpar emot så vänder vi på klacken och går tillbaka till Pier 33. Klockan 11:40 ställer vi oss i kön och efter en liten stund lägger färjan till och vi går ombord. Klockan 12:00 lämnar färjan Fisherman's Dwarf och på väg ut mot Alcatraz ser vi Golden Gate-bron. En kvart senare angör färjan Alcatraz och vi kliver i land. Jag talar om för Kim att det är tur att hon är med så jag får lite cell-skap på ön.

Kim och jag traskar runt lite på ön och det känns rätt fränt att vara här måste jag säga, det här är ju annars en plats som man bara har sett på tv. Vi tar lite kort och sedan går vi på guidad tur runt Alcatraz som är mycket fängslande. Klockan 15:00 får vi nog av ön och vi hoppar på en av dom färjor som går tillbaka till fastlandet och klockan 15:35 är vi tillbaka i bilgaraget och till min älskling som stått på plan två.

Det händer fortfarande att jag kommer på mig själv med att bara stå och glo på Mustangen, linjerna och formerna på bilen är sinnesjuka. Den långa huven och dom råa strålkastarna gör mig alldeles varm i hjärtat, jag vill ha en egen Mustang och får jag inte gifta mig med henne tänker jag ansöka om att adoptera henne. Haha!

Jag startar upp den 3,7 liter stora men ack så svaga V6:an, jag frågar Kim om vi inte ska åka bort och kolla på Golden Gate-bron nu när all dimma har lättat. Hon tycker att det är en bra idé så vi knappar in Highway 101 north och vi far sedan norrut, det är lite småläskigt att köra i USA då det är väldigt mycket att hålla reda på. Bilen har jag redan vant mig med men att köra på 4-filig motorväg samtidigt som man följer GPS'en är lite krixigt och man är livrädd att någon ska tuta på en.

Annars tycker jag att jag känner mig väldigt säker i San Francisco, dom låga husen som är byggda med jordbävningar i åtanke gör att det inte känns som en storstad trots att det bor bor 8,4 miljoner människor här. San Francisco ligger väldigt vackert intill Stilla Havet och dom branta kullarna har gett stan ett slags böljande hav med vackra hus. På tal om branta kullar så körde jag upp för just en brant backe idag och Kim tyckte inte man såg något när vi stannat vid en stopplikt där lutningen var grotesk. Det är tur att man bara kör med automat här för annars hade kopplingen brunnit med alla start och stopp som man gör här då det är stopplikt i nästan alla korsningar.

Väl framme vid Golden Gate-bron så kör jag över den och tar av första till höger för att leta efter Hawk Hill som är ett berg som ligger precis intill den berömda bron. Vi sniglar oss upp och vi hittat till slut en parkering som ligger otroligt vackert med bron i bakgrunden och där stannar vi för att ta kort. På vägen hem ligger jag i fel fil och missar att motorvägen delar på sig, jag ligger kvar i fel fil så åker av för tidigt. Både Kim och jag är hungriga vid det
Här laget så jag knappar in restaurangen i GPS'en och vi får upp Hamburger Heaven, vi bestämmer oss för att äta där och vi kliver in på restaurangen (se foto) när klockan är 16:50.

Hamburger Heaven påminner om dom vägkrogar som var vanliga på 50-talet här. Små bord med stolar står tätt ihop längs med fönstren och framför den låga disken finns det små stolar där man kan sitta och ta en kopp kaffe. Jag beställer en hamburgare med strips, ja jag erkänner, idag slutade jag med LCHF. Det går inte att hålla sig till bara proteiner när man är turist, jag kommer förmodligen ha gått upp tio kilo när jag kommer hem - usch! Efter maten väljer jag och Kim att åka runt och kila lite och sen blir hon trött och vi bestämmer oss för att åka hem, väl hemma backar jag in min älskling på en ledig ruta framför hotellet. Kilometer-mätaren står nu på 38554 vilket betyder att vi har kört åtta mil sedan vi tog ut henne från bilfirman igår.

Väl hemma så sätter jag igång med att skriva den text som du precis har läst. När klockan slår 20:45 (05:45 svensk tid) så bestämmer jag mig för att ta en dusch och sen gå och sova, i morgon ska vi åka och kolla på dom gigantiska träden Red Wood Trees.

Flerr bilder hittar du på www.ensammavargen.nu som är en annonsbefriad blogg. Med andra ord tjänar jag inte ett öre på att göra reklam för den här på Gamereactor (Ville bara förtydliga det för moderatorerna)

Klockan är 24:10 när min bror ringer och berättar att han väntar på oss nere vid porten och det är nu som resan till San Francisco börjar. Jag släpar min 15,5 kilo tunga resväska ner för trappen och slänger in den i min brors flickväns bil. För några månader sedan rimgde min bror och berättade att hans svärfar skulle åka till Centralamerika den tolfte januari och eftersom vi också skulle åka den tolfte frågade min bror om vi skulle åka med honom, det är därför vi åker med honom.

Efter att min bror plockat upp oss åkte vi och hämtade upp hans svärfar samtidigt som vi bytte till svärfars bil. Det där blev ju jäkligt rörigt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Klockan 03:15 kommer vi fram till Arlanda och det är nu sex timmar kvar tills planet till Köpenhamn lyfter, det är skönt att vara ute i god tid - not. Vill man följa vårt flyg till Köpenhamn på flightradar24.com så är vårt flightnummer SK 403 med avgång klockan 09:10. I Köpenhamn byter vi plan mot San Francisco och då är flightnumret SK 935 med avgång klockan 12:25.

Klockan 05:30 checkar vi in resväskan i gör-det-självmaskinen som spottar ut boardingkortet, sen går vi till incheckningsdiskem och lämnar resväskan. Efter ett snabbt toabesök går vi igenom säkerhetskontrollen och när klockan är 05:55 har vi passerat säkerhetskontrollen och vi kikar runt lite på taxfreen. Kim tar en LCHF-burgare och jag laddar mobilen vid en liten Max-restaurang och här sitter vi en bra stund och vilar, det är nu bara två timmar kvar tills dess att planet lyfter. När klockan är 09:00 går vi ombord på SAS plan Airbus A320. Vi lyfter från svensk mark klockan 09:40, trettio minuter försent på grund att vi fick vänta på att markpersonalen skulle spola planet på grund av den snö som låg på vingarna.

Köpenhamn, Danmark 2015-01-12
När klockan är 10:30 landar vi på Köpenhamns flygplats och utanför flygplansfönstret skymtar vi Öresundsbron i det snöfria landskapet. Det här är andra gången som jag sätter mina lortiga 42:or på Köpenhamns flygplats, jag landsteg nämnligen här för ganska exakt ett år sedan när jag kom från Australien.

Vi satte igång med att försöka leta upp terminal 3 och när vi letat ett tag upptäcker jag, till min fasa, att planet mot San Francisco är försenat med nästan tre timmar - förnannat också! Vi tar oss till en av SAS-informationsdiskar, där bekräftar dom att planet är försenat och vi blir kompenserade med 50 danska kronor vilket var snällt, men alla som varit på en flygplats vet ju vad man får för femtio kronor. Jag köpte en påse jordnötter för 45 kronor då jag är på tok för snål för att betala något ur egen ficka. Nu väntar jag och Kim på att klockan ska bli 15:15 så vi får gå ombord och sova en stund, fast det där stämmer ju inte riktigt, jag kan aldrig sova på flygplan.

Klockan hinner bli 15:00 innan jag och Kim får gå ombord planet mot San Francisco, anledningen till den nästan tre timmar långa förseningen var ett tekniskt fel, vilket dom alltid skyller på. Kaptenen berättar också att man nu bytt till ett annat plan, så istället för ett Airbus A340-300 blev det nu ett Airbus A330-A340. Inte för att jag begriper mig på skillnaden direkt. Men va grymt duktigt av SAS att leta reda på ett nytt plan på den tiden, det kan inte ha varit lätt, det är i alla fall vad jag tror. Efter att Kim och jag suttit på Köpenhamns flygplats i över fem timmar fick vi äntligen gå ombord och piloten får förtur direkt ut på startbanan och lyfter från europeisk mark gör vi när klockan är 15:50.

San Francisco, Kalifornien 2015-01-12
Flygresan bort till San Francisco tar ganska precis tio timmar för piloten sätter ner oss mjukt på San Franciscos internationella flygplats när klockan slår 02:05 svensk tid eller 17:05 lokal tid. Det här var andra gången som jag landar här och förra gången var 2012. Vi ligger nu nio timmar efter Sverige, men vi ska passera tre eller fyra tidzoner innan vi kommer fram till Miami så vi kommer knappa in på er.

På tal om San Franciscos internationella flygplats så var det ju här som Asiana Airlines flight 214 krashade för ett och ett halvt år sedan, det vill säga den 6:e juli 2013. Tre personer dör, en av dom omkomna överlever flygkraschen men blir påkörd av ett räddningsfordon och dör, en mycket bisarr och konstig olycka. Orsaken till kraschen var att piloten flög för sakta vid inflygningen och han hann därför aldrig fram till landningsbanan.

Det tar oss en och en halv timme efter det att vi landat att passera passkontrollen, en jäkla massa sena inrikesplan har dumpat folk på flygplatsen samtidigt som oss - kön till passkontrollen var flera mil. Den här gången var det i alla fall inga problem med att passera kontrollen, du som läste min USA-blogg 2012 kanske minns hur dom plockade in mitt resesällskap och förhörde henne. När vi kom ut från flygplatsen så fick vi tag på en sur taxiförare som tog oss till Alamo-hyrbilar, vi fick nästan be om ursäkt för att att han skulle få köra oss. Vilken mupp! Taxiföraren kräver $20 (160 kronor) för en resa som tar fem minuter. Dubbel-mupp.

Jag och Kim går in i byggnaden där det ligger en jäkla massa biluthyrningsfirmor, jag ser Hertz, Internationall och Fox på markplan. Vi har bokat vår hyrbil hos Alamo som visar sig ligga på plan fyra, nu är jag måttligt nervös över att inte få en Mustang. Det går nämligen inte att boka en Mustang utan när man bokar så får man boka en bil i cabb-klassen och i det finstilta står det "Ford Mustang eller liknande" När vi kommer fram till kassan så frågar killen, som heter Subhan (humor) om vi vill ändra vår bokning. Jasså? Varför frågar jag? Det visar sig att dom hade en, håll i er nu, Ford Mustang V6 av 2015 årsmodell som hade gått ett par hundra mil bara. Jag sätter genast igång med att kraftigt dreggla över disken trots att jag redan vet att jag aldrig skulle ha råd med att ta den istället. Nu visste jag vad jag kunde få men inte vad jag hade bokat. Killen i disken berättar att dom inte kan se vad det fanns för bilar inne till mig om jag inte tog Mustangen från 2015.

Efter att ha betalat en försäkring och hämtat ut GPS'en så gick jag ut i parkeringsgaraget med tunga steg. Vad skulle vi få för bil? En kvinna tar emot oss i garaget och ser till att en Chevrolet Camaro av nyare modell körs fram. Jag hade innan hintat om att jag önskade mig en Mustang, hon rotar i lådan och hittar några nycklar och går iväg. Jag vågar inte följa med. Hon återvänder och frågar om jag verkligen vill ha en Mustang? Ja svarar jag lite osäkert. Hon rotar igenom nyckellådan och försvinner igen, den här gången med karln som hade mage att komma med Camaron.

Dom återvänder med en nyckelknippa som hon ger mig. Jag frågar osäkert om det fanns en Mustang inne? Ja svarar hon och pekar bort på en grå bil, jag går med små trippande steg, som en kär fjortis, till bilen och ser den välbekanta fronten med en pålle i grillen. Jag gråter av lycka inombords och är förmodligen redigt hög på lyckorus för jag fnittrar som en tönt när jag hoppar in och vrider om nyckeln till en Ford Mustang av 2014 årsmodell. Kim förstår förmodligen ingenting av mitt beteende och undrar förmodligen om det har brunnit. För mig finns det bara en muskelbil och det är Mustangen. Taket är nere på den så vi cabbar upp och glider sakta ut ur det trånga parkeringshuset med hjälp av GPS'en som enda vägledning.

Vi knappar in 222 Airport Blvd och efter tio minuters körning kommer vi fram - till hotellet. Vi checkar in och här ska vi bo i fem nätter, rummet är redan betalt och det känns riktigt skönt. Rummet är fräscht och låg ett stenkasst från biluthurningsfirman som i sin tur låg ett stenkasst från flygplatsen. Nära och bra för att vara USA. Nu är klockan 22:40 lokal tid och jag ska in och ta en dusch, jag ska bara få av mig mina vackra stödstrumpor - åh yes. I morgon blir det fullspäckat då Kim och jag ska ta älsklingen för en tur norrut, det blir en rundtur på fängelset Alcatraz vid tolv och när vi ändå är där så ska vi åka på Golden Gate-bron som ligger precis vid fängelseön. Jag kommer förmodligen åka och tvätta bilen då jag såg en biltvätt runt knuten. Tack för att du läser...

Information om bilen:
Mörke: Ford
Modell: Mustang
Motor: V6
Årsmodell: 2014
Miltal: 3847
Hyra: 15,562 kronor
inkl försäkring, GPS och envägshyra

Sticker till Arlanda i natt och jag har börjat packa lite smått. Men har jag glömt något?

RYGGSÄCK:
Pass inkl visum
Flygbiljett
Kreditkort
Utländsk Valuta
Mediciner
Hotell-kvitton
Hyrbils-kvitto
Internationellt körkort
Bankdosa
Armbandsur
Anteckningsblock
Dator/laddare
El-adapter
Försäkringspapper
Grenuttag
Keps
Kamera/laddare/minneskort
Mobiltelefon/laddare/lurar/AUX-kabel
Pennor
Plånbok
Resplanen
Solglasögon
Strumpor
Stödstrumpa (Tur)
Svenskt körkort
Underkläder
Videokamera/laddare
Öronproppar

NECESSÄR:
Tandborste
Borste
Deodorant
Tandkräm
Nagelsax
Nål/säkerhetsnål
Kam
Pincett
Rakhyvel

RESVÄSKA:
El-adapter
Frys/plastpåsar
Handduk
Hårgelé
Hårddisk(Extern)
Hårspray
Jeans
Mediciner
Parfym
Plastkasse till smutstvätt
Plåster
Skavsårsplåster
Skor
Skinnjacka
Strumpor
Stödstrumpa (Retur)
T-shirt
Tejp
Termometer
Toalettpapper
Underkläder
Våtservetter
Värktabletter
Vätskeersättning

Jag är ett stort fan av Sylvester Stallones filmer om John Rambo och det har länge tisslats och tasslats om en femte film. Nu avslöjar Stallone, på Twitter, att manuset till en femte film är klart och att filmens titel blir "Rambo: Last Blood". Filmserien startade år 1982 med "First Blood" och att den femte filmen får titeln "Last Blood" antyder att det här är den sista filmen som Stallone gör om den före detta vietnamsoldaten - vilket känns väldigt tråkigt. När "Rambo: Last Blood" kan tänkas få premiär är än så länge oklart, men jag längtar som en varg - redan