Svenska
Blog

Beroende av minispelen i Like a Dragon

Skrivet av Vahlstrom den 22 februari 2024 kl 23:05

Yakuza-serien, som numer heter Like a Dragon, har alltid haft utmärkta minispel. Jag har svårt att se att något annat spel på marknaden kan mäta sig med mängden bra minispel som serien har skämt bort oss med. Visst, det finns saker som Gwent i The Witcher, men det är bara ett sidospår och i Like a Dragon finns det något nytt var man än tittar.

Det senaste spelet, Like a Dragon: Infinite Wealth, är så klart inget undantag. Och jag är helt fast. De allra flesta är valfria att spela, men sen finns det också påtvingade minispel som Dondoko Island (vilket är det som fått mest kärlek under utvecklingen). Problemet för mig är att om det finns någon typ av mål med minispelet kommer jag att spela igenom det från start till slut. Andra, som karaoke, är bara något som är kul att spela då och då. Men låt mig dra igenom de tre stora som jag var totalt beroende av.

* Miss Match

Det första minispelet jag snubblade in i genom att bara råka gå förbi en specifik plats var datingappen Miss Match. Det är Tinder i Yakuza-form. Skapa en profil, hitta en matchande profil, och chatta med målet att träffas om svaren är tillräckligt bra. Jag skulle också kunna jämföra det med de olika "host clubs" i tidigare spel där man måste välja rätt svar för att få henne att bli intresserad. Det här är en riktigt rolig spin på det hela. Jag tänkte väl spela igenom det en gång och sedan göra annat, men när den första träffen visade sig vara en otroligt rolig catfishing-situation kände jag att jag måste spela igenom allt och se vilka personer som gömde sig bakom profilerna. Problemet är att det kostar pengar att chatta varje gång och i början av spelet fanns det inte så mycket pengar tillgängliga på kontot. Resultatet var att jag fick sälja grejer eller fajtas, bara för att träffa en gammal komedikaraktär från tidigare spel istället för en het brud. Mycket underhållande.

* Dondoko Island

Det här minispelet satsade utvecklarna så mycket på att det blev en stor del av hela spelets marknadsföring. Tänk om Animal Crossing och Yakuza fick en bäbis. Dondoko Island hade blivit resultatet. I spelet är det tänkt att Ichiban bara ska tillbringa ett par dagar här medan andra karaktärer tar hand om annat. 30 Dendoko-dagar och säkert 15-20 riktiga timmar blev det. Jag kan verkligen inte slita mig från när ett minispel har en berättelse. Den här gamla resorten har verkligen sett bättre dagar och är nu istället en plats där onda typer dumpar sopor. Det är upp till Ichiban att göra detta till ett populärt resmål igen genom att bygga, fånga insekter och fisk, och rensa upp sopor. Det är verkligen beroendeframkallande där jag hela tiden hade känslan av "bara en dag till", "jag slutar när jag nått tre stjärnor". Nu är det 100% komplett med alla fiskar, småkryp och annat infångade, ön är ett femstjärnigt paradis och allt är uppgraderat. Det här hade kunnat vara ett eget spel.

* Sujimon

Är det något som Ryu Ga Gotoku Studio aldrig varit rädda för är det att göra parodier av andra spel. Det finns även ett Pokémon Snap!-liknande minispel som jag inte hunnit sätta mig in i så mycket där man ska ta bilder av perversa män. Från Pokémon-världen hämtas också Sujimon som är en blandning av huvudspelen och Pokémon Go. Samla ihop dessa "monster", som bara är mänskliga bovar du slåss mot. Fånga dem genom att be dem väldigt snällt. Sedan går det att utmana tränare som står runt om i spelvärlden, försöka fånga Sujimon i raids, och ta sig an spelets version av Elite Four. Det är så fjantigt egenligen, men samtidigt så förbaskat roligt. Det har dessutom en liten egen berättelse inbyggd, precis som Dondoko, så det finns alltid nåt att satsa på. Det finns också ett Sujidex med 317 mons att registera.

Övriga minispel som förtjänar ett omnämnande:

Sicko Snap - Jag nämnde det precis här ovan. Det är Pokémon Snap där bilder ska tas på "sickos" medan man åker på en buss.

Crazy Delivery - Det är Crazy Taxi, på cykel, levererandes mat. Precis så galet som det låter.

Karaoke - Det finns inget som är mer sammanknippat med den här serien, förutom Kiryu, än karaoke.

 

HQ

Årets besökta nöjesfält: Legoland Deutschland

Skrivet av Vahlstrom den 9 oktober 2023 kl 21:49

En sak som jag är väldigt glad att min treåring gillar är nöjesfält och så klart karuseller och berg-och-dalbanor. Om han hade fått hade han utan tvekan åkt på de allra största, men det finns fortfarande en hel del att åka runtom i Europa för barn över 100 cm (med medåkare). Därför har vi besökt tre styckenav centraleuropas största, men mindre kända, parker detta år. Först ut var Legoland Deutschland i södra Tyskland, mellan München och Stuttgart. En park som inte ens min tyska kollega visste fanns. Parken öppnade år 2002 och är mer än dubbelt så stor (sett till hektar) som den danska parken. Det här var helt klart den park som var mest inriktad på barn som vi var till och för en Lego-tokig treåring måste det vara himmelriket. Vi var där mitt i veckan i början av augusti och väntetiderna var inte alls farliga. Vi försöker ta oss till sådana ställen på vardagar för att undvika den vanliga helgrushen.

Det blev inte så jättemånga större attraktioner här utan det var mer att se och uppleva. Han fick köra en egen Legobil på körskola och fick sedan ett fint körkort, vi flög Legoflygplan, åkte Legotåg runt parken, styrde Legobåt, såg fiskar i det stora akvariet, och sköt mumier och ormar i Temple X-pedition. Är det nåt annat han gillar är det spöken och läskigt. Hans favorit i Furuvik är spöktåget. På en annan park som jag ska berätta mer om sen kom han tillbaka efter att ha varit på toaletten och ville gå in i "Monster House" som han hade sett på vägen. Jag vet inte var han fått det från för jag har alltid avstått såna saker. Legoland är ju inte en park med de största berg-och-dalbanorna eller vildaste karusellerna och inget som vuxna adrenalinsökare åker till. Men för en treåring var det här den bästa parken vi besökte i år.

Stora berg-och-dalbanor, bland annat några som många anser är bland de bästa i världen, kommer det komma inlägg om snart.

LEGOLAND DEUTSCHLAND

Plats: Tyskland. 12,5 mil väster om München, 11 mil öster om Stuttgart.

Inträde, fullt pris, utan rabatter: 64 euro för vuxna, 58 euro för barn, och gratis för barn under tre år.

Parkering: 6 euro för en dag.

Intressant fakta: Det finns mer än 57 miljoner Legobitar i parken.

Årets besökta nöjesfält: Legoland Deutschland

HQ

161,4 GB - varför är sportspelen så ofattbart stora?

Skrivet av Vahlstrom den 11 september 2023 kl 19:37

161,4 GB - varför är sportspelen så ofattbart stora?

Jag håller för närvarande på att granska NBA 2K24 in i minst detalj för att kunna ge dig en recension av det senaste spelet i basketserien. Det är ute nu, så om du vill spela kan du också göra det. Men räkna med att få vänta en rejäl stund efter att du köpt det. Spelet kräver nämligen 161,4 GB utrymme på din hårddisk (Xbox Series-versionen). Ett. Hundra. En. Det är en galen siffra. Varför i helskotta kräver ett sportspel så himla mycket plats? Som en jämförelse behöver du 127 GB för att ladda ner Microsoft Flight Simulator, ett spel som bokstavligen talat har hela världen som innehåll. (Sen tillkommer mer utrymme för extra saker att ladda ner, men den ursprungliga storleken är 127 GB, runt 22% mindre än ett spel om en sport som är riktigt stor i några få länder). Eller varför inte runt 2 GB större än ett stort rollspel som Cyberpunk 2077.

Hur ser andra sportspel ut då? Är det bara 2K Sports som har dåligt optimerade spel?

* Nyligen släppta Madden NFL 24 kräver 55,6 GB, jämfört med Assassin's Creed Valhallas 44 GB.

* FIFA 23 ville ha relativt lilla 47 GB på min hårddisk förra året. Det återstår att se vad EA Sports FC kommer kräva.

* MLB The Show 23, baseboll som är ganska litet internationellt, behöver 87 GB.

* Hockeysverige behövde vänta in en nedladdning på 39 GB för NHL 23.

* Och eFootball 24 tar gärna 52 GB på min hårddisk.

Så varför är sportspelen några av de största spelen på marknaden? NBA 2K24 är inte bara större än Microsoft Flight Simulator utan också 21 GB större än Starfield, det där massiva rymdspelet från Bethesda. Det är till och med ett av de största spelen någonsin sett till nedladdningsstorlek. Det finns några saker vi kan peka på.

Sportspelens AI är enorm. Alla spelare ska kännas som den riktiga personen. De ska röra sig som om du hade sett dem live. Bollen ska ha en perfekt fysik på hur den studsar, rullar, och flyger. NBA 2K-serien ser ju dessutom ljuvlig ut, enligt mig den sportserie som har bäst utseende och presentation. Sånt kräver ju sina kilobyte.

Men en sak som inte många tänker på är alla röstinspelade dialoger. Rollspel har många sådana, men de flesta är programmerade att kommer vid specifika tillfällen. Sportspelen har dessutom kommentatorer från många olika länder, med olika språk, som alla ska programmeras in för att dyka upp vid rätt tidpunkt. Lägg därtill andra ljud som publik, spelare, diverse ljud från boll, golv, och annat, så tar ljud upp mycket mer plats än man tror.

Trots det lär jag ändå säga att 161,4 GB är alldeles för mycket för ett sportspel. Dessutom dyker det ju upp uppdateringar och patchar under årets gång som lägger på ytterligare. Redan under den första dagen krävs NBA 2K24 ytterligare runt 1,5 GB för en patch.

Vad tycker du? Är dessa storlekar rimliga?

 

*Fotnot: Storlekarna är till Xbox Series X/S och kan skilja sig från storlekar på andra plattformar.

Musikgeniet som är David Wise

Skrivet av Vahlstrom den 11 augusti 2023 kl 21:52

Musikgeniet som är David Wise

Det finns få saker som beskriver mina tidiga spelupplevelser bättre än Donkey Kong Country på SNES. Jag skulle nog gå så långt som att säga att det första spelet i trilogin är det som ordentligt fick mig spelintresserad och att det spelet fortfarande är ett av de bästa genom tiderna. En av de stora anledningarna till att spelet är så minnesvärt är musiken. Trilogin har det bästa soundtracket någonsin, speciellt de första två spelen. Tack vare David Wise. IGN har laddat upp en liten minidokumentär på runt tolv minuter (Youtube-länk här) om hans start hos Rare, där han tvingades måla sitt eget kontor och lära sig att koda för att få in musiken på de små minnena han hade att jobba på. Det fokuserar också en stor del på undervattensmelodin Aquatic Ambience. Ett mästerverk så klart även om jag tycker Stickerbush Symphony från den andra delen är bättre och bossfajten i det första spelet med Gang-Plank Galleon som den absolut bästa. Samtliga dessa tre pausade jag spelet bara för att få lyssna på och det är nåt som knappt har hänt sedan dess. Och introt är något som jag aldrig kommer glömma. Tack David Wise.

 

 

Att spela ett mediokert spel över ett år - för gemenskapen

Skrivet av Vahlstrom den 21 juli 2023 kl 21:52

Att spela ett mediokert spel över ett år - för gemenskapen

Jag har aldrig varit nån större onlinespelare, speciellt inte när det gäller onlinerollspel eller liknande. Jag har helt enkelt inte känt för att lägga ner nån större tid på sånt. Ska jag slänga bort alldeles för många timmar gör jag det i min sorgsna ensamhet istället. Men det finns ett spel som helt har ändrat på det, ett spel som jag nu har spelat i över ett år. Dessutom är det ett spel som jag inte ens tycker är speciellt bra. När jag recenserade Ni No Kuni: Cross Worlds var jag inte alls imponerad och min sexa var nog i det högsta laget. Men jag fortsatte spela för att jag älskar Ni No Kuni-serien. Därefter gick jag med i ett kungarike (som en klan typ) och med tiden fick jag några riktiga onlinevänner. Tyvärr har ganska många ur det gamla gänget sedan länge lämnat spelet och jag hoppas att de mår bra. En hel del finns fortfarande kvar och det är tack vare dessa som jag håller mig kvar i spelet.

För ett tag sen fick vi en server merge och med det splittrades mitt kungarike då folk valde att försöka ta sig till nya toppteam. Där jag var innan hade vi det näst starkaste kungariket på servern och jag skulle vilja säga att det var laget som drabbades mest. Jag tror inte det finns en enda aktiv medlem kvar där nu. Som tur är har vi fortfarande en Discord-grupp där vi håller kontakten när vi inte gör det i spelet.

För just nu spelar jag mest för att jag redan lagt ner så mycket tid på det och för att det då och då dyker upp nästa del av storyn som jag ser fram emot. Samtidigt inser jag att storyn nog aldrig kommer få ett slut. Det är ju ett sånt spel där utvecklarna inte vill att spelarna ska se ett slut och sluta spela. Och jag hatar sån taktik.

Spelet har dock gett mig några riktiga vänner och varje fredag kväll (snart dags) har vi en game night där vi spelar andra spel online som är mer socialt inriktade. Among Us, Cards Against Formality, Gartic Phone och annat. Bara för att umgås och ha kul tillsammans. Sånt uppskattar jag, trots att jag aldrig kan gå och sova tidigt på fredagar längre.

Tyvärr vet jag ju att detta någon gång kommer att nå sitt slut. Spelarna komnmer lämna en efter en. Bara denna vecka har vi haft två stycken i kungariket helt lämnat spelet. Men jag får njuta av det så länge det går, trots att spelet inte ens är så bra.