Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Fem Underskattade/Okända/Bortglömda JRPG:s

Fem Underskattade/Okända/Bortglömda JRPG:s

Skrivet av Vahlstrom den 12 februari 2019 kl 19:03
This post is tagged as: JRPG, Legend of Heroes, Suikoden, Azure Dreams, Breath of Fire, Lost Odyssey

Japanska rollspel är min absoluta favoritgenre. Så därför tänkte jag dela med mig av några pärlor som du kanske inte har hört talas om innan, eller som du helt glömt bort, men som jag tycker att alla borde spela. Jag säger så klart inte att ingen kommer känna igen dessa spel och om du, liksom jag, är en stor JRPG-älskare har du kanske hört talas om alla. Dela gärna med dig av dina favoriter här nedan - kanske du ger mig ett tips. Här kommer inga stora JRPG:s som Final Fantasy-serien, Persona eller Ni No Kuni finnas med då jag försöker håller mig till mer okända titlar.

So, here we go:

Suikoden II - (Playstation, 1998) - Youtube-video
Detta är, enligt mig, det bästa spelet som någonsin gjorts. Visst, smaken är som baken och många kommer säga emot. Det första Suikoden är också värt att spela, medan serien tyvärr blev sämre med ny konsolgeneration och del tre till fem. Tierkries till Nintendo DS var dock rätt bra. I Suikoden II finns det över 100 karaktärer att rekrytera och över 40 (!) av dem kan användas i strider. Resten hjälper på andra sätt, så som (en bit in i storyn) att bygga upp ditt nya slott genom att öppna affärer eller restauranger. Tänk Ni No Kuni 2, men bättre. Storyn är något av det bästa du kan tänka dig. Krig, död, svek du absolut inte såg komma, syskonkärlek.. det finns allt. Striderna är turbaserade med upp till sex stycken karaktärer i ditt gäng. Spela det, vad du än gör!

Azure Dreams - (Playstation, 1997) - Youtube-video
Jag har ingen aning om varför spelet heter som det gör och jag glömmer nästan alltid bort det då det inte har någonting att göra med själva spelet. Eller så kanske det gör det och jag glömt det. Spelet utspelar sig i en liten ökenby där det finns ett så kallat monstertorn. En känd monstertämjare försvinner i tornet och när hans son (den spelbara karaktären) fyller 15 går han i tornet på jakt efter sin pappa. Alla våningar i detta torn är slumpmässiga, så de ser aldrig lika ut. Du startar med ett monster som du blir vän med och kan sedan föda upp nya monster genom att hitta ägg i tornet och ta med dig hem. Det speciella med detta spel är att monstren inte rör sig om inte du gör det. Varje gång du tar ett steg gör de också det. Förutom att utforska tornet skaffar du vänner i byn och hjälper till att bygga och expandera byn med olika byggnader med pengarna du tjänar från tornet.

Breath of Fire IV - (Playstation, 2000) - Youtube-video
Ännu ett spel från den första Playstation-konsolen. Det kommer också bli det sista, jag lovar, men jag hade kunnat fylla en hel lista med bara PS1-titlar. Konsolen sprutade ut så många kanon-JRPG:s att man inte hann med i svängarna. Som fyran antyder är detta en lång spelserie, men detta är min favorit. Du spelar som ynglingen Ryu, som kan förvandla sig till en drake. Han måste sedan slå sig ihop med ett gäng udda (det är ju ett japanskt rollspel), men duktiga, fajters för att rädda världen från en odödlig kejsare som vaknat upp efter en himla lång tid. Han vill uppnå gudastatus och förstöra världen. Det intressanta här är att du även får spela som den onde kejsaren och spelet visar hans onda resa istället för att bara slänga in honom då och då. Spelet blandar 2D- och 3D-grafik och har turbaserade fajter.

Lost Odyssey - (Xbox 360, 2008) - Youtube-video
Lite modernare nu med Lost Odyssey som släpptes till Xbox 360 2008. Du spelar som Kaim, en odödlig som tappat minnet (ännu en sak som används flitigt i japanska rollspel). Han måste också konfrontera hoten som kommer med världens magiindustriella revolution och smärtan som kommer när minnena börjar komma tillbaka. Storyn skrevs av Hironobu Sakaguchi, som också jobbat på i princip alla Final Fantasy-spel och japanske författaren Kiyoshi Shigematsu. Storyn är absolut spelets starkaste sida och man blir verkligen investerad i Kaim och hans "medhjälpare".

Legend of Heroes: Trails in the Sky - (PSP, PS3, Vita, PC - första release i väst 2011) - Youtube-video
Det nyaste spelet på listan är samtidigt inte det nyaste. Det är en trilogi där första delen släpptes i Japan redan 2006, men det tog fram till 2011 innan det kom västerut. Legend of Heroes består av flera olika serier, så som Trails of Cold Steel och serien jag skriver om här, Trails in the Sky. Dessa utspelar sig i olika delar av samma spelvärld, vilket gör att händelser i ett spel kan utvecklas till något i ett annat. Du spelar som ett gäng intressanta karaktärer, där huvudpersonerna är Estelle och Joshua, dottern och adoptivsonen till Cassius Bright, en militärledare. Striderna är turbaserade och utspelas på ett rutbaserat slagsfält, där magiska attacker når olika långt och där du behöver vara nära din motståndare för fysiska attacker. Har du laddat upp en speciell mätare kan du trycka på en knapp för att ta över nästa tur i fajtingordningen, vilket gör att du kan få in ytterligare en attack eller healning innan motståndaren hinner göra något. Karaktärerna är välskrivna och berättelsen riktigt intressant. Dessutom är det stor humor när du försöker öppna en kista som redan är öppnad, med meddelanden som ""There is nothing in the chest but spiders now. They all stare at you and clap. Bravo." och "There's nothing in the chest but your failed hopes and dreams for more loot."

HQ
Monster Energy Supercross 2 är överraskande bra

Monster Energy Supercross 2 är överraskande bra

Skrivet av Vahlstrom den 11 februari 2019 kl 10:53
This post is tagged as: Sportspel, Monster Energy Supercross, Spike Volleyball

Jag hade i förra veckan "äran" att spela två olika sportspel. Ett som var nästintill uselt och ett som var oväntat bra. Spike Volleyball var det första och detta spel kan jag inte ens rekommendera till volleyboll-fansen där ute. Jag gav spelet 3 av 10 i min recension. I slutet av veckan kom sedan ett spel med en evighetslång titel, nämligen Monster Energy Supercross: The Official Videogame 2. Jag hade inga höga förväntningar på detta spel utan avfärdade det mest som en chans att få in lite pengar från motocross/supercross-fans. Cash grab helt enkelt. Men oj så fel jag hade.

Jag är verkligen ingen crosskille, vilket Adrian som recenserade spelet tydligen är. Jag ägde aldrig ens en moppe när jag var 15. Men precis som rallyspel har denna genre en chans att passa alla, oavsett om man är insatt eller inte. Spelmekaniken känns fantastisk och trots att jag aldrig ens suttit på en hoj har jag känslan av att det är så här det borde kännas när man gasar och hoppar runt i gruset och leran. Det är dock inget lätt spel att komma in i. Förutom att styra din cross med styrspaken måste du också styra åt vilket håll åkaren lutar sig för att få ut det mesta av din åkning. Det är så klart en enorm fördel om åkaren, precis som i verkliga livet, lutar sig bakåt i uppförsbacke innan ett hopp och lutar sig framåt i landningen. Man hoppar nämligen inte så långt om man lägger vikten på framhjulet och det är nog rent livsfarligt att luta sig bakåt i en landning. Spelet har dessutom en fantastiskt rolig ragdoll-fysik om du nu trillar omkull.

Karriärsläget är väldigt generöst. Du kan välja mellan tre olika klasser att tävla i under en säsong. Två kortare med mindre motor och en längre säsong med värstingmotorn, vilket så klart också gör att det går snabbare. Mellan racen kan du välja att träna för att göra din crossgubbe bättre, träffa media eller fans för extra popularitet eller gå på promo-dagar för att tjäna extra pengar. Jag rekommenderar att du läser Adrians recension (han gav spelet en nia!), som jag länkade till här ovan, om du är intresserad.

Det finns också en möjlighet att bygga din egna crossbana som du sedan kan sladda och hoppa runt på bäst du vill, eller dela med dig av online för andra att njuta eller svära av. Jag har inte riktigt haft tid att bygga en ordentlig bana än, men det kommer.

Som ett stort sportfan är det också väldigt kul att se riktiga arenor i spelet. De är endast amerikanska, men där finns Super Bowl-vinnarna New England Patriots hemmaarena Foxborough, basebollarenan Angel Stadium of Anaheim och inte minst motorsportsmeckat Daytona. Detta spel är riktigt bra och jag rekommenderar det till alla sportfans, oavsett om du är intresserad av motorsport eller inte.

Nya Mario & Luigi: Bowser's Inside Story är mitt nya pendlarspel

Nya Mario & Luigi: Bowser's Inside Story är mitt nya pendlarspel

Skrivet av Vahlstrom den 2 februari 2019 kl 14:46
This post is tagged as: Nintendo 3DS, Mario & Luigi: Bowser's Inside Story

Jag dammade nyligen av mitt 3DS då jag införskaffade Yo-kai Watch 2 till en billig peng. För mig som pendlar med tåg varje veckodag är 3DS fortfarande ett perfekt tidsfördriv. Tyvärr är den inte så prioriterad längre efter släppet av Switch, så jag är tacksam för alla chanser jag får att använda mitt 3DS. Nyligen släpptes spelet med den evighetslånga namnet Mario & Luigi: Bowser's Inside Story + Bowser Jr's Journey. Den första delen av titeln, Mario & Luigi: Bowser's Inside Story, släpptes redan för tio år sedan till Nintendo DS och är således en nyversion. Tyvärr används inte 3D-funktionen alls, vilket är lite av en besvikelse.

Detta är något jag skulle beskriva som ett Mario JRPG. Du spelar som bröderna Mario och Luigi samt Bowser. Allt inleds med att Bowser blir lurad av den riktiga styggingen i detta spel att äta en mystisk svamp. Han lyckas sedan svälja halva kungadömet tillsammans med alla karaktärer. Mario och Luigi måste sedan ta sig mellan de olika kroppsdelarna för att hitta sina vänner. Samtidigt är Bowser ute efter att ta tillbaka sitt slott som övertagits av spelets onding. Ibland tvingas Mario och Luigi hjälpa Bowser från insidan, skräcksköldpaddan vet så klart inte om att det är Mario-bröderna. Till exempel kan Bowser behöva lite extra kraft för att lyfta något extremt stort och då kommer ett minispel där Mario och Luigi behöver pumpa upp hans muskler.

Berättelsen är rolig och karaktärerna är så klart intressanta. Spelet är ett klassiskt rollspel med turbaserade strider. Det är inte ett av de bästa Mario-spelen någonsin, men det är helt klart ett bra tidsfördriv.

I denna 3DS-version ingår också spelet Bowser Jr.'s Journey. Det är i princip så innehållsfattigt ett spel kan vara, men av någon anledning gillar jag det ändå. Istället för att utforska spelvärlden är det fajt efter fajt efter fajt med lite berättelse slängt in därimellan. Spelet utspelas jämsides med huvudspelet och följer Bowser Jr. och vad han gör medan pappa Bowser är ute på äventyr. Spelet gör verkligen allt för att du ska hata Bowser Jr. då han är en riktig skitstövel mot allt och alla.

Du väljer för varje fajt upp till nio slagskämpar med allt från Koopas till Boos till Lakitus. De är indelade i tre olika klasser; marktrupper, flygande och de som attackerar från avstånd. Det är sten, sax, påse-formatet där en sak är stark mot en annan och svag mot den andra. Du väljer dina trupper baserat på vad motståndarna ställer upp med och får sedan hoppas på det bästa. Du sitter nästintill helt på sidan om och gör egentligen ingenting medan figurerna springer mot varandra till det andra laget har förlorat. Inte det mest avancerade, men det funkar.

Våra engelska kollegor gav spelet en 7:a i sin recension där det hyllades för sitt suveräna gameplay, charmiga design och att det finns rejält mycket innehåll i huvudspelet. Jag håller med om allt de skriver och du bör läsa recensionen HÄR om du vill få en bra helbild av spelet.

Köpt biljetter till Joe Hisaishis Ghibli-konsert

Köpt biljetter till Joe Hisaishis Ghibli-konsert

Skrivet av Vahlstrom den 1 februari 2019 kl 10:41
This post is tagged as: Studio Ghibli, Totoro, Joe Hisaishi

Jag älskar Studio Ghiblis filmer. Älskar, älskar, älskar. Jag hade gärna haft Totoro som granne, men får nöja mig med att filmen är helt magisk. Mr. Ghibli-musik himself, Joe Hisaishi, spelar i år på två platser i Europa tillsammans med sin symfoniorkester. 9:e och 10:e februari i Paris samt två gånger den 5:e maj i Prag. Det är till den första av de sistnämnda spelningarna i Tjeckien jag köpt biljett till. Jag har kollat på Youtube från tidigare konserter och det ser fantastiskt ut. Samtidigt som Joe och orkestern spelar musik från Ghibli-filmer visas filmklipp från den filmen i bakgrunden. Det kan bli hur bra som helst och jag ser väldigt mycket fram emot det.

Mina minnen av Nintendo Wii

Mina minnen av Nintendo Wii

Skrivet av Vahlstrom den 30 januari 2019 kl 11:33
This post is tagged as: Wii, Nintendo

Idag begravs Wii Shop Channel. Därför tänkte jag se tillbaka på min tid med Nintendo Wii. Jag har många goda minnen av Wii, nästan bara goda minnen dessutom. Då, för en sisådär tolv år sedan, var detta som att gå rakt in i framtiden. Jag kunde spela utan en kontroll. Jag kunde styra saker på skärmen bara genom att röra på mina händer (och så klart Wiimote).

Jag kommer ihåg hur bra jag var på Wii Sports, det fantastiska spelet som fick både barn, vuxna och pensionärer att spela tv-spel. Många, många timmar spenderades med att fejkbowla och slå virtuella tennisbollar. Boxningen, basebollen och golf var väl okej, men inte mer än så.

Det var också på Nintendo Wii som jag fick upp ögonen för Fire Emblem med det magiska Radiant Dawn. Det är nu en av mina absoluta favoritserier. Det kryllade dessutom av bra Mario-spel på Wii. Mario Kart Wii, om än inte lika bra som Double Dash enligt mig, Super Mario Galaxy (1 och 2), Mario Strikers Charged och Super Paper Mario för att nämna några. Den röde rörmokaren hade verkligen en god tid på den vita boxen.

Och Guitar Hero III: Legends of Rock. Mums. Det fanns visserligen på andra konsoler också, men det var på Wii som jag spelade plastgitarr och dunkade fejktrummor. Det är få spel som jag haft så roligt med som Guitar Hero. Tyvärr är den genren död nu och jag har svårt att se att den kommer tillbaka. Men då, i den stunden, var det nog det bästa av allt.

Det är svårt att säga att en konsol som sålt över 100 miljoner exemplar är underskattad, men jag tycker faktiskt Nintendo Wii är det. Det är ingen som nämner den om det startas en konversationen om tidernas bästa konsol. Det bör man göra, för Wii var en riktigt bra och väldigt underskattad konsol.